Bokrecension: Steglitsan av Donna Tartt

BerĂ€knad lĂ€stid: 6 minuter ⏳

Som jag sett fram emot den hÀr boken. För att vara Àrlig har jag faktiskt varit rÀdd att bli besviken pÄ den, eftersom jag hört sÄ mycket bra om den (och eftersom förvÀntningarna inte kan vara mycket mer uppskruvade efter att ha lÀst Den hemliga historien). 

SÀrskilt efter att ha trÀffat Donna Tartt personligen i Malmö i vÄras har Steglitsan stÄtt högt pÄ min lÀslista, och jag tog boken med mig pÄ semestern dÀr jag har lÀst den utan att kunna sluta. Och jag hade inte behövt vara orolig. Jag har lÀst sÄ intensivt i det skarpa solljuset att jag sett suddigt efterÄt, och boken kan vara en av de bÀsta jag lÀst inte bara i Är utan i hela mitt liv.

NĂ€r Theo Ă€r tretton Ă„r överlever han en vĂ„ldsam explosion pĂ„ ett konstmuseum i New York. Hans mamma dör, och det blir hĂ€ndelsen som kommer att fĂ„ Theos liv helt ur kurs. Med sig frĂ„n det förstörda museet fĂ„r Theo med sig den ovĂ€rderliga lilla mĂ„lningen Steglitsan frĂ„n 1600-talet, som kommer att följa honom under de kommande Ă„ren och bli det viktigaste föremĂ„let i hans liv – pĂ„ bĂ„de gott och ont.

Jag tycker det Àr svÄrt att formulera mig kring den hÀr romanen, mycket eftersom den kÀnns sÄ oerhört personlig. Det var vÀldigt lÀngesedan jag lÀste en bok som pÄverkat mig sÄ starkt som Steglitsan, som lyckas vara bÄde en vÀldigt spÀnnande berÀttelse och en högst vÀlskriven litterÀr upplevelse. BerÀttelsen om Theo, vars liv och psyke slÄs i spillror efter hans mammas tragiska död, Àr ofta hjÀrtskÀrande och direkt plÄgsam att lÀsa.

Hans utsatthet, ensamhet och förakt inför livet blir sĂ„ pĂ„taglig och trĂ€ffande att jag sjĂ€lv kĂ€nner mig sorgsen, Ă€ven efter att jag slutat lĂ€sa. Men samtidigt, trots sorgsenheten, sĂ„ Ă€r det samtidigt en roman om livsmod, om styrka och överlevnad i en fientlig och tom tillvaro, och i det blir boken egendomligt trösterik. Det saknas inte heller humor – en mörk och lite absurd humor visserligen, men den finns.

Steglitsan har ett sÀtt att trÀnga sig inpÄ mina bara nerver och inte lÀmna mig för en sekund ens nÀr jag har boken hopslagen. Det har gjort hela lÀsningen till nÄgonting alldeles utöver det vanliga.

Det Ă€r en vĂ€lskriven och liksom intelligent roman, som nog kan uppfattas som svĂ„r ibland. Den har mĂ„nga olika nivĂ„er och jag tror definitivt att det Ă€r en bok som man bör lĂ€sa mer Ă€n en gĂ„ng för att se och förstĂ„ allt den tar upp och behandlar. Ett av bokens stora teman Ă€r konst och konstens inverkan pĂ„ oss som mĂ€nniskor – varför vi blir pĂ„verkade av saker som vi ser, lĂ€ser eller hör.

Konstens odödlighet i kontrast mot mÀnniskans eget korta liv Àr ocksÄ Äterkommande, och jag tror att alla som nÄgon gÄng varit uppslukade av en bild, en lÄt, en film eller det skrivna ordet har nÄgonting att hÀmta frÄn Steglitsan.

Men boken innehĂ„ller ocksĂ„ nĂ„gra av de bĂ€sta och mest slĂ„ende karaktĂ€rer jag nĂ„gonsin lĂ€st om – förutom Theo, som kĂ€nns sĂ„ verklig att det Ă€r befĂ€ngt att han Ă€r gjord av papper och trycksvĂ€rta, sĂ„ trĂ€ffar man Boris, en av de mest fantastiska karaktĂ€rerna jag stött pĂ„. En av bokens allra största förtjĂ€nster Ă€r just relationen mellan Theo och Boris, som blir nĂ€ra vĂ€nner.

Deras dysfunktionella liv som flÀtas samman Àr sÄ oerhört vackert och sorgligt att jag emellanÄt har lust att grÄta. Men ocksÄ alla andra karaktÀrer Àr sÄ exakt och trÀffande beskrivna att ingen av dem kÀnns överflödig. Det Àr bara framÄt slutet, dÀr fler karaktÀrer plötsligt dyker upp, som jag blir lite förvirrad.

Och Ă€ven om jag Ă€lskar den hĂ€r boken – det gör jag verkligen – sĂ„ finns det delar av den som jag gillar sĂ€mre. Även om den Ă€r helt otroligt skriven pĂ„ ett sprĂ„k som gör mig deppig eftersom jag inser att jag sjĂ€lv aldrig kommer att komma i nĂ€rheten av det, sĂ„ kan jag Ă€ndĂ„ ibland kĂ€nna att vissa bitar i boken skulle ha kunnat kortas ner eller tas bort utan att det gjort nĂ„gonting.

EmellanÄt kÀnns beskrivningarna lÄnga, uttömmande och överflödiga, men i slutÀndan Àr jag ÀndÄ glad för det eftersom jag aldrig vill att boken ska ta slut. De svagheter som den har Àr lÀtta att ursÀkta eftersom den i slutÀndan ÀndÄ Àr nÄgot av det bÀsta jag nÄgonsin lÀst.

Och Ă€ven om jag Ă€r oerhört glad över att jag fick chansen att trĂ€ffa Donna Tartt i maj, sĂ„ kan jag nu bittert Ă„ngra att jag inte lĂ€st den hĂ€r boken innan jag sĂ„g henne. Mycket av det hon sa under intervjun skulle jag ge mycket för att höra nu. Men att överhuvudtaget ha fĂ„tt trĂ€ffa och skaka hand med mĂ€nniskan som skrivit tvĂ„ sĂ„ hĂ€r bra böcker Ă€r ett privilegium. En sak Ă€r iallafall helt sĂ€ker – Theo och hans mĂ„lning kommer att finnas med mig vĂ€ldigt, vĂ€ldigt lĂ€nge.

“The Goldfinch”, 2013

InlÀgg senast uppdaterat: 15 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇