Bokrecension: Recension: Skuggornas barn av Maria Gripe

Beräknad lästid: 5 minuter ⏳

Så blev det alltså dags för bok nummer tre i Maria Gripes Skuggserie. Trots att jag fortfarande ställer mig milt tveksam inför hur hyllad den här serien blivit, så känner jag ändå att jag måste fortsätta och läsa den till slut.

Egentligen är det inte meningen att Berta ska vara på Rosengåva – hon vet för mycket om vad som händer bakom kulisserna. Ändå dras hon dit. Hon längtar tillbaka till slottet och framför allt dess märkliga invånare. Mest av alla saknar hon Carolin, sin hemliga syster. Men när hon besöker Rosengåva igen verkar allt om möjligt ha blivit ännu mer komplicerat. Släktingen Sofia gör anspråk på slottet för egen del, och relationerna som syskonen Rosilda och Arild har till Carolin – som de tror heter Carl – oroar Berta allt mer. Men vad kan hon göra? Vart hon än vänder sig har hon lovat att ingenting säga.

Mitt intryck av Skuggserien står sig ganska fast när jag läser Skuggornas barn, som är en stabil fortsättning på … och de vita skuggorna i skogen. I den boken kändes det som om serien hittade en egen ton och fann sitt fotfäste, och det är på allt stadigare ben som serien fortsätter.

Skuggserien blir allt mer en berättelse om familj och blodsband, och om hur komplicerade sådana relationer kan vara. Samtidigt är den ordentligt insyltad i mystik och märkligheter, och det händer att jag får svårt att ta den på fullt allvar. Men samtidigt som den ibland nästan närmar sig en såpopera med alla sina familjeintriger – hemliga fäder, oväntade syskon, döda släktingar som inte alls är döda – så vägs det skickligt upp med det där typiskt Gripe-iska, det mystiska och dolda. Det är för den där sällsamma känslan som jag egentligen läser, för det svagt övernaturliga elementet som Gripe hanterar så väl. Med det halvt kusliga slottet Rosengåva som kuliss blir stämningen i boken ibland nästan fantasylik, där gränserna mellan levande och döda, mellan dröm och verklighet hela tiden blir allt suddigare.

Skuggornas barn kan också vara den mest komplicerade hittills av böckerna i serien, eftersom den jonglerar med ett ganska stort persongalleri, och till skillnad från de föregående böckerna växlar mer mellan sina miljöer. Det gör att samhällsfrågorna får en mer framträdande roll än vad man skulle kunna vänta sig. Det är naturligtvis den okonventionella Carolin som går i spetsen, med sin könsöverskridande identitet och frisläppta natur.

Carolin är i mångt och mycket seriens nav, även om böckerna berättas genom Berta. Carolin är den det mesta kretsar kring, men jag gillar att hon aldrig får lov att stå oemotsagd. Hon är lätt att tycka om och samtidigt lätt att irritera sig på, och en av bokens allra största förtjänster är hur väl Maria Gripe lyckas nyansera bilden av henne. Hon vacklar allt mer på sin piedestal och jag gillar hur hon framställs, allt mer som en hel person och mindre som en idol, i takt med att Berta kommer underfund med att också Carolin är en människa.

Men precis som med de förra böckerna har jag lite svårt för bokens berättande ton, hur så mycket sker utan att visas, bara genom en återgivning. Det ger mig som läsare en så åsidosatt roll att om det inte vore för intrigen hade jag inte haft mycket att engagera mig i. Det ger böckerna en platt, död känsla som inte går hand i hand med de fängslande karaktärerna, de rika miljöerna och den väl uttänkta intrigen.

När jag blev klar med Skuggornas barn tyckte jag också att det mesta i berättelsen kändes ganska uppklarat. Därför undrar jag vad som kommer hända härnäst, i Skugg-gömman. Det blir nog nästa bok att läsa…

“Skuggornas barn”, 1986

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022