Bokrecension: Recension: Oryx and Crake av Margaret Atwood

Beräknad lästid: 5 minuter ⏳

Jag har varit lite dålig på att recensera böckerna jag läst till min kurs i Animal fiction, och nu är faktiskt det dags för den sista romanen. Jag har väldigt länge velat läsa något av Margaret Atwood, men på något sätt dragit mig lite för det eftersom jag hört så mycket gott om henne. Jag har helt enkelt varit rädd att jag skulle bli besviken. Därför har det nästan varit lite skönt att jag inte själv kunnat bestämma vilken bok av henne jag fick börja med.

På en strand sitter Snowman, den kanske sista levande människan. Klimatet i det som en gång varit USA har blivit tropiskt, med en fruktansvärd hetta som ersätts av ett rasande regnoväder varje eftermiddag. Varje dag är en pärs som ska överlevas, och det enda sällskap som finns är de grönögda, alltför märkliga Children of Crake. Men Snowman var inte alltid Snowman. En gång hette han Jimmy, i en värld där det fortfarande fanns människor – som hans bästa vän Crake och hans livs kärlek, Oryx.

Som sagt är det här mitt första möte med en författare som funnits med i periferin ett bra tag. Och så lättad jag är! För jag gillar verkligen, verkligen den här boken. Jag som inte brukar tycka att dystopier är särskilt intressanta läser Oryx and Crake med en växande fascination. Även om det är en roman som lär klassas som science fiction av de flesta, så har jag förstått att den snarare räknas in i genren spekulativ fiktion. Och det stämmer ju mer jag tänker på det – det som syns i den här boken är inte regelrätt sci-fi, utan helt enkelt en överdrift av saker som redan existerar idag. Här finns genmodifierade djur, medicin mot precis allt, odlade organ, köttdjur som inte känner någon smärta. Det är en värld där gränserna för vad som är möjligt med teknikens hjälp har tänjts till bristningsgränsen, och därmed också gränserna för rätt och fel.

Det är en djupt samhällskritisk roman om konsumtion och kapitalism, rikedom och fattigdom, etik och moral, befolkad av varelser som kommit av att människan lekt gud en gång för mycket. I detta ställer den frågor om vikten av både utbildning och av religion på ett sätt som sparkar igång tankarna. Inte minst är den, trots att det är många år sen den kom ut, brinnande aktuell i sina frågor om miljö, resurser och vetenskapens ansvar.

Men inget av detta skulle spela någon roll utan karaktärerna – utan dem skulle boken möjligtvis ha varit intressant, men knappast bra. I centrum står Jimmy/Snowman, som vi genom tillbakablickar får följa genom hans uppväxt i ett av de skyddade områden där den nya tekniken växer fram snabbare än den kanske klarar av, sedan när han lär känna den ovanlige Crake som kommer att förändra hela hans liv. Och inte bara hans.

Intressant är att på seminariet jag hade om boken var det många som sa att de inte gillade Jimmy, att han var osympatisk och omoralisk. Och visst är han båda delarna. Men jag hade svårare än mina klasskamrater för att ogilla honom. Tvärtom växte han allt mer i mina ögon, och blev en intressant och skev antihjälte. Hans moral är svår att klanka ned på när man sätter den i relation till de andra karaktärerna i boken – i samhället han växt upp i skulle jag till och med våga kalla Jimmy moralisk. Dessutom tyckte jag flertalet gånger att han var rentav rolig. Vad sägs om “Is this purgatory, and if it is, why is it so much like the first grade?”

Allt binds ihop av ett mycket, mycket skickligt sätt att skriva som tog mig lite på sängen med sin underfundighet, sin humor och sitt sätt att inte väja för de mer grafiska detaljerna i boken. Det här är underhållning och samhällskritik i precis rätt proportioner till varandra, och jag har fallit handlöst för Oryx and Crake. Så mycket att jag faktiskt vill läsa vidare i trilogin, som fortsätter med The Year of the Flood och MaddAddam. 
“Oryx and Crake”, 2003

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022