Bokrecension: Lida av Stephen King

BerĂ€knad lĂ€stid: 6 minuter ⏳

Förra gĂ„ngen jag lĂ€ste Lida tror jag att jag gick i högstadiet, och det finns fortfarande scener ur den som kan fĂ„ mig att rysa. Den Ă€r otvivelaktigt en av Stephen Kings mest kĂ€nda böcker, och dessutom en av de fĂ„ som fungerat vĂ€l som film.

Paul Sheldon Àr en berömd författare som huvudsakligen försörjer sig pÄ att skriva romantiska böcker med kvinnan Lida i huvudrollen.

De senaste Ă„ren har han dock tröttnat pĂ„ sin melodramatiska hjĂ€ltinna och lĂ„tit henne dö i sin senaste bok. Men sĂ„ Ă€r Paul Ă€r med om en allvarlig bilolycka, och vaknar upp i gĂ€strummet hos Annie Wilkes. Annie Ă€r gammal sjuksköterska – och dessutom hans största beundrare.

Det dröjer inte lÀnge förrÀn Paul inser att Annie Àr fruktansvÀrt och oÄterkalleligt galen. Och nÀr hon inser att Paul tagit livet av hennes Àlskade Lida, blir Paul tvungen att börja skriva pÄ nytt, fjÀttrad i Annies vÄld. Det enda som avgör om han fÄr leva eller ej Àr om han kan skriva Lida till liv igen.

I omlĂ€sningen av Lida upptĂ€cker jag flera olika saker – kanske framför allt att jag minns mer av den Ă€n vad jag trott att jag skulle göra. Det beror delvis pĂ„ filmen, som jag sett flera gĂ„nger sedan jag sist lĂ€ste boken och som hĂ„llit mitt minne uppdaterat.

Det Ă€r Kathy Bates blodisande uppenbarelse som jag ser framför mig nĂ€r jag förestĂ€ller mig Annie Wilkes den hĂ€r gĂ„ngen – och med tanke pĂ„ hur bra hon spelade den rollen gör det mig inte nĂ„got.

Det som förvĂ„nar mig mest med den hĂ€r omlĂ€sningen Ă€r egentligen insikten om hur mycket den hĂ€r boken handlar om skrivande, och författarens relation till bĂ„de boken och publiken. Man har en benĂ€genhet att minnas skrĂ€ckelementen – att Annie hugger av Pauls fot med en yxa som en slags bestraffning Ă€r svĂ„rt att glömma – men Lida Àr lika mycket en bok om skrivande som det Ă€r en bok om skrĂ€ck och tortyr.

Precis som i mĂ„nga andra av Kings bĂ€sta romaner Ă€r Lida uppbyggd kring ett lĂ„st scenario – i princip hela boken utspelar sig i ett och samma rum, med bara tvĂ„ viktiga karaktĂ€rer. Att kunna skriva en nĂ€stan fyrahundra sidor lĂ„ng bok som utgĂ„r frĂ„n en till synes sĂ„ enkel uppbyggnad Ă€r egentligen imponerande i sig, men jag skulle Ă€ndĂ„ vilja sĂ€ga att Lida pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt Ă€r en onödigt lĂ„ng bok.

Precis som JurtjyrkogÄrden Àr det hÀr ett exempel pÄ en av Kings böcker frÄn hans stora glansperiod pÄ Ättiotalet, dÄ hans sprÄk och tekniker inte alltid var sÄ finslipade som de Àr nu, men dÄ de inte heller behövde vara det. För de hÀr lite tidigare romanerna vilar sÄ starkt pÄ en bra historia att man inte alltid krÀver av dem att de ska vara vÀlskrivna.

Det finns en rÄ urkraft i Kings tidiga berÀttelser som Àr helt oberoende av hans ibland klumpiga sprÄk.

ÄndĂ„ Ă€r det svĂ„rt att undgĂ„ att Lida emellanĂ„t blir dryg. Framför allt beror det pĂ„ att boken ofta upprepar sig och Ă„terberĂ€ttar saker man redan förstĂ„tt. Det hĂ€nder att den Ă€r alldeles för övertydlig och grĂ€ver ned sig i detaljer man inte har nĂ„got större intresse av. Som författare Ă€r detta Kings allra största svaghet, och det Ă€r en svaghet som ibland lyser igenom lite vĂ€l mycket i den hĂ€r boken.

Trots det tycker jag sĂ„ vĂ€ldigt mycket om Lida. Den hĂ€r typen av böcker Ă€r vad man tĂ€nker pĂ„ nĂ€r man tĂ€nker Stephen King – oavsett om den blir lĂ„ngrandig ibland eller ej sĂ„ Ă€r Lida ohyggligt spĂ€nnande, och att skriva en spĂ€nnande bok om en man som ligger invalidiserad i ett sovrum Ă€r ingenting annat Ă€n en bedrift.

Annie Wilkes Àr ett exempel pÄ vad som kan vara en av de bÀsta karaktÀrer som nÄgonsin förekommit inom skrÀcklitteratur, och att hon dessutom fungerar som en symbol bÄde för en allt mer krÀvande publik och ett drogberoende Àr svÄrt att undgÄ.

Hon Àr det galnaste av alla galna fans, men hon blir ocksÄ mer Àn bara en överdriven symbol. Hon Àr ocksÄ en ytterst levande, skrÀmmande antagonist som jag Àlskar att hata. 

DĂ€ri tycker jag att bokens allra största styrka ocksĂ„ ligger – i utforskandet av förhĂ„llandet mellan författare och publik koncentrerat till denna lilla, lilla yta. För vad Ă€r en populĂ€rförfattare egentligen, om inte en mĂ€nniska instĂ€ngd i ett rum, tvingad att skriva det som publiken begĂ€r av honom?

“Misery”, 1987

InlÀgg senast uppdaterat: 5 mars, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇