Bokrecension: I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

Jag var aldrig inne på Kristian Gidlunds blogg medan han levde, men jag såg honom en del i tidningarna och en gång på tv.

Jag visste att han var ung, cancersjuk och döende.

Jag vet faktiskt inte om jag skulle ha plockat upp boken om det inte vore för att det var den som valdes ut till en bokcirkel jag gått med i på mitt bibliotek (gratis bok och samtal varje månad – hur skulle man kunna säga nej till det?)

Det är naturligtvis en fruktansvärd bok att läsa. Livets orättvisa känns verkligen oerhörd när man läser om Kristian, 29 år, döende i en sjukdom som inte går att bota, och plågsamt medveten om att bara en sak väntar.

Boken är en sammanställning av hans inlägg på den uppmärksammade bloggen med samma titel, och vi får följa honom och hans tankar när han blir diagnosticerad, genom behandlingarna och nästan hela vägen fram till hans livs slut.

Den här boken tar slut innan han faktiskt går bort, men det finns en andra bok med titeln I kroppen min – Vägsjäl som sammanställer de allra sista blogginläggen innan hans död.

Det är en bok full av känslor; en stor sorg över det liv som kommer ta slut, över allt han inte kommer få uppleva, och också väldigt mycket ilska över livets jävlighet och mot sjukdomen som växer inuti hans kropp. Men så finns det också en ny uppskattning av det vackra i livet, i de små tillfällena, och en stor kärlek till livet och människorna som står nära.

I kroppen min är på många sätt en märklig bok att läsa. Delvis beror det på att den är i det närmaste omöjlig att kritisera.

Det känns inte som om jag har tillåtelse att tycka illa om någonting i den. För vad vet jag egentligen? Hur ska jag kunna säga att den här boken kan kännas pretentiös ibland? Hur kan det vara tillåtet för mig att säga att den kan bli för tillrättalagd? Ha för lite självdistans?

Hur kan jag begära någonting så ljust som humor i en bok som är en sann historia om det värsta som kan hända?

Jag har ingen aning om hur det är att vara döende i cancer. Jag har inte tillåtelse att kritisera som faktiskt är en högst personlig blogg om någonting så otroligt svårt och oöverkomligt som den egna döden.

Men I kroppen min blir inte helig för att dess författare är död. Det finns tillfällen då vissa saker med den här boken skaver.

Den är naturligtvis väldigt mörk, och att man på förhand vet att Kristian kommer att dö gör att jag ibland börjar uppfatta min egen läsning som ett poänglöst vältrande i någon annans olycka, och det kan nästan äckla mig.

Ibland svämmar boken också över av stora metaforer som tar över allting, och tillfällen där det enda hans vackra språk lyckas med är att få det att kännas jobbigt pretentiöst.

Det är som att det finns en fixering vid att allting i boken måste vara konstnärligt, allting måste vara högtravande och ta sig självt på så stort allvar, allting har ambitionen av att vara svart, svår konst. Även utan den ambitionen hade den här boken varit bra. Om inte bättre.

Men – när Kristian skriver om kärleken till sin familj, om barnet han aldrig kommer att få, om de vackra miljöerna där han växt upp – då är det svårt att tycka annat än att det är otroligt knivskarpt och träffsäkert. Då är det en bok känns som en knytnäve i magen och som får det att brännas bakom ögonlocken.

Jag kan förstå varför Kristians blogg blivit så stor, och varför den hjälpte många människor. För han kan skriva. Han har språket, och jag tror att han kan ha hjälpt många i en liknande situation enbart genom att vara förmögen att sätta ord på så svåra känslor.

Det är beundransvärt att han lyckats skriva den här boken och få det att kännas litterärt samtidigt som han behövt fokusera på det hemska som ligger framför honom. För det är inte bara en halvdan blogg; Kristian har ett språk och ett eget uttryck som är utmärkande och poetiskt.

Och det är svårt att inte känna sig träffad, samtidigt som man blir oerhört medveten om hur lycklig man ska vara som är frisk. Och samtidigt får man dåligt samvete över att man är det.

Ja, det är en märklig läsupplevelse. Jag går från att sucka halvt irriterat till att nästan gråta, från att älska hans språk till att önska att han ville ta ner det ett par pinnhål, från lycka över det egna livet till dåligt samvete över det.

Kristian Gidlund är värd att beundras för att han skrivit så öppet om sin sjukdom och om döden på ett sätt som jag tror att få skulle kunna göra, och för att han låtit så många få läsa om en så svår och så privat resa som den mot livets slut. Men det betyder inte att boken är perfekt, även om det känns som om jag är världens sämsta människa när jag säger så.

“I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början”, 2013

Inlägg senast uppdaterat: 23 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇