Bokrecension: Neverwhere

BerĂ€knad lĂ€stid: 4 minuter ⏳

Som ni kanske mÀrkt har bloggen legat nere ganska lÀnge. Man kan nog sÀga att jobbet och allt annat blev lite övermÀktigt. Nu har jag bestÀmt mig för att göra ett nytt försök att kicka liv i bloggeriet. LÀser gör jag ju i vilket fall som helst 

Neil Gaimans Neverwhere har funnits pĂ„ lĂ€slistan ett tag. Det finns nĂ„got nĂ€stan magiskt över Gaiman. NĂ€r mycket fantasy blir schablonartad sĂ„ behĂ„ller han sitt unika sĂ€tt att berĂ€tta. Det blir pĂ„ nĂ„got sĂ€tt nĂ„gra delar Alice i Underlandet, nĂ„gra delar Douglas Adams och sen en skopa oförutsĂ€gbarhet. Efter att jag lyssnat pĂ„ SR:s lysande radioteater av KyrkogĂ„rdsboken gick det inte att stĂ„ emot trycket lĂ€ngre.

Neverwhere börjar i Skottland. Den unge Richard Mayhew firar att han ska flytta till London och börja ett nytt arbete. Festen blir blöt och han finner sig plötsligt sittande i rĂ€nnstenen utanför puben. En hemlös kvinna förbarmar sig över honom och varnar honom för dörrar och för att hans liv aldrig kommer att bli sig likt igen om han inte tar hennes varning pĂ„ allvar.

VĂ€l i London börjar Richard pĂ„ sitt jobb i vĂ€rdepapper och trĂ€ffar den snorkiga och karriĂ€rinriktade Jessica. PĂ„ vĂ€g till ett betydelsefullt möte med Jessicas chef fĂ„r Richard syn pĂ„ en skadad flicka pĂ„ trottoaren. Trots Jessicas protester bestĂ€mmer han sig för att hjĂ€lpa henne (med resultatet att Jessica gör slut) och tar henne hem till sin lĂ€genhet. Flickan heter Door och det stĂ„r omgĂ„ende klart att hon kommer frĂ„n ett helt annat London Ă€n det Richard lever i. Ännu mĂ€rkligare blir det nĂ€r mister Vandemer och mister Croup, bokens bad guys, stĂ„r pĂ„ tröskeln och pĂ„ sitt ordrika sĂ€tt hotar Richard. Richard upptĂ€cker snart att det liv han hittills levt inte lĂ€ngre Ă€r tillgĂ€ngligt för honom och han tvingas ut pĂ„ en resa i ett mycket mĂ€rkligt London.

Neverwhere kĂ€nns ganska gammaldags, bĂ„de nĂ€r det gĂ€ller ordval och beskrivningar av miljöer och personer. Beskrivningen av London Ă€r ljuvlig och om man har en ”thing” för London Ă€r det omöjligt att inte bli tjusad. SprĂ„ket Ă€r fantastiskt och ordens kombinerade kraft svingar sig kraftfullt fram! Jag kan nog inte beskriva det pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt, Ă€ven om det kanske lĂ„ter en smula töntigt. Boken Ă€r 20 Ă„r gammal och jag kan inte lĂ„ta bli att fundera pĂ„ hur det kommer sig att i princip inga tonĂ„ringar jag kĂ€nner (och jag kĂ€nner MÅNGA!) skulle kunna ta sig igenom den hĂ€r boken utan att anvĂ€nda en ordbok. Hur tusan blev vi sĂ„ usla pĂ„ vĂ„rt eget sprĂ„k?

Boken lĂ€mnar oss med en del frĂ„getecken, Ă€ven om ett av de största frĂ„getecknen rĂ€tar ut sig i slutet. Det Ă€r kanske en tjusning? Eller Ă€r det en möjlighet till en uppföljare? Oavsett vilket sĂ„ gillar jag Gaiman och Neverwhere!

InlÀgg senast uppdaterat: 14 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇