Karin Maria Boye, under en tid Björk, född 26 oktober 1900 på Vasaplatsen 11 i Göteborg, död natten till den 24 april 1941 i Alingsås, var en svensk författare, poet och översättare. Hon var mest känd för sin poesi, men skrev även ett flertal romaner, noveller och artiklar.
Det här är vår lista över 3 böcker av Karin Boye vi anser att alla bör läsa.
1. Kallocain
Kemisten Leo Kall fullbordar statens kontrollsystem genom att ta fram ett sanningsserum som får medborgarna att erkänna sina innersta tankar och drömmar.
En efter en avslöjas de utvalda försökspersonerna och deras längtan efter Ökenstaden platsen där kärlek och frihet får leva fritt och snart börjar även kemisten själv ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.
Karin Boyes Kallocain utkom första gången år 1940 och mycket av inspirationen hämtade Boye från samhällsutvecklingen i Tyskland och Sovjetunionen under 1930-talet.
2. Snäckorna
Paketen var snart öppnade, där var indianboken, där var ett munspel, där var en hel del annat. Ibland var det ganska svårt att behärska sig, men han gjorde det manligen. Inte en muskel rörde sig i hans allvarliga ansikte, men när allting var öppnat, bugade han sig där han satt både för pappa och för den nya och sade: Tack snälla pappa. Tack så mycket – han kunde inte förmå sig till att kalla inkräkterskan för mamma.
Novellix ger ut små, snygga böcker i vykortsstorlek med en novell per bok. Både klassiker och nyskrivet – allt ifrån Virginia Woolf till Håkan Nesser! Samtliga böcker med originalomslag av svenska formgivare, illustratörer och konstnärer.
Novellix-novellerna säljs både styckvis och förpackade i fina presentaskar. Stora läsupplevelser i ett litet format.
3. Kris
Malin Forst är ett alter ego för Karin Boye i denna självbiografiska roman Kris. Året under sen tonårstid drabbades hon av både fysiska och psykiska problem. Hon både ville och kände sig tvingad att lyssna på sin inre röst, om homosexualitet och auktoritetskritik. Kris är också ett modernistiskt formexperiment.
Boken kom ut tretton år efter de egentliga händelserna. Karin Boye hade tagit studenten och började efter det på ett folkskollärarseminarium. Hon var djärv som satte sig upp mot olika auktoriteter. När det i Sverige fortfarande var olagligt med homosexualitet bejakade Karin Boye sin förälskelse i en studiekamrat: ”Siv Lindvalls nacke.
En fin smärt pelare, som steg ur fulländade halsåsar som en lugn hymn. Och det underliga skedde, att Malins spända och plågade muskler för ett ögonblick slappnade i vila, att de annars irrande rastlösa ögonen fann ett fäste, att tankarna släppte domen och domnade bort i det befriande vackra linjespelet där framför henne. En befrielse. Ett under.”
När hon var en av den kvinnliga rektorns favoritelever trotsade hon henne genom att lyfta fram psykologin som viktigt inför framtiden, och inte kristendomen som rektorn energiskt uppmanade henne till. Uppgörelsen med en bokstavstrogen religion eskalerade under det här seminarieåret. Hon hade ständiga dialoger med den Gud hon förnam i sitt inre.
Karin Boye kom ut med denna sin tredje roman 1934. Den fick stor uppmärksamhet, både positiv och negativ. Hon var redan en upphöjd och populär författare. Karin Boye kände ett inre tvång att skriva romanen och försöka förstå sig på sina egna inre kval innan det var för sent.
Extramaterial finns också i denna specialutgåva, två förord av Lennart Koskinen, biskop eremitus, och Birgitta Holm, professor i litteraturvetenskap. Också brev och dikter av Karin Boye, och tankar som författaren Harry Martinson hade om hennes livssituation.
Karin Boye: Om författaren
Poet, romanförfattare och novellförfattare, översättare av T.S. Eliot, en av den svenska modernismens mest originella banbrytare. Karin Boyes dikter var skrivna i en konfessionell ton och speglade hennes stämningar av förtvivlan och upphöjelse och längtan efter andlig frihet.
Hennes verk från 1920-talet visar inflytandet från Vilhelm Ekelund (1880-1949), en förespråkare för nietzscheansk hjältemod i Sverige. Boye introducerade även psykoanalytiska idéer i svensk litteratur. Hon dog vid 41 års ålder – hennes död var tydligen ett självmord.
Karin Boye är född i Göteborg, men växte upp i Stockholm dit hennes familj flyttade 1909. Familjen kom ursprungligen från Böhmen. Boye växte upp under bekväma förhållanden, hennes far Fritz (Carl Fredrik) var civilingenjör, som hade en chefsposition i ett försäkringsbolag, Svea-Fire-Life Company. På grund av ett nervöst sammanbrott gick han i förtidspension.
Boyes mamma, Signe Liljestrand, var cirka arton år yngre än han. Hon var aktiv i kvinnofrågor och politik. Boye var den första av deras flera barn.
Redan i unga år började Boye skriva och delta i kulturdebatter, mest ur religiös synvinkel, för att sedan göra uppror mot konservativ kulturpolitik. Hon läste verk av Dumas, Rudyard Kipling, H.G. Wells, Maurice Maeterlinck och Rabindranath Tagore. Under en period drogs Boye till buddhismen, men hon bekräftade så småningom sin kristna tro. Samtidigt kämpade hon för att komma överens med sin egen sexualitet.
Hon läste Vilhelm Ekelund och Viktor Rydberg och delade med sig av sin fascination för de gamla grekernas estetiska ideal, en värld där det inte var synd att älska samma kön.
”Jag vet inte om jag är en kristen, men jag vet att jag tillhör Gud”, skrev hon i ett brev till sin vän 1920. De mytologiska karaktärerna Lilith, Lucifer och Ilmatar (jungfrulig ande av air) från det finska eposet, Kalevala, framträdde i hennes dikter.
Efter att ha tagit examen från lärarhögskolan 1921 studerade Boye vid Uppsala universitet, där hon hade en kort kärleksrelation med poeten Nils Svanberg, och Stockholms universitet, och tog sin magisterexamen 1928. Medan hon var i Uppsala började hon på Socialist Clarté organisation, grundad i Frankrike av romanförfattaren Henri Barbusse, och skrev för dess tidning.
1929 var Boye lärare i Motala. Från 1936 till 1938 var hon anställd som lärare vid Viggbyholmsskolan, en pedagogisk reformskola i närheten av Stockholm. Boye var mycket uppskattad som lärare. På fritiden skrev hon febrilt prosa och dikter och medverkade i många tidskrifter. Så småningom fick Boye lämna jobbet på grund av utmattning.
Mellan åren 1929 och 1932 gifte sig Boye med sin Clartévän Leif Björk i ett slags vänskapsförbund. Tillsammans besökte de Sovjetunionen. Hon bröt 1932 äktenskapet med poeten Gunnar Ekelöf, vars hustru Gunner Bergström lämnade sin man för henne. Senare bodde Boye med sin tyska vän i Stockholm. Efter skilsmässan åkte Boye till Berlin för psykoanalys – hennes arbete speglade också olika idéer i psykoanalytiska studier av det mänskliga sinnet. Walter Schindler (1896-1986), en pionjär inom grupppsykoterapi, ansåg henne vara en svår patient.
Boye fortsatte sin analys med Grete Lampl. När hon var i Berlin inledde hon en affär med en tysk-judisk kvinna vid namn Margot Hanel (1912-1941). Det har hävdats att Boye gav en Hitlerhälsning vid ett valmöte i Sportpalast, där huvudtalare var Hermann Göring. I Stockholm bodde Boye med Margot i en liten lägenhet bestående av två rum och kök.
Boye skrev i De sju dödssynderna (1941, De sju dödssynderna) i epigrammet ’To You’ (Till dig): ”Du min förtvivlan och min styrka, / du tog hela livet jag ägde, / och för att du krävde allt, / du gav tusenfalt tillbaka.” (Fullständiga dikter av Karin Boye, översatt av David McDuff, 1994)
Kritikern Margit Abenius har lagt stor vikt vid Boyes sexuella läggnings roll för hennes litterära produktion. Boyes tidiga dikter var influerade av Eddans och buddhismens sånger, senare av Schopenhauer och slutligen av Nietzsche.
Hennes första verssamling, Moln (1922, Moln), utgiven av K.O. Bonnnier, var fylld av idealism och en känsla av nyfunnen identitet: I ’Inåt’ (Inåt) sa hon: ”Naken stod jag, / tvättad av vågor / av kall sanning, / kall, stark, / föraktfull sanning – / min Sanning / och min Gud.” (Fullständiga dikter av Karin Boye, översatt av David McDuff, 1994) Moln följdes av Gömda land (1924) och Härdarna (1927), hennes ungdomsverk svarar mot livstörsten och hyllar förnyelsens krafter.
”Man blir inte glad för att man har nått en viss punkt”, skrev Boye en gång i sin dagbok. ”Stadig utveckling, rörelse, ger lycka.” I För trädets skull (1935, För trädets skull) bytte hon från den strikta klassiska stilen till en modernistisk, expressionistisk stil.
Hennes symboliska och tragiska poesi, som var traditionell till formen, behandlade existentiella teman, livets dualism, det yttre och inre, den splittrade personligheten. Boyes romaner och noveller var också allvarliga i tonen.
1931 grundade Boye tillsammans med Erik Mesterton och Josef Riwkin avantgardetidningen Spektrum, och introducerade T.S. Eliot och surrealister till svenska läsare. Tidningen var utformad efter Eliot’s Criterion. Hennes viktigaste essäer som publicerats i den är ”Dagdrömmeriet som livsåskådning”, ”Om litteraturkritiken” (Om cri).
litteraturens tic), ’Språket bortom logiken’ (Språk bortom logiken) och ’Rädslan och livet’ (Rädsla och liv). Tillsammans med kritikern Erik Mesterton översatte hon T.S. Eliots inflytelserika dikt The Waste Land till svenska. Hennes band med Spektrum släpptes efter att ha tillbringat en lång period i Berlin. Boye bidrog också med tidningen Arbetet (1932-33).
På 1930-talet övergick Boye till prosa. Den splittrade Astarte (1931), där den då urgamla gudinnan nu är en skyltdocka i ett varuhusfönster, blev tvåa i en skandinavisk romantävling. Kris (1934) var en psykoanalytisk fallhistoria, där Boye skildrade den religiösa krisen och lesbianismen hos hennes alter ego, Malin Frost. Andra figurer inkluderar en teolog, en humanist, en kaktusodlare; Superego representeras av den etablerade lutherska kyrkans Gud och av rektorn för en lärarhögskola.
I slutet lämnar Malin skolan och accepterar sin egen sexualitet.
Kallocain (1940), Boyes science fiction-roman, var en bild av ett mansdominerat totalitärt samhälle runt år 2000. Den hämtade från hennes intryck när hon reste i Tyskland och Sovjetunionen. Den inåtvända romanen kan ses som en länk mellan Huxleys Brave New World och Orwells 1984. Dessutom hade Boye läst Yevgeny Zamyatins We (1924), som hade inspirerat Orwells berömda verk.
Berättelsen, skriven under sommaren 1940, utspelade sig i en världsstat, som har utplånat all individualism. Leo Kall, en lojal medborgare, uppfinner den eponyma sanningsdrogen, ”kallocain”, som tvingar patienter att förråda sina innersta tankar. Förutom dess uppenbara negativa användningsområden, inser Kall efter viss tvekan, att drogen kan användas för gott.
Det bryter ner de försvar som förhindrar mänsklig kontakt. Linda, Leos fru, avslöjar sitt motstånd mot officiell politik. Kall får då konsekvenser i sitt eget väsen, men i hans tragedi finns också ett frö till hopp. Kallocain avslöjar Boyes avsky för totalitarismen, den dominerande ideologin i Centraleuropa på den tiden.
Även om Sverige förblev neutralt under andra världskriget, och inte härjades av krig, hade den politiska utvecklingen och utbrottet av fientligheterna en djupgående effekt på Boyes mentala tillstånd. Hon besökte Danmark efter tysk ockupation och blev förtjust i kungafamiljen. Kallocain dök upp på finska redan 1943; den danska översättningen av Jørgen Claudi publicerades 1946.
Boye hade en betydande inverkan på skandinaviska poeter. Den postumt publicerade verssamlingen De sju dödssynderna om liv, död och förstörelse anses ofta vara Boyes bästa verk. I ’Lust’ (Vällust) skrev Boye resignerat att ”Människas former och namn är övergående / droppar ur extasernas ström.” (Fullständiga dikter av Karin Boye, översatt av David McDuff, 1994) ”Still in ’Porten’ (För trädets skalle) hade hon förhoppningsvis trott, ”jag orkar” (jag tål).
Boye hittades död i skogen utanför Alingsås den 25 april 1941; hon hade begått självmord genom att ta en överdos sömntabletter. Samma år drunknade Virginia Woolf och Marina Tsvetaeva hängde sig. Margot Hanel begick självmord med gas i Stockholm i maj 1941. Boyes sista kärlek, Anita Nathorst, som hon känt sedan studenttiden, dog i hudcancer i augusti.
Litterära föreningen Karin Boye sällskapet har värnat om sitt litterära arv. Boyes betydelse som feministisk författare har uppmärksammats och hennes utforskning av det manliga och kvinnliga rollspelet i verk som Merit vaknar (1933) och För lite (1936) har studerats. Boyes pjäs, Hon som bär templet, som publicerades i Bonniers Litterära Magazin 1941, skildrade en kvinna i ett ockuperat land, som måste välja mellan sin familj och flykt och sin vilja att fortsätta med motståndet – hennes val är att kämpa.
Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022