Bokrecension: The Expanse-trilogin av James S.A. Corey

Beräknad lästid: 4 minuter ⏳

Åh vad jag har längtat efter en rejäl rymdopera. En storslagen episk science fiction-serie i samma anda som Asimovs Stiftelseromaner eller för den delen Star Wars och Star Trek. Och då fångade James S.A. Coreys (pseudonym för Daniel Abraham och Ty Franck) serie The Expanse, som för tillfället består av en inledande trilogi: Leviathan Wakes, Caliban’s War och Abaddon’s Gate.

Först tänkte jag recensera trilogins delar var för sig, men bestämde mig ändå för att göra en sammanslagen recension. Dels på grund av lathet, dels på grund av att de enskilda böckerna är så pass sammanhängande att det känns mest logiskt att göra så.
The Expanse utspelar sig i en nära framtid där människan har koloniserat solsystemet men ännu inte lyckats ta sig utanför det. Rent politiskt domineras solsystemet av Jorden och Mars, som samarbetar i en bräcklig allians. Mot dessa står belters, som kallas så för att de befolkar kolonierna som finns i asteroidbältet samt på Jupiters och Saturnus månar.
Hela historien tar sin början med att Jim Holden, sekond på isfraktaren Canterbury, undersöker ett övergivet skepp. Medan Jim och några ur besättningen är ombord på det okända skeppet förstörs Canterbury av ett anonymt krigsfartyg.
Samtidigt får polisen Miller i uppdrag att hitta en försvunnen kvinna, som är dotter till en av soslsystemets rikaste och mäktigaste företagsledare. Allt detta blir upptakten till en hisnande jakt genom solsystemet och kamp mot klockan när en (antagligen) utomjordisk (engelskans alien, inte helt lätt att översätta) entitet hotar att förstöra jorden och utrota mänskligheten.
Detta är i princip upptakten till första boken, men jag vill inte på något sätt avslöja för mycket. Jag kan bara konstatera att det är fängslande historia och särskilt första boken är svår att lägga ifrån sig. Karaktärerna är levande och mångfasetterade, vilket särskilt gäller huvudpersonen Jim Holden och hans minst sagt osmidiga idealism och hans outsinliga kärlek till en nybryggd kopp svart kaffe.
En av anledningar att böckerna är snabblästa är att kapitlen är korta, slutar med cliffhangers och fokuserar enbart på en karaktär åt gången. I första boken skiftar kapitlen mellan Holden och Miller endast, medan flera POW-karaktärer (point of view) introduceras i de följande två böckerna. Ett grepp så kanske känns igen från George R. R. Martins böcker. Nu råkar det också vara så att Ty Frank, en av författarna bakom James S.A. Corey, är assistent åt Martin.
Det finns också ett djup i böckerna och en vilja till samhällsanalys. Till exempel vilken roll det privata näringslivet kan spela i framtiden, en inte ovanlig syn i The Expanse är till exempel privata polisstyrkor. Dessutom har författarna tänkt till och insett att om människan i allt större utsträckning lever i kolonier och skepp med låg eller ingen gravitation. Det beskrivs till och med hur belters rent fysiskt ser annorlunda ut mot jordbor på grund av deras uppväxtmiljö. Något som självklart även leder till kulturella skillnader och i förlängningen rasism.
Jag tyckte The Expanse var väldigt bra och spännande. Jag ser verkligen fram emot den fjärde boken i som utspelas i denna värld, förhoppningsvis blir det en ny trilogi med en ny infallsvinkel. Den grundläggande konflikten i de tre första böckerna känns som den har kommit till vägs ände.

Om du gillar science fiction är detta måste-läsning, särskilt om du precis som jag har en fäbless för storslagen rymdopera. Även om James S.A. Corey lånar friskt från andra genrer som till exempel skräck, noir och cyberpunk.

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022