Bokrecension: Stenhimlen

Beräknad lästid: 2 minuter ⏳

Titel: “Stenhimlen”
Författare: Karin Brunk Holmqvist
Format: Inbunden
Antal sidor: 217
Förlag: Kabusa böcker
Copyrightår: 2010

Baksidetext:
Hemmadottern Erna är 34 år och okysst. Hon är klipsk, konstnärligt begåvad och har ett hjärta av guld. Hennes stränga pappa underlättar inte direkt livet för Erna och hennes mamma, men när de små kustsamhällena på Österlen invaderas av konstnärer och andra sommarboende njuter Erna.

På aktionen efter framlidne rektor Egon Påhlsson ropar Erna in en årsbok från hembygsföreningen, och träffar Börje som flyttat till Österlen från Stockholm för att arbeta som keramiker. Trots sin stränga far och ängsliga mor tar Erna mod till sig och ger sig in i sitt livs största äventyr.

Omdöme:

Om man tar den här boken för vad den är, så är det en lite småcharmig historia som snart är utläst. Men ärligt talat börjar jag bli trött på Brunk Holmqvists böcker, för jag har fått nog av att läsa om stereotypa, platta karaktärer med inskränkta liv och bagatellartade händelser som förstoras upp in absurdum. Jag vill läsa böcker där storyn stormkokar, och inte som här: småputtrar lite i allra bästa fall. Och för det mesta sjuder det inte ens. “Potensgivarna”, som Brunk Holmqvist ju debuterade med för ett par år sedan, tyckte jag var en otroligt charmig och målande berättelse som jag nästintill älskade, men sedan har Brunk Holmqvist inte fått in någon mer fullträff. Samtliga böcker därefter, och även denna, har fått samma låga betyg av mig. Jag ställer mig frågan om det överhuvudtaget är värt att lägga tid på att läsa de två senaste böckerna, “Kaffe med musik” och “Surt sa räven om rabarberna”.

Inlägg senast uppdaterat: 15 februari, 2022