Ernest Miller Hemingway, född 21 juli 1899 i Oak Park i Illinois, död 2 juli 1961 i Ketchum i Idaho, var en amerikansk författare och journalist. Han debuterade 1925 och erhöll Nobelpriset i litteratur 1954. Under sin livstid publicerade Ernest Hemingway sex romaner, lika många novellsamlingar och två fackböcker.
1. Den gamle och havet
Ernest Hemingways roman Den gamle och havet i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.
Detta Hemingways kanske mest beundrade mästerverk handlar om den ärrade gamle fiskaren Santiago som åker ut på havet i sin lilla båt 84 dagar i rad utan fiskelycka.
I hamnen kastar byborna medlidsamma blickar efter honom när han kommer in tomhänt kväll efter kväll och med möda börjar bära sin tunga mast uppför backen till den lilla stugan. Han är nog slut nu, tänker de, slut som fiskare, slut som man.
Men Santiago är förvissad om att han har mer att ge, han ska minsann visa dem!
Den 85:e dagen åker han mycket längre ut på havet än någonsin tidigare – och nu är fiskelyckan äntligen med honom! På kroken har han en 700 kilo tung marlinfisk, mycket större och tyngre än hans båt.
Det blir en kamp på liv och död. Santiago måste inte bara strida mot den väldiga fisken, som är så kolossalt tung och har så enorma kroppskrafter, han ska också styra, hantera, tvinga sin lilla spröda båt i envig med det majestätiska havets skoningslösa makt. I detta utsatta tillstånd har han enbart sig själv, sin samlade klokhet, sin envisa ihärdighet att förlita sig på.
Boken är Hemingways sista stora berättelse, hans sista mästerverk – och den bok som blev avgörande för att han tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Berättarmässigt är detta ett perfekt exempel på vad Hemingway brukade kalla sin isbergsprosa. Hans ideal var att en berättelse skulle vara stram och återhållen i språket men beroende på att författaren så väl vet vad han talar om finns det väldiga mängder av erfarenheter och livsinsikter dolda under ytan av de knappa formuleringarna, på samma vis som ett isberg bara visar sin topp över vattenytan.
Att så många skilda tolkningar finns av denna mästerverksroman tyder på att den trots sin skenbara enkelhet rymmer väldiga djup. De religiösa tolkningarna pekar på alltifrån att Hemingway arbetar med talen tre, sju och fyrtio (t ex tre dygn, sju hajar, i fyrtio dagar har Santiago pojken med sig på båten innan han måste fortsätta ensam osv) till att Santiago bär sin mast uppför backen som Jesus bär sitt kors till Golgata och när han faller ihop i stugan är det med handflatorna uppåt, som om han väntar på att spikar ska slås in.
De författarbiografiska tolkningarna betonar att Hemingway skrev boken när hans självförtroende var på väg att sjunka ner mot absoluta botten, hans senaste böcker hade hånats av kritikerna som påstod att han var slut som författare – vilket gjorde honom bitter och revanschlysten. Han skulle minsann visa dem – precis som Santiago i berättelsen. Han åtog sig det svåraste man kan åta sig som författare, att skriva ett odiskutabelt mästerverk – och han lyckades! Med detta sitt sista storverk fick han slutgiltigt bevisa att han dög. Nobelpriset blev insigniet på hans definitiva seger över belackarna.
Ingår i serien Alla tiders klassiker.
2. Klockan klämtar för dig
Ernest Hemingways romanmästerverk Klockan klämtar för dig i nyöversättning av Andreas Vesterlund och med efterord av Christian Ekvall.
For Whom The Bell Tolls – Klockan klämtar för dig – är Hemingways största mästerverk. Det är romanen framför alla andra om det spanska inbördeskriget. Om hur det var, om hur det kändes för partisanerna som stred på liv och död för sin frihet mot general Francos tungt rustade Hitler- och Mussolinistödda arméer.
Huvudpersonen Robert Jordan är amerikan. Han har tagit tjänstledigt från sitt jobb som lektor vid University of Montana och gått med som frivillig för att hjälpa det spanska folket i deras kamp. Romanen utspelas under tre dygn i slutet av maj 1937 medan krigets utgång fortfarande är i högsta grad oviss. Jordan har fått sin order. Han ska ta sig in genom fiendens linjer och ansluta till en grupp partisaner för att med deras hjälp spränga en strategisk bro över en flod. Det är Jordan som är sprängämnesexperten.
Det sägs att Hemingway delvis baserade romanens partisangrupp på en verklig grupp. Det är tänkbart och kan vara intressant att diskutera – men frågan om i vilken mån bokens gestalter har verkliga förebilder är inte viktig. Det viktiga är att författaren med en sådan fantastisk närvarokänsla har lyckats återge stämningen, villkoren, den splittrade tillvaron i detta bittra inbördeskrig, de desperata striderna mot alla odds.
Partisangruppen som Jordan förenas med är en brokig skara. Ledaren Pablo har sin heroiska tid bakom sig. Nu har han blivit elak, cynisk och uppgiven. Hans kvinna Pilar är en grandios och hetlevrad matrona, orädd för alla och ful i mun som en sjöman men varm som en glödbädd i hjärtat, på många vis är hon den egentliga ledaren. Här finns den vilt svärande Agustín, den tålmodige Fernando, bröderna Primitivo och Andrés, och Pablos bror Eladio. Och här finns Maria.
Maria var under transport från ett fångläger när gruppen sprängde tåget hon färdades med. I tumultet plockades hon upp och togs med, befriades. Hon plågas av sina minnen, minnena av de hemska saker som fascisterna gjort med henne. När hon transporterades från fånglägret hade hennes huvud just rakats, sen dess har hennes vackra gyllenbruna hår börjat komma tillbaka, nu är det ”lite längre än pälsen på ett bäverskinn”.
Marias och Roberts intensiva kärlek under dessa tre dramatiska och ödesdigra dygn är romanens själva mittstråk och tillhör i sin skira hoppfullhet världslitteraturens allra vackraste kärlekssagor.
3. Farväl till vapnen
Boken utspelas under första världskriget och blev en av Hemingways stora romansuccéer. Den helt unge amerikanen Frederic Henry – med uppenbara drag av Hemingway själv – tar värvning som frivillig. Han får rangen löjtnant och placeras som ambulansförare vid fronten i norra Italien. Det är där italienarna kämpar för att hålla stången mot de anfallande betydligt bättre rustade österrikarna och tyskarna – och de lyckas inget vidare. I nyöversättning och med ett initierat efterord av Christian Ekvall.
4. Och solen har sin gång
Och solen har sin gång (The Sun Also Rises) av Ernest Hemingway räknas som en av världslitteraturens mest inflytelserika romaner. Boken är i ganska stor utsträckning självbiografisk. Huvudpersonen Jake Barnes har åtskilliga drag gemensamma med Hemingway själv. Handlingen kan tyckas enkel – Jake umgås med sina vänner i Paris, det är i mitten av 1920-talet, de flesta av romanens personligheter är amerikaner eller engelsmän med en mer eller mindre tillkämpat nonchalant inställning till livet – lika stilfullt ansvarslösa som stilfullt coola – men egentligen desperat törstande efter kärlek och livsmening. I nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.
”Denna bok har betytt så mycket för mig. Nu har den kommit i nyöversättning. Översättningen är alldeles utmärkt.” Ingalill Mosander, Go’kväll
5. En fest för livet
Ernest Hemingway: En fest för livet (A Moveable Feast) i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.
”Om man har haft turen att ha bott i Paris som ung då har man staden med sig vart man än sedan reser, för Paris är en fest för livet.”
Nu är det dags för en av de mest efterlängtade titlarna i Bakhålls utgivning av Hemingways verk i nyöversättning, nämligen den självbiografiska boken En fest för livet med sina många färgstarka personskildringar och omtalade episoder från Hemingways tid som ung författare i Paris på 1920-talet.
Hemingway jobbar som utrikeskorrespondent för kanadatidningen Toronto Star och bevakar Frankrike och Europa. Samtidigt skriver han noveller och är övertygad om att en dag lyckas som författare. Han är nygift med sin första fru, Hadley, och nybliven pappa till Jack, kallad ”Bumby”.
I makarnas stora umgänge ingår personer som F Scott och Zelda Fitzgerald, Gertrude Stein och hennes ständiga följeslagare Alice B Toklas, Ezra Pound, James Joyce, Sylvia Beach och många andra blivande ikoniska kulturpersonligheter.
Hemingway har en förmåga att berätta om dessa människor på ett mycket konkret och levande sätt. Han skriver om personer som han verkligen kommit inpå livet och han gör det i den lediga, självklara stil som alltid är hans kännemärke. Episoderna, anekdoterna, de långa vindlande berättelserna hakar i varandra i skenbart ovidkommande detaljer – alltsammans skapar den övertygande realistiska känsla som är typisk för Hemingway.
Ofta är han mycket elak i sina beskrivningar av dessa välkända personer. Som Christian Ekvall uppmärksammar i sitt efterord går Hemingway särskilt hårt åt författarkollegor som han står i tacksamhetsskuld till. De som är döda när boken skrivs kan han dessutom porträttera oemotsagd och det utnyttjar han med besked. Så t ex med Fitzgerald, som han desavouerar med utstuderade berättargrepp. Men han utdelar också många intressanta erkännanden.
En fest för livet är Hemingways sista bok. Han arbetade med den i omgångar under den svåra slutperioden av sitt liv och ett nästan färdigt manuskript förelåg när han dog 1961. Några viktiga saker återstod att ordna, det fanns alternativa inledningar och avslutningar, det fanns avsnitt som eventuellt skulle strykas, det fanns avsnitt som strukits men också markerats för att återinsättas. Det blev änkan Mary som gjorde manuskriptet klart för tryck och boken publicerades första gången 1964, tre år efter författarens död. Med tiden har dock Marys redigering blivit hårt kritiserad och den utgåva som Bakhåll nu publicerar är ”the restored edition” där flera av de beslut Mary tog har rivits upp av Ernests sonson Seán Hemingway. Seán – född 1967 – är utsedd av sina släktingar till beslutsfattare i ärenden som gäller farfaderns författarskap.
6. Att ha och inte ha
Ernest Hemingways roman Att ha och inte ha i nyöversättning och med ett initierat efterord av Christian Ekvall.
Huvudpersonen i Att ha och inte ha – Harry Morgan – är en av det hemingwayska författarskapets mest oförglömliga hjältar. En gång i tiden var han en hederlig medborgare. Numera är han en inbiten brottsling som smugglar både sprit och människor mellan Kuba och Florida. Och han tvekar inte särskilt länge när han måste göra mycket mer olagliga saker än så, saker som gör hans händer bokstavligen blodiga – allt för att kunna försörja sig och sin familj i de extremt hårda tider som råder. Samtidigt är romanen en gripande kärleksberättelse.
Harry Morgan är macho – men ingen kvinnoförförare. Det är hustrun Marie hans hjärta klappar för. Hans höga önskan i livet är att kunna göra tillvaron ljus för Marie och de båda döttrarna. Göra tillvaron ljus och god för dem han älskar trots att han måste tjäna sina pengar på mörk och ibland också ond verksamhet.
Morgan är den klassiska starka romanhjälten personifierad, det är odiskutabelt, ändå är han en av de mest omstridda gestalterna i Hemingways författarskap. Morgan är ”mer amerikansk än nationalsången” hävdade Oscar Cargill, vilket Anthony Burgess protesterade mot. Morgan är bara cynisk, menade Burgess, han bryr sig inte om något annat än sig själv och sitt eget.
Var står Morgan politiskt? Är han en handlingskraftig individ med pionjäranda, USA-chauvinist och konservativ republikan eller är han en trotsig person som sätter sig upp mot lagen, en rebell, en anarkist, rentav en kommunist? Hela breda spekrat har rymts i diskussionerna.
Hemingway själv måste gissningsvis le i sin himmel när eftervärlden dividerar så om hans figur – antagligen tar han det som intäkt för att det han har skapat är en i högsta grad trovärdig person, en komplett fyllig romangestalt, lika svårinringad som en verklig människa av kött och blod.
Att ha och inte ha har filmatiserats tre gånger. Mest känd är versionen från 1944 med Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Den rör sig ganska fritt i förhållande till romanen och har handlingen förlagd till Martinique istället för Kuba. Alla minns Bacalls beslöjade replik ”You know how to whistle, don’t you, Steve? You just put your lips together and blow…”
”Den hudnära skildringen är så fantastisk! Mycket läsvärd!” Jögge Sundqvist, SVT Go’kväll.
7. Snön på Kilimandjaro och andra noveller
En volym med utvalda noveller av Ernest Hemingway som fått titeln Snön på Kilimanjaro – nyöversättning och efterord av Christian Ekvall.
Hemingways mästerskap som författare är lika slående när han skriver noveller som när han skriver romaner. Även här märks den berömda isbergstekniken – som går ut på att författaren låter en stor del av det som uttrycks förmedlas genom det outsagda, det som läsaren kan ana sig till, precis som merparten av isberget färdas under vattnets yta – och samma välbekanta stämning, den både hårda actionladdade och återhållet fundersamma, rentav känsliga stämning som är så typisk för Hemingway är påtaglig också i novellerna.
En särskild ”Hemingway Code” – ”grace under pressure” – som formulerades av någon recensent – har kallats själva nyckeln till författarskapet. Hemingway berättar ofta om farliga, pressade situationer. Den som håller måttet, som vidmakthåller sin mänskliga värdighet när granaterna börjar brisera och kulorna visslar runt öronen, får ett stort plus i Hemingways protokoll. Det betyder inte att han förväntar sig iskyla i nerverna och stenansikte – tvärtom: Hemingway är den som vet allt om nervositet, om rädsla, om ren otyglad skräck. Han var faktiskt väldigt lättrörd, ömsint, blödig, ville bli kallad Papa, brydde sig om de svaga. Som mest hade han 57 katter eftersom han inte kunde tänka sig att ta livet av en endaste en.
I en tid när manligheten kommit upp till förnyad ettrig diskussion är Hemingway en intressant rundningsboj. Han har etiketterats som macho men det är en etikett som i hans fall kräver utvikningar. Hemingway var i hela sitt vuxna liv ångestriden, hade svårt att sova, oroade sig för både stort och smått, kämpade med sin självkänsla. Han tyglade sin ångest med att så ofta han kunde ge sig ut på farligheter. Ambulansförare i första världskriget (där han skadades svårt), reporter på slagfältet i spanska inbördeskriget och i andra världskriget, han var både storviltsjägare och djuphavsfiskare och hade en osannolik förmåga att råka ut för bilolyckor och flygkrascher. I alla år plågades han av sin depressivitet, ”Black Ass” var ett av hans namn på den oregerliga ångesten. Han självmedicinerade med alkohol, enorma mängder alkohol, och han behövde mycket kärlek för att fungera – hans fyra äktenskap var alla hetsiga, bråkiga och intensivt kärlekstörstande. Resultatet av denna kombination av hårdhet och känslighet blev ett stort författarskap – som följdriktigt belönades med Nobelpriset i litteratur, vilket Hemingway mottog 1954, sju år innan han dog 1961 kort före sin sextioandra födelsedag.
Bakhåll är nu i färd med att publicera alla Hemingways mästerverk i nyöversättning, försedda med utförliga efterord. Vi grundar oss på de nya amerikanska utgåvorna som under ledning av författarens sonson Seán Hemingway (som är den som undertecknar våra kontrakt) tas fram under noggrann kontroll av originalmanuskripten.
Till denna volym har vi valt ut 17 av de i vårt tycke allra bästa av Hemingways noveller. Följande ingår i volymen: Snön på Kilimanjaro; Hemma i Michigan; När jag till vila går; En dags väntan; De dödas biologi; Spelaren, nunnan och radion; Fäder och söner; En kort tid av lycka för Francis Macomber; Angivaren; Fjärilen och stridsvagnen; Vid åsen; Landskap med figurer; Människor om sommaren; Om att skriva; En tågresa; Våndan i korsningen; Blindhunden. De sex sist uppräknade har aldrig publicerats på svenska tidigare.
8. I vår tid
Även om Hemingway är som mest känd för sina romaner, anser många att hans noveller är det bästa med hans författarskap. Novellsamlingen I vår tid kom ut 1925 och var Hemingways första novellsamling och hans första större utgivning och liksom hans senare verk bär den prägel av en kort och pregnant skrivstil.
I hans berättelser, som till exempel Tredagarsstormen, där han beskriver känslor på ett indirekt sätt, kan man se de första exemplen på hans isbergsteknik, där det centrala måste grävas fram från textens antydningar. Den och flera andra noveller från samlingen hör i dag till Hemingways mest kända noveller, bland annat Indianläger, Doktorn och doktorns fru, Något tar slut, Katt i regnet och Den dubbelhjärtade floden. Novellernas teman är utanförskap, förlust och sorg.
”Hemingways största bedrift var hans speciella stil. Hans enkla och sparsamma användning av språket hade stor genomslagskraft och det hade varit svårt att föreställa sig modern litteratur utan detta.” – James Fenton i förordet till Samlede noveller
”Ernest Hemingway har en sparsam, skön, tuff styrka. Hans språk är fint och starkt, vardagligt och fräscht, hårt och rent; hans prosa är som en varelse i sig själv. Varje stavelse är som en stimulerande, hänförande upplevelse av magi. Han ser på världen utan fördomar eller förutfattade meningar och registrerar noggrant och exakt med en nästan skrämmande omedelbarhet precis vad han ser (…) Hemingway beskriver en hel karaktär i en fras, en hel situation i en mening eller två. Han får varje ord att räknas på tre eller fyra sätt.” – Times
Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022