Bokrecension: Recension: Startpistolen av Claes Holmström

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

Jag blev tipsad om Startpistolen i samband med att jag läste American Psycho – den här boken skulle vara den svenska motsvarigheten. Det lät ju intressant tyckte jag och fjärrlånade boken som verkar vara notoriskt svår att få tag på, och lite av en halvt bortglömd kultbok i vissa kretsar – en googling avslöjar att någon till och med startat en namninsamling för att få boken utgiven på nytt. Själv kände jag dock inte alls till varken den eller författaren innan jag fick tipset.

Robert Englund är en av Sveriges främsta inom triathlon, och vid sidan om är han aktiv medlem i Ny Demokrati och livnär sig främst på att kidnappa och sälja unga tjejer till porrindustrin i Asien. Han bor på en husbåt som han har inrett som en djungel och anser sig vara Sveriges största djurvän. Tack vare sitt “yrke” har han massor med pengar men är ändå inte nöjd; sedan han gick ut gymnasiet verkar allt i själva verket ha gått utför. När han får svårigheter att leverera både inom triathlon och till sin chef i Asien börjar läget dessutom se allt värre ut, och desperationen är ett faktum.

Att Startpistolen liknar American Psycho är verkligen ingen underdrift. Faktum är att jag under läsningen har väldigt svårt att inte ständigt jämföra de två böckerna, så mycket har de gemensamt. De utspelar sig i olika länder och under olika årtionden – American Psycho är en skildring av åttiotalet medan den här boken fokuserar på nittiotalet – men de kretsar båda kring varsin psykiskt störd individ som ofta kommer undan med framgång och pengar som medel. Dessutom är båda romanerna skrivna med samma stream of consciousness-teknik, som innebär att man befinner sig inuti karaktärernas huvud och tankar på ett minst sagt intensivt vis.

Visserligen är Startpistolen inte riktigt lika våldsam som sin amerikanska tvilling, men ett rågat mått av våld finns ändå i boken, framför allt mot de tonåriga tjejerna som Robert kidnappar, spärrar in och våldför sig på i väntan på att skeppa iväg dem i containrar. Det som trots allt lyfter boken är dess absurditet och den satiriska humorn som lägger sig som en fernissa över sidorna, mer och mer ju längre man läser. Det är svårt att tro, men Robert är faktiskt oerhört rolig i sin förvirrade galenskap. Det finns riktiga guldkorn som är svåra att inte skratta rakt ut åt, även om skrattet ofta också fastnar i halsen när man inser att det som gör Roberts beteende möjligt är samhället han lever i.

För i grunden är Startpistolen ändå en samhällssatir över sin samtid. Men det är också här som boken förlorar mig lite – den är inte skriven för mig. Jag var barn under nittiotalet och det är svårt för mig att ta till mig och förstå alla de problem som var aktuella i den tidens Sverige på ett sätt som gör att boken går fram ordentligt till mig. Dock förvånar den mig också ordentligt ibland genom att plötsligt vända helt och kännas mer än relevant – situationen med Ny Demokrati påminner om den vi har nu med Sverigedemokraterna, främlingsfientligheten är densamma och det finns samma problem i skolorna som på senaste tiden figurerat i tidningarna. Boken har fått mig att inse att de samhällsproblem vi har nu inte är så olika de som fanns för tjugo år sedan.

Men så finns det också väldigt mycket i boken som jag har ganska svårt för. Först och främst är det kanske att den bitvis känns ganska rörig och hade kunnat kortas ner på sina ställen – är en flera sidor lång utläggning av handlingen i Melrose Place verkligen nödvändig? Eller ett halvt kapitel ägnat ett dålig filmmanus? För mig är svaret nej. Det är en bok som hade kunnat vara betydligt kortare och enbart vunnit på det. Också språket slår mig som grumligt och stundvis ofokuserat.

Märkligt nog slår mig också Startpistolen som en väldigt manlig bok, om väldigt manliga problem. Exakt vad det är som ger mig den känslan är svårt att sätta fingret på, men att tänka sig boken med en kvinna i huvudrollen är omöjligt. Hela romanen domineras av män och av en maskulin kultur där kvinnor är antingen horor eller offer. Det är sport och kriminalitet och biljakter och vulgära sexscener som avlöser varandra, och ibland vet jag knappt om det är meningen att det ska tas på allvar eller om det hela är ett enda stort satiriskt skämt. När mina googlingar dessutom avslöjar att boken betraktas som en generationsroman blir man nästan lite orolig, även om den nog så väl sammanfattar sin samtid i massor av referenser och beskrivningar som säkert ofta går mig över huvudet.

Slutligen; Startpistolen är läsvärd, om inte annat så som ett tidsdokument, eller som Sveriges svar på American Psycho, men själv har jag ändå bitvis väldigt svårt för den. Kanske för att den helt enkelt inte är skriven för mig, en tjugotreårig tjej på 2010-talet.

“Startpistolen”, 1996

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇