Bokrecension: Larklight av Philip Reeve

BerĂ€knad lĂ€stid: 8 minuter ⏳

Av Philip Reeve
Titel: Larklight
Original titel: Larklight
Serie: Har inget speciellt namn
Del: 1
Utgiven: 1996
Sidor: 414
SprÄk: Svenska
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Första meningen: Senare, medan jag stod inför Burkmalen, eller flydde för mitt liv frĂ„n De Äldsta, eller laddade en kanon pĂ„ Jack Havocks skepp Sofronia, skulle jag ofta tĂ€nka tillbaka pĂ„ hur mitt liv hade varit tidigare, och pĂ„ den sista eftermiddagen hemma pĂ„ Larklight, innan alla vĂ„ra olyckor började.

Det Àr nÄgon gÄng pÄ artonhundratalet, och det brittiska imperiet har redan strÀckt ut sig över ett betydligt större omrÄde Àn bara Jorden. Det har nu byggts kolonier pÄ flera planeter, tillexempel Mars och Jupiter.

Uppe i rymden finns fler varelser Àn man kan tÀnka sig, men detta Àr ju vida kÀnt.

Uppe i rymden bor den unge Art Mumbey pÄ skrothögen Larklight, ett mycket gammalt hus, ganska nÀra mÄnen (bild finns lÀngre ner). DÀr bor Art tillsammans med sin Mycket Irriterande storasyster Myrtle, och deras pappa Edward. Deras mamma dog för ett tag sen.

Arts pappa Àr expert iktyomorfer, nÄgra slags rymdfiskliknande varelser som simmar omkring i rymden. För det mesta sitter han uppe (eller ska vi sÀga nere? Det Àr svÄrt att sÀga eftersom Larklight inte har nÄgot upp eller ner, som ni kan se pÄ bilden.) pÄ sitt arbetsrum och dissikerar olika iktyomorfer.

En dag fÄr Art Mumbeys pappa ett brev frÄn nÄgon som kallas Mr Webster, som sÀger sig vara en forskare frÄn Xenologiska Institutet, och gÀrna vill hÀlsa pÄ. Detta Àr inte sÀrskilt ovanligt, sÄ de börjar enast stÀda hela huset, med Myrtle i spetsen.

Men dagen dÄ Mr Webster skulle komma, hÀnder mÀrkliga saker. NÀr Art vaknar finner han huset helt tÀckt av en metertjock kokong av spindelnÀt! Det visar sig att Mr Webster inte Àr nÄgon vanlig forskare, utan en gigantisk vit spindel med plommonstopp!

Han och hans mindre spindlar (men fortfarande Àckligt stora) kidnappar eller dödar (de stack innan de fick veta) deras pappa, men Art och Myrtle hinner precis sÀtta sig i en livbÄt, och slungas ut i rymden.

Del landar en stund senare pÄ mÄnen, och blir nÀstan uppÀtna av den fruktansvÀrde Burkmalen, men blir i sista sekund rÀddade av piraten Jack Havock respektive besÀttning, bestÄende av diverse konstiga djur, bland annat tentakeltvillingarna Squidley och Yarg, som ser som gigantiska havsanemoner, och en blÄ ödleliknande varelse med taggigt huvud vid namn Ssilissa.

En fantastisk resa genom rymden tar sin början, full med stormar, vindvalar, spindlar och Äter spindlar, diverse otrevliga saker, kristallpalats och medaljonger, och de fÄr snabbt veta att allt kanske inte Àr som det verkar.

Och allt detta kryddas med lite hot om att hela universum (inkluderat diverse planeter, ateroider, och Annat) antagligen kommer upphöra att existera (iallafall Àndras pÄ ett Mycket Otrevligt sÀtt) , om de inte gör nÄgot Ät det!


Allvarligt, Philip Reeve Àr en av mina idoler! SÄ Himla Fantastiskt! VÀrlden Àr sÄ fantastisk!

Jag brukar inte gilla rymdböcker (inte för att jag lÀst nÄgra, men jag tycker det iallafall Àr ett Mycket TrÄkigt Àmne), men nÀr det gÀller den hÀr boken sÄ Àlskar jag det!

Och att det samtidigt Àr pÄ 1800-talet, bÄde gammalt och nytt samtidigt. Och alla namnen Àr sÄ roliga, och varelserna Àr helt unika, jag har aldrig sett nÄgot liknande!

Och illustrationerna
. Wow
 Jag vet inte vad jag ska sĂ€ga, men ett passande ord Ă€r FANTASTISKT! De Ă€r sĂ„ nogranna och detaljerade, jag skulle absolut skaffa en bok endast för illustrationerna om de sĂ„g ut som i den hĂ€r boken!

David Wyatt Àr numera ocksÄ en av mina idoler! Det fÄr det att se mycket verkligare ut, och det Àr sÄ bra att han kan rita folk i rörelse, vissa illustratörer ritar mest stillbilder, och nÀr de ritar folk som rör pÄ sig ser det sÄ stelt ut, men i Larklight ser allt precis ut som det ska!

Och sprĂ„ket, sprĂ„ket! Det Ă€r ju sĂ„ himla roligt, och det blir Ă€nnu mer roligare eftersom boken Ă€r skriven i jag-person. Man kan knappt lĂ€sa en enda mening utan att börja skratta 😉 Philip Reeve och David Wyatt mĂ„ste verkligen ha haft roligt nĂ€r de jobbade. Som citat skulle jag helst vilja skriva ner hela boken, men det fĂ„r man ju inte


KaraktĂ€rerna Ă€r ocksĂ„ roliga, huvudpersonerna speciellt. Även om Myrtle Ă€r ganska irriterande sĂ„ Ă€r hon ju sĂ„ hysteriskt rolig 😉

Jag gillar Ssilissa ocksĂ„, hon Ă€r cool, helt klart motsatsen till Myrtle. Jag gillar Ă€ven Art, och det Ă€r sĂ„ roligt att han och Myrtle Ă€r sĂ„ himla patriotiska, speciellt Art. Och att Myrtle dessutom Ă€r sĂ„ typiskt “tjejig”, och Art sĂ„ typiskt “killig”. I vanliga fall skulle jag blivit vĂ€ldigt irriterad, men den hĂ€r gĂ„ngen blir jag inte det, av nĂ„gon anledning 😉

Boken kanske ser lite ut att rikta sig för mindre barn om man bara kastar ett öga pÄ den, men den Àr verkligen jÀtterolig och spÀnnande, den passar för absolut alla, man kan inte annat Àn Àlska den!

FavoritkaraktÀr: Alla, egentligen.

Citat: Gravitationen verkade definitivt lite opĂ„litlig den eftermiddagen, och det skulle ju vara en tragedi om en av oss tappade fotfĂ€stet och virvlade ivĂ€g ut i den Ă€ndlösa etern för att aldrig bli Ă„terfunnen (om det inte var Myrtle, förstĂ„s, för dĂ„ skulle det firas med jubel och en extra helgdag och sĂ„ vidare
).

Vi tar en till, det Àr ganska lÄngt, men aja:

Jag ville gÄ ut pÄ balkongen och titta pÄ nÀr transportskeppet kom, men Myrtle var upptagen med att spela piano.

Hon hade försökt lÀra sig spela sjÀlv med hjÀlp av ett grÄtt hÀfte som hette Pianoforte för unga damer, och hon hade övat pÄ samma stycke, om och om igen, i flera mÄnader.

Stycket hette FĂ„gelsĂ„ng om aftonen, och det lĂ€t “ting pling ting pling ting, ting tong, ting tonggg, klonk klonk!”.

Åtminstone nĂ€r Myrtle spelade det. Myrtle sa att hon var en ung dam nuoch behövde utveckla sina talanger för den hĂ€ndelse att hon en dag skulle fĂ„ tillfĂ€lle att visa upp sig i societeten. Jag trodde att just musiken kanske inte var en av hennes frĂ€msta talanger, men nĂ€r jag förskte sĂ€ga det till henne slog hon bara igen locket till pianot och kallade mig ett litet monster.

Övrigt: Första delen i en triologi, den andra delen heter Starcrossoch den tredje heter Mothstorm (jag vet inte om den sista blivit översatt till svenska). Philip Reeve har ocksĂ„ skrivit en annan science fiction-serie dĂ€r första delen heter De vandrande stĂ€derna pĂ„ svenska.

InlÀgg senast uppdaterat: 7 mars, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇