Bokrecension: Matilda av Roald Dahl

BerĂ€knad lĂ€stid: 7 minuter ⏳

Matilda Àr en bok som lÀnge tilltalat mig, trots att jag inte lÀst den. Jag sÄg filmatiseringen i skolan nÀr jag gick i mellanstadiet, och Àven om jag inte minns sÀrskilt mycket av filmen, sÄ kommer jag ihÄg att jag tyckte om den och att hela klassen verkligen gillade handlingen.
EfterÄt har Dahl satt sig fast hos mig som en författare jag borde lÀsa nÄgot av, men det har aldrig blivit av.

Han figurerade i utkanten av de böcker jag lÀste som barn, men har aldrig riktigt hittat vÀgen in. LÀnge ville jag inte lÀsa nÄgot av honom, av den anledningen att jag sett James och jÀttepersikan som barnprogram och tyckte det var nÄgot av det lÀskigaste jag sett.

Jag har lÀnge haft uppfattningen av att Roald Dahl Àr nÀrapÄ surrealistisk och absurd i sitt berÀttande, nÄgot som jag ibland kan tycka Àr om inte skrÀckinjagande sÄ Ätminstone obehagligt.

Men sÄ har man ju sett Johnny Depp i rollen som Willy Wonka och tÀnkt att jo, man mÄste ju nÀstan lÀsa Kalle och chokladfabriken. Och HÀxorna som man hört sÄ mycket om. Och sÄ naturligtvis Matilda, som handlar om en flicka som lÀser och som man alltsÄ kan identifiera sig med.

Liksom i mÄnga barnböcker Àr Matilda som huvudperson det dÀr speciella, utvalda barnet som inte riktigt passar in i sitt sammanhang. Hon Àr ett underbarn, fantastiskt intelligent och ÀndÄ inte alls sjÀlvbelÄten. Hennes ointelligenta, vidriga förÀldrar ogillar henne, och hon lÀr sig lÀsa alldeles sjÀlv redan vid fyra Ärs Älder och tar sig till biblioteket för att lÄna svÄra, komplicerade böcker lÄngt innan hon börjar skolan.

NÀr hon börjar dÀr fÄr hon en underbar lÀrare vid namn Sara Honung, och allt vore frid och fröjd om det inte var för den hemska rektorn, fröken Domderarsson. NÀr Matilda upptÀcker att hon har övernaturliga krafter bestÀmmer hon sig för att hon mÄste anvÀnda dem för att hjÀlpa sina skolkamrater och den fina, vackra fröken Honung.

Natutligtvis finns det en del nackdelar med att lÀsa en barnbok vid tjugo Ärs Älder, men Àrligt talat finns det mycket i Matilda som kÀnns aktuellt för mig ocksÄ. Den förenklade handlingen och de stereotypa karaktÀrerna Àr nödvÀndiga nÀr man skriver för yngre Äldrar, men de skapar pÄ nÄgot vis en lite absurd, rolig vÀrld som man kan hoppa in i ocksÄ som Àldre lÀsare.

Det finns en absurditet i Dahls berÀttande, ett skruvat, fritt sÀtt som kÀnns unikt. Framförallt Àr boken ganska hemsk för att vara en barnbok, om man bestÀmmer sig för att som ett barn ta all handling pÄ fullt allvar. Och samtidigt Àr det hemska roligt.

Just den mörka humorn verkar vara nÄgot som gÄr igen i Dahls barnböcker.

Det finns nÄgot svart i dem som Àr unikt för honom, och personligen tycker jag att det Àr lite av ett snilledrag. Barndomen Àr inte bara att springa barfota i grönt grÀs och skratta och titta pÄ moln, för det finns en annan sida av barndomen som jag tycker att Dahl fÄngar.

I barndomen finns det ocksÄ en stÀndig rÀdsla och en utsatthet, och naturligtvis faktumet att alla vuxna stÄr över en och har makten över en, hur man Àn gör. Jag tycker att Dahl gör helt rÀtt i att dra in den hÀr mörkare aspekten av att vara barn i sitt skrivande, för jag tror att det Àr nÄgot som barn kÀnner igen och kan relatera till.

Att han dessutom gör det pÄ ett sÀtt som nog Àr ganska kittlande och spÀnnande för sÄ unga lÀsare Àr en bonus.

Fröken Domderarsson Àr vÄldsam, grov i munnen och hemsk pÄ ett sÀtt som grÀnsar till oanstÀndigt och förbjudet, vilket gör boken rolig att lÀsa. Och sÄ sÄklart det dÀr att nÀr man Àr barn Àr allting lite mer möjligt, lite mindre hugget i sten.

Verkligheten har inte riktigt stelnat Ă€n, och det Ă€r nĂ„got som de flesta barnboksförfattare – dĂ€ribland Dahl – anvĂ€nder sig av. DĂ€rav absurditeten. DĂ€rav det överdrivna.

En annan av anledningarna till att jag gillar Matilda Àr att det bara Àr flickor och kvinnor i huvudrollerna.

Den Àr faktiskt en extremt feministisk barnbok, dÀr bÄde hjÀltinnan Matilda, vÄr antagonist Fröken Domderarsson och vÄr Àngel Fröken Honung Àr av kvinnokön. Det Àr ganska roligt eftersom boken annars inte alls Àr berÀttad som en typisk bok för flickor.

Boken Ă€r illustrerad av Quentin Blake, vars bilder blivit synonyma med Dahls böcker, men som jag Ă€rligt talat har lite svĂ„rt för eftersom de Ă€r sĂ„ ”rĂ„a”, nĂ€stan skissartade. Men de passar in. Precis som Dahls berĂ€ttande kĂ€nns illustrationerna absurda, nĂ€stan upplösta, och inte sĂ„ puttenuttiga som man skulle vilja ha det till nĂ€r det handlar om böcker för sĂ„ unga lĂ€sare.

Jag gillar Matilda för att den Àr sÄ speciell och okonventionell för en barnbok. Och jag gillar den för att ocksÄ jag som tjugoÄring har nÄgot att hÀmta ur den, och att den Àr sÄ pass tidlös.

Trots att den följer en ganska klassisk mall sÄ finns det gott om överraskningar och vÀndningar, och det Àr ett nöje att lÀsa en bok för barn som inte dumförklarar dem, och som Àr rolig och hemsk pÄ samma gÄng.

SprÄket Àr ett nöje att lÀsa, framförallt fröken Domderarssons snudd pÄ oanstÀndiga haranger om skolbarnen. NÀr man slÄr igen boken Àr det med en kÀnsla av tillfredsstÀllelse, och det Àr den bÀsta kÀnslan man kan ha nÀr man Àr klar med en bok.

”Matilda”, 1988

InlÀgg senast uppdaterat: 27 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇