Svetlana Aleksandrovna Aleksijevitj, född 31 maj 1948 i Stanislav, Ukrainska SSR, Sovjetunionen, är en belarusisk, ryskspråkig författare. Aleksijevitj har skrivit en serie om fem dokumentärromaner vid namn Utopins röster – Historien om den röda människan, som behandlar ”sovjetmänniskan”.
Det här är vår lista över Svetlana Aleksijevitjs 3 bästa böcker du måste läsa.
1. Kriget har inget kvinnligt ansikte
Årets Nobelpristagare i litteratur.
De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.
Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djup-intervjuer och ingår i författarens stora livsverk »Utopin -röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv. Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. Flerfaldigt prisbelönad, bl.a. Svenska PENs Tucholskypris, Triumphpriset, Leipzigbokmässans litteraturpris och nu senaste – för just »Kriget har inget kvinnligt ansikte« – det polska Kapuscinskipriset (2011). År 2015 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.
UR INLEDNINGEN
Männen… De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium…
På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn.
Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier…«
Jag kom till en familj… Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget.
De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.«
Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?«
Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden:
»Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.«
Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett korrekt sätt.«
Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem.
Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans.
Men ändå ber de:
»Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit…«
2. Bön för Tjernobyl
NOBELPRISET I LITTERATUR 2015
Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor.
Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«.
– Denna utgåva är den kompletta versionen från 2005 med drygt en tredjedel mer text och ett nyskrivet förord från 2011.
KRITIKERRÖSTER
»Aleksijevitj återger människornas tankar, skriver ut deras gråt, fäster till och med stumheten på papper. Orden tränger likt strålarna ända in i märgen.«
– Maria Hamberg, Allehanda»Svetlana Aleksijevitjs monumentala bokprojekt Utopins röster liknar inget annat.«
– Christian Swalander»… jag vill också att alla som själva skriver ska ta till sig det här sättet att skriva … att riva bort oväsentligheterna i en utdragen sanningsprocess och sen bygga ihop det som är kvar till ett helt annat slags språk. Där själva stenarna ropar. Och där ensamheten och tystnaden är överväldigande.«
– John Swedenmark»Svetlana Aleksijevitj skriver stor litteratur. Det visar den utvidgade nyutgåvan av Bön för Tjernobyl om följderna av kärnkraftsolyckan.«
– Mats Granberg, NorrköpingsTidningar»Boken är en del av den kulturgärning förlaget Ersatz gör när hela den svit på fem böcker som Aleksijevitj kallar Utopins röster blir tillgänglig på svenska.«
– Gunnar Bergdahl, Helsingborgs Dagblad
3. Tiden second hand: slutet för den röda människan
Nobelpriset i litteratur 2015»Alla talar om Sovjetunionens fall, men vad ett imperiums sammanbrott egentligen innebär, det förmår bara en författare som Svetlana Aleksijevitj skildra. Hon ger röst åt dem som hamnade under hjulen i det postsovjetiska kaoset, och upp stiger en kör som hämtad ur antiken men scener na utspelar sig i dag, i det begynnande tjugohundratalet.«
– Karl Schlögel
Sovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och »vardagens socialism«.
Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag bröt det samman och kvar blev sovjetmänniskan, som kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro där ett fåtal blev ofattbart rika och de flesta fattigare än någonsin.
I över tjugo år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter.
Hon har pratat med förlorarna – gästarbetare, barnhemsbarn, anhöriga till självmördare och många, många fler.
Av dessa tusentals röster har hon skapat ett körverk om livet i den socialistiska utopin, om kaoset som följde och om det tilltagande politiska förtrycket av i dag.
»Tiden second hand« ingår i Utopins röster, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv.
Om »Kriget har inget kvinnligt ansikte«:
»En av vår tids viktigaste författare«
Anneli Jordahl»Ett storslaget litterärt oratorium.
Dokumentärjournalistik som stor konst.«
Per Svensson»Ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen.«
Ulrika Knutson
Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022