Bokrecension: Recension: Högläsaren av Bernhard Schlink

Beräknad lästid: 4 minuter ⏳

Filmen The Reader såg jag för ett par år sedan, omedveten om att den var en bok från början. Jag tyckte att filmen var sådär, men när jag hittade boken på loppis tänkte jag att det kanske ändå var värt att ge den en chans, eftersom det verkar vara en bok som fått mycket bra kritik.

Det är sextiotal i Tyskland när Michael Berg möter Hanna. Egentligen har de ingenting gemensamt – han är bara femton år och hon är betydligt äldre, en ensamstående kvinna som lever enkelt. Ändå inleder de ett förhållande som resonerar djupt genom hela Michaels fortsatta liv. När han många år senare återser Hanna står det dock klart för honom att hon hållit många saker hemliga för honom – bland annat vad hon gjorde under kriget. För Michael blir det en konfrontation inte bara med hans eget förflutna utan också med hela Tysklands historia.

Till en början gillade jag verkligen den här boken – berättelsen fungerar betydligt bättre i bokform än vad den gjorde på film – men ändå inser jag efter ett tag att den faktiskt inte engagerar mig särskilt mycket. Det är en väldigt tunn bok och den är skriven i korta kapitel som går fort att läsa. Ändå tycker jag aldrig att läsupplevelsen lyfter.

Kanske beror det på språket – Högläsaren har ett ganska torrt och reflekterande språk som visserligen aldrig är dåligt, men som heller inte är särskilt unikt eller bra. Det är en hyfsat välskriven bok, men det finns ingenting i utförandet som verkligen griper tag för mig. Den vilar mycket på en berättande stil och det är väldigt sällan de kompakta styckena bryts med någon dialog. Det gör att hela boken blir ganska platt, med lite utrymme för karaktärerna att faktiskt prata och agera på ett målande sätt. Allting berättas istället, kort och koncist och utan krusiduller.

Inte heller karaktärerna får jag någon ordentlig känsla för. Hanna är visserligen intressant, men inte så att jag bli andlöst fascinerad. Det kan visserligen bero på att jag sett filmen och vet varthän det barkar, men jag tror ändå inte att jag skulle finna boken särskilt mycket bättre om jag inte sett filmen först.

Det enda som jag verkligen tycker är intressant i Högläsaren är det moraliska dilemmat i den, och perspektivet på Tyskland. Det är på många sätt en bok om att växa upp som generationen efter nazisterna, och det är något som jag aldrig tidigare funderat över – att växa upp i ett land fullt av skam, där det går enkelt att revoltera mot den äldre generationen eftersom det är de och inte en själv som gjort sig skyldiga till oförlåtliga brott.

På sätt och vis är bokens centrala fråga vad man gör när man älskar någon som gjort saker man inte kan föreställa sig. Vilken rätt har man att fördöma, vilket ansvar har man att fälla de skyldiga? Och hur går det att leva i ett land där så många varit delaktiga? Det är de frågeställningarna som är bokens största behållning för mig, men jag tycker på sätt och vis att det är frågor som hade kunnat lyftas på bättre och mer drabbande vis än i Högläsaren.

Ändå kan jag väl inte påstå att det är en dålig roman. Jag uppskattar den för det perspektiv den ger på efterkrigets Tyskland och de frågor om moral och dom som den ställer, men den blir liksom aldrig något mer. För mig är det en ganska platt bok som med sitt nästan uteslutande berättande språk gör mig lite trött och framför allt ganska oberörd. Precis som med filmatiseringen är min slutliga åsikt att Högläsaren är sådär.

“Der Vorleser”, 1995

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇