Bokrecension: Kallocain av Karin Boye

Karin Boyes bok Kallocain är en klassiker inom svensk litteratur. I det här inlägget har vi tagit oss friheten att recensera boken. Sammantaget är det en klassiker av en anledning, nedan redogör vi varför.

Boken Kallocain gavs ut för första gången år 1940, ett år innan Karin Boye valde att avsluta sitt liv — något som onekligen kom att bidra till hennes mytomspunna image.

Det är svårt att inte intressera sig för Karin Boyes privatliv när man får reda på att hon avslutat sitt egna liv efter att ha gett ut en bok som kommit att bli en bästsäljare. Jag har därför valt att läsa många av hennes självbiografier vilket oundvikligen kan komma att färga av sig på min recension av hennes bok Kallocain.

Det finns en fara i att tolka en författares verk som biografiskt, då ett verk vid analys helst ska stå helt fritt från författaren och dennes liv. Efter att ha läst hennes dikter, är det en upplevelse att även läsa de romaner som hon skrivit; för även om det är en annan sorts röst här känner man ändå igen det starka, taktfasta och symboliska i det skrivna.

Kallocain: Inledning

Kallocain är en dystopisk roman som skrevs redan nio år innan George Orwells 1984 gavs ut, vilket kan vara intressant att påpeka. Det är dock oklart om Orwell påverkades av Boye i sitt skrivande.

Karin Boye gav ut fem romaner och fyra diktsamlingar, samt en diktsamling postumt. Hon blev 41 år gammal.

Kallocain och 1984 – Den dystopiska duon

Kan den här romanen verkligen nämnas i samma mening som 1984? Jag var lite skeptisk inledningsvis. Men Kallocain förtjänar övervägande vid sidan av 1984, och de är verkligen en duo.

Å ena sidan kom mycket av deras inspiration från Nazityskland och Stalin och de skildrar båda livet i en futuristisk, mardrömslik, totalitär stat.

Men det finns också stora skillnader, som att 1984 och Kallocain båda är färska, unika tillvägagångssätt för ett delat intresse.

Om Orwell tenderade mot den politiska och kulturella diagnosen av den totalitära staten, fokuserar Boye på dess implikationer för det mänskliga hjärtat, utan att vara för sentimental. Orwells Winston Smith blir visserligen kär, men det är en kärleksaffär skriven av en engelsman.

Det finns sex, kaffe och sylt – och den där mycket brittiska blandningen av djup känsla och svaga uttryck. Orwell är starkast någon annanstans, inom den politiska teorins område och kulturens underkastelse under makten. Boye, däremot, ger sin poetiska känslighet till stor effekt på de inre liven hos människor som bor i världsstaten. Orwells många saker — Newspeak, de många kontoren, etc. — är inte källor till fascination i Kallocain. Det här är en bok om inre liv.

En annan markant skillnad gäller våra huvudpersoner. Orwells Winston Smith är en så heroisk figur som man kan hoppas på i hans dystopi. Från början är vi sympatiska och hejar på honom, väl medvetna om att han är dömd. Och Smith följer bågen från frälst till fördömd. Men Boyes Leo Kall är en trogen kugge i maskinen, avskyvärd med i bästa fall tillfälliga flimrar av mänsklighet. Trovärdigt nog ändrar han sig och följer bågen från förbannat till … ja, vi sitter kvar med optimism, men inget löfte. Kall slutar där Smith börjar. I denna mening är Kallocain mindre mörk, och slutar med budskapet som varje läsare har inom sig, den gröna biten av livet som besvärar despoten eftersom det gör kärlek möjlig.

Om du gillade 1984 gör du dig själv en stor otjänst genom att inte läsa den här boken. Liksom 1984 är det en övertygande läsning med fart framåt. Och det är en varnande berättelse som, enligt mig, aldrig kan återberättas tillräckligt ofta.

Kallocain: Sammanfattning

Det här är förmodligen den bästa svenska romanen någonsin. Den är skriven i samma stil som Orwells 1984 men där Orwell är rent politisk är Boye mycket mer existentiell. Kallocain är inte bara en kritisk reflexion av den totalitära staten utan snarare ett experiment som söker för att ta reda på om den livskraft som finns i varje man och kvinna verkligen kan förstöras (vilket på många sätt är syftet med staten i Kallocain). Kanske kan man bara kontrolleras till en viss grad.

Om du pressar ett ägg för hårt kommer det att spricka, och då kan du inte stoppa innehållet från att släppa dina händer. Det är knappast någon slump att substansen som gett romanen dess namn är grön; livets färg.

Jag rekommenderar starkt alla att läsa denna bok (om och om igen om möjligt).

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022

• Om
• Senaste inläggen

Team 1MiljonBoktips

Grundare hos 1MiljonBoktips.se

Vi är, som namnet på sajten avslöjar, helt galna i böcker & ljudböcker! 📚

Vi har därför valt att starta den här sajten i syfte att publicera våra alldeles egna boktips i hopp om att det hjälper människor där ute att finna en ny bok att bläddra i eller en ny ljudbok att lyssna på 🎧

Just nu kan du lyssna på ljudböcker gratis i hela 30 dagar via ljudbokstjänsten Nextory, något vi är väldigt måna att tipsa om då vi tycker det är en helt fantastisk deal. Se även till att se vår stora jämförelse av de olika ljudbokstjänsterna 👈

Stort lycka till i ditt sökande! 🙏

Senaste inläggen av Team 1MiljonBoktips (se alla)

• 7 bästa böckerna om sökmotoroptimering - 21 juni, 2022
• Samarbeten & annonsering - 9 mars, 2022
• Boktävling 2022: Vinn böcker i vår dagliga utlottning! - 18 februari, 2022