Bokrecension: Jurtjyrkogården av Stephen King

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

Det här är andra gången jag läser Jurtjyrkogården – första gången var jag, inser jag nu, för ung för boken. Jag minns att jag drömde mardrömmar om den, och det förvånar mig inte det minsta. Också nu har jag blivit tvungen att somna med lampan på.

Boken är också ett exempel på Stephen Kings tidigaste verk (om man nu kan kalla hans fjortonde roman för “tidig” – men å andra sidan har han skrivit över femtio stycken), vilket märks.

Louis Creed har fått jobb som läkare vid ett universitet i Maine och flyttar med sin familj till det lilla samhället Ludlow. Han och hans fru Rachel har två små barn – sexåriga Ellie och den knappt tvåårige Gage. Allting i Ludlow verkar perfekt – huset är stort och fint, naturen ligger just bortom det och Louis finner en nära vän i den närmaste grannen Jud.

Det enda som drar ner betyget på deras nya hem är den livligt trafikerade vägen som går förbi rakt utanför deras hus. När familjens katt blir överkörd och dödad blir Louis också medveten om någonting annat – om den mystiska Jurtjyrkogården som ligger i utkanten av idyllen, och om den andra begravningsplatsen som ligger bortom den.

Jag har haft betydligt svårare för att läsa den här boken än vad jag förväntat mig. Normalt sett slukar jag Kings böcker som i ett enda andetag, men under omläsningen av den här har jag blivit tvungen att göra pauser. Jag har funderat på varför det är så, och kommit fram till att det beror på flera saker. För det första är det här ett tidigt verk av en författare som ännu inte nått sin fulla mognad rent språkligt.

Personligen anser jag att King generellt skrev bättre historier under sitt tidiga författarskap än vad han gör nu, men det finns ingen tvekan om att hans språk numera är betydligt skarpare och bättre utfört. Delvis beror det förstås också på översättningen – det är inte utan att den skaver ordentligt emellanåt.

Jurtjyrkogården är också en av de där böckerna som hade kunnat kortas ned på sina ställen utan att det skulle påverka dess slagkraft det minsta. Emellanåt smyger sig en dryghet in i boken som är ganska jobbig att ta sig igenom, och emellanåt längtar jag bara efter att komma vidare och förbi de beskrivningar som stoppar upp handlingen och drar ner bokens tempo. Men det är också en långt mer långsam bok än vad man kanske förväntar sig, vars skräckkänsla vilar mer på ett krypande obehag än på chockfaktor.

Dessutom finns det andra saker i boken som jag irriterar mig ganska rejält på –  ibland undrar jag till exempel om det övernaturliga elementet i boken inte används lite väl mycket som ett deus ex machina. Boken hade nog blivit ännu starkare om den lutade sig mindre mot det övernaturliga och mer mot det mänskliga. Dessutom är det som om könsrollerna är hämtade från fyrtiotalet – unket är bara förnamnet.
Men den största anledningen till att det varit svårt att läsa Jurtjyrkogården är vad den faktiskt handlar om.

Som fjortonåring läste jag boken som en ren skräckberättelse, och den funkar otvivelaktigt som en sådan. Men mest av allt är boken en brutal uppgörelse med döden, och framför allt vår oförmåga att handskas med den. På många sätt är den en bok som gör det värsta tänkbara av vår önsketanke att föra de döda tillbaka till livet. Det är ju så tilltalande, detta att köpa mer tid åt dem vi älskar.

Men till vilket pris?  I boken börjar det med ett barns desperata ängslan inför att familjens husdjur ska dö, och eskalerar till rädslan inför att familjemedlemmar ska dö. Det är ett tema som är så oerhört mörkt och fullt av desperation och sorg att det här emellanåt blir en väldigt svår bok att läsa.

Kanske eftersom den rör vid något väldigt fundamentalt hos oss som människor – rädslan inför döden, inför sorgen, inför det okända. Och kanske också västvärldens sätt att gömma undan döden och sorgen, göra den till något man inte får prata om, och vilka konsekvenser det får.

Detta gör att Jurtjyrkogården kan vara den mörkaste boken Stephen King över huvud taget skrivit, och förmodligen en av de allra mest skräckinjagande. För den effekten är det en bok värd att beundra, trots att språket ibland blir grovhugget och klumpigt.

Det är inte en bok utan svagheter, men jag tror att den berättar någonting väldigt viktigt om vårt förhållande till sorg och döden – och det är i det som den riktiga skräcken faktiskt bottnar.

Det gör Jurtjyrkogården till en oerhört stark och mänsklig bok, men också en bok att läsa på egen risk.

“Pet Sematary”, 1983

Inlägg senast uppdaterat: 5 mars, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇