Victoria Maria Benedictsson, född Bruzelius den 6 mars 1850 i byn Domme i Fru Alstads socken i Skåne, död 21 juli 1888 i Köpenhamn, var en svensk författare och dramatiker. Hon skrev sina romaner under pseudonymen Ernst Ahlgren.
Det här är vår lista över 3 böcker av Victoria Benedictsson vi anser att alla bör läsa.
1. Pengar
Romanen Pengar skildrar en flickas uppväxt, hennes konstnärsdrömmar, obetänksamma giftermål och skilsmässa. Ett omdebatterat och glödande inlägg den så kallade kvinnosaksfrågan.
Victoria Benedictsson har kallats 1880-talets geni och ”hjältinna i en tragedi”. Hon efterlämnade en liten men tungt vägande prosaproduktion, som hon skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren. Intresset för hennes författarskap och person har aldrig minskat.
2. Fru Marianne
Victoria Benedictsson har kallats 1880-talets geni och ”hjältinna i en tragedi”. Hon efterlämnade en liten men tungt vägande prosaproduktion, som hon skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren. Intresset för hennes författarskap och person har aldrig minskat. Fru Marianne från 1887 handlar om Marianne, den bortskämda storstadskvinnan som gifter sig med Börje och blir bondhustru på den skånska ladnsbygden. Det är en roman om kärlekens irrvägar och samtidigt en rik karaktärsskildring av en kvinna som växer till insikt om kärlekens krav. Boken filmades för tv av Carin Mannheimer 2001, med Cecilia Frode och Per Morberg i huvudrollerna.
3. Fint folk
Fint folk är en novell ur Efterskörd, en samling med noveller och pjäser – alla kvarlämnade efter författarens död – publicerad 1890.
Victoria Benedictsson: Om författaren
Victoria Benedictsson: Bakgrund
Hon föddes som Victoria Maria Bruzelius i Domme, en by i Skåne. Benedictsson växte upp på en gård i Sverige.
Victoria Benedictsson: Karriär
Hon skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren. Den olyckliga kärleksaffären har ofta fått skulden för hennes efterföljande självmord, men hon var också mycket missnöjd med det intellektuellt begränsade liv hon levde. Hon anses, tillsammans med August Strindberg, som en av de största förespråkarna för den svenska realistiska skrivstilen.
I sina romaner beskrev hon ojämlikheten i äktenskapet och diskuterade ofta kvinnors rättigheter i sina skrifter. Nuvarande kritiker ser henne som en tidig feminist. Tidigare låg fokus på hennes kärleksrelation med Brandes.
Hon begick självmord i ett rum på Leopolds hotell på Hovedvagtsgade – nära Kongens Nytorv i Köpenhamn – genom att skära sin halspulsåder fyra gånger med en rakhyvel.
Victoria Benedictsson var en av de mest inflytelserika författarna till det svenska modernistiska genombrottet. Hennes romaner fokuserar främst på problem inom äktenskapet såväl som på hennes tids kvinnofrågor.
Victoria Benedictsson växte upp på Charlottenborg gård i södra Skåne. Hon var det yngsta barnet i familjen. Till följd av att hennes far gick i konkurs fick familjen flytta till en mindre gård när hon var 13 år gammal. Victoria Benedictsson drömde om att studera på Konsthögskolan i Stockholm. Men hennes far förbjöd detta även om hon hade lyckats tjäna tillräckligt med pengar på att arbeta som guvernant för att finansiera sina egna studier.
När Victoria Benedictsson var 21 år gifte hon sig med Christian Benedictsson, en änkeman som var 28 år äldre. Han var postmästare i Hörby och hade sedan tidigare fem barn som Victoria Benedictsson blev en älskad styvmamma till. Hon och Christian hade två egna döttrar, även om en av dem dog kort efter födseln. Victoria Benedictssons äktenskap var aldrig lyckligt.
Victoria Benedictsson utvecklade en skelettsjukdom som gjorde att hon var sängbunden. Det var under denna period hon började skriva. Redan 1876 hade hon publicerat en följetong, kallad Sirenen, i Sydsvenska Dagbladet under pseudonymen Tardif. Det är dock hennes samling realistiska noveller som skildrar det dagliga livet, med titeln Från Skåne, som brukar anses vara hennes debutverk. Återigen skrev hon med en pseudonym, Ernst Ahlgrens, som hon behöll under hela sin författarkarriär. Efter publiceringen av hennes nästa bok, en roman med titeln Pengar, blev hon nästa år ett erkänt namn inom den svenska litteraturens sfär. Några av de berättelser och intriger hon skrev om liknade mycket hennes egna upplevelser. Huvudpersonen, kallad Selma, ville bli konstnär men förleddes att gifta sig med en rik äldre godsägare. Romanen har formen av en emancipatorisk roman och i slutscenen bryter Selma sig loss för att ta sig ut i världen, utbilda sig och bli självförsörjande.
Samtidigt som Victoria Benedictsson blev en etablerad författare lärde hon också känna en annan ung författare, Axel Lundegård, som var son till pastorn i Hörby. Deras förhållande blev definitivt inte bara för hennes författarskap utan också för hennes liv. De läste varandras verk och tillhandahöll en avancerad form av ”vänlig kritik” som hjälpte dem båda att utveckla sitt skrivande. 1885 var de medförfattare till en pjäs kallad Framåt, som var en typisk modernistisk genombrottspjäs baserad på teman som pengar, kärlek och bedrägeri.
Samma år blev Victoria Benedictsson inbjuden av Sophie Adlersparre, den svenska kvinnorörelsens grand lady, att tillbringa ett par månader i Stockholm. Detta var hennes första exponering för hennes tids litterära och kvinnorörelsefraktioner och hon var ambivalent mot dem. Samtidigt som hon bildade en nära vänskap med sin värdinna, och med Ellen Key, var hon kritisk mot andra kvinnliga författare som Afhild Agrell och Anne Charlotte Leffler.
Året därpå tog sig Victoria Benedictsson med viss spänning till Köpenhamn, som var Skandinaviens litterära huvudstad på den tiden. Axel Lundegård – som då tillhörde gruppen ”Det unga Sverige” med August Strindberg i spetsen – var också i Köpenhamn och introducerade henne för många kulturkändisar, däribland Georg Brandes, som var den tidens mest inflytelserika litteraturkritiker. Detta förhållande blev ytterligare en avgörande punkt i Victoria Benedictssons liv och för hennes författarkarriär. Hennes dagbok avslöjar att Victoria Bendedictsson innan hennes första möte med Georg Brandes bytte hotellrum och ordnade om möblerna i det så att han skulle se henne från hennes bästa vinkel.
Detta första besök inträffade 1886 och under året som följde besökte Georg Brandes regelbundet Victoria Benedictsson. De skulle tala om litterära frågor och om skvaller, särskilt om hans älskare. Victoria Benedictsson var extremt kär i mannen men avvisade länge en intim relation med honom. Hennes sexuella upplevelser hade varit negativa och intima relationer med hennes man hade länge upphört. Hennes äktenskap var faktiskt bara proforma och när hon bodde i Hörby betalade hon sitt eget sätt. Så småningom gav hon dock efter för Georg Brandes önskan eftersom hon var rädd att förlora honom. Hennes redogörelse för deras intima relationer i hennes dagbok visar att det återigen inte var någon positiv upplevelse för henne.
Vid det här laget arbetade Victoria Benedictsson på sin andra roman, som så småningom publicerades som Fru Marianne, som ligger på landet. Huvudpersonen Marianne är en svensk version av Madame Bovary. Hon är en ivrig läsare av romantiska romaner och hennes äktenskap med godsägaren Börje Olsson är en besvikelse. Hon blir inblandad i ett utomäktenskapligt förhållande med Börjes gode vän Pål som tror på fri kärlek. Vid upptäckt
g att hon är gravid inser hon dock att det är hennes man och hennes äktenskap som är viktigast för henne. Denna roman konfronterade och komplicerade på många sätt den då dominerande debatten om äktenskap kontra ’fri kärlek’. Flera av Victoria Benedictssons tidigare beundrare såg på romanen som konservativ till sin karaktär medan Georg Brandes – som för henne var den viktigaste smakdomaren – beskrev romanen som ”i altfor høj Grad en Dame-Roman” (alldeles för mycket av en damer) Roman) i ett brev till henne. Victora Benedictssons dagboksanteckning om saken avslöjar att hon tog detta som dödsstöten för sitt skrivande.
Trots detta gav Victoria Benedictsson inte upp sitt författarskap. Om man däremot går efter de utkast, stora projekt och ofullständiga manuskript som finns i hennes bevarade papper, kan man nästan säga att hon gick in i ett febrigt arbetssätt. Hon släppte sin andra novellsamling hösten 1887, med titeln Folkliv och småberättelser, som omfattar flera stycken som senare blev favoriter bland antologier, som ”Mor Malenas höna” och ”Förbrytarblod”. Georg Brandes recenserade denna samling positivt.
Under Victoria Benedictssons sista år arbetade hon förutom en rad noveller även med två stora verk. En av dessa var en novell och pjäs med titeln ”Den Bergtagna”. Den andra var romanen Modern. Den förra relaterar till hennes kärleksrelation med Georg Brandes medan den senare innehåller element som påminner om hennes vänskap med Axel Lundegård. Inget av dessa verk var färdigt när Victoria Benedictsson tog sitt liv 1888.
Victoria Benedictsson lämnade efter sig en omfattande mängd litterärt material samt en rad viktiga biografiska dokument. Axel Lundegård tog hand om dessa tidningar och redigerade och publicerade flertalet av dem under flera år, dels i Victoria Benedictssons namn och dels i eget namn. Han använde också material som hon lämnat efter sig i en del av sina egna verk, som i hans roman Röde Prinsen. Dessutom består hans roman Elsa Finne huvudsakligen av lätt redigerade utdrag ur hennes dagbok. Han publicerade romanen Modern under båda deras namn med tanke på att han fullbordade den.
Axel Lundegård sammanställde inte mindre än tre ’självbiografier’ från Victoria Benedictssons brev, anteckningar och dagböcker. Den första publicerades 1890, den andra 1908 och den tredje och sista 1928. Varje publikation innehöll allt större utdrag ur hennes dagbok. Det var dock inte förrän på 1980-talet innan Victoria Benedictssons dagbok publicerades i sin helhet. ”Stora Boken” (den stora boken), som hon kallade den, börjar 1882 och löper fram till hennes död. På många sätt är det ett stycke litteratur i sig. Den fungerade till en början som en arbetsbok där hon noterade idéer och berättelser som hon hade hört, men den expanderade gradvis till att bli ett stort porträtt av en kvinnas kamp för att hitta sitt eget värde och sin författares röst, särskilt under hennes tid i Köpenhamn.
Victoria Benedictsson dog i Köpenhamn 1888. Hon ligger begravd på Vestre Kirkegård i Köpenhamn. Hennes gravsten bär namnet på hennes pseudonym, Ernst Ahlgren.
Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022