Den arabiska våren var en serie pro-demokratiska uppror som omslöt flera till stor del muslimska länder, inklusive Tunisien, Marocko, Syrien, Libyen, Egypten och Bahrain. Händelserna i dessa nationer började i allmänhet under våren 2011, vilket ledde till namnet. Men den politiska och sociala effekten av dessa folkliga uppror är fortfarande betydande idag, år efter att många av dem upphört.
För dig som vill lära dig mer har vi sammanställt en lista över 2 böcker om arabiska våren du bara måste läsa ifall du vill lära dig mer.
1. Den arabiska våren, ny utgåva av Fazlhashemi Mohammad (2014)
»En oumbärlig makropolitisk karta.«
– Upsala Nya Tidning
»Fazlhashemis bok ger en rik bild av krafterna bakom frihetslängtan i Mellanöstern och Nordafrika.«
– Corren
»En efterlängtad skildring av en kultur, ett skeende och en region som missförståtts av många under lång tid. Den rekommenderas till alla som någon gång undrat över muslimer eller islam, inklusive dess politiska gren, eftersom den ger svar på frågor som man inte ens visste att man hade.« BBC Historia
Aktuell och initierad skildring av den arabiska våren!
Den 17 december 2010 tänder den arbetslöse akademikern Mohammed Bouazizi eld på sig själv efter att en kommunal tjänsteman beslagtagit hans grönsaksvagn. Händelsen blir startskottet för en massiv våg av protester som sprider sig bland unga runtom i Mellanöstern och Nordafrika. Västvärlden tittar storögt på. För de flesta kom folkresningarna och de våldsamma upploppen som en total överraskning.
Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet, förklarar bakgrunden till folkresningarna, västvärldens reaktioner på dem och dess efterdyningar som långt ifrån har mattats av. Med skärpa, engagemang och ett insiktsfullt perspektiv skildrar Fazlhashemi hela skeendet som kommit att kallas »den arabiska våren«.
2. Tunisian girl: en bloggares berättelse om den arabiska våren av Lina Ben Mhenni (2012)
Cyberaktivisten Lina Ben Mhenni började blogga 2007 och blev censurerad första gången 2008. Hon bloggade redan om ämnen som kvinnors rättigheter och pressfrihet när upproret blossade upp i Tunisien i december 2010. Då började hon resa runt i landet och dokumentera regeringens kraftåtgärder mot demonstranterna och publicera foton på dem som skadats eller dödats av polisen. Hon bloggade under sitt riktiga namn och vågade rapportera det som Tunisiens officiella media struntade i eller förvanskade, och uppmuntrade andra att inte vara rädda.
Hon använde alla tillgängliga sociala medier sin blogg, Facebook, Twitter, Flickr för att rapportera om revolutionen från dag till dag. Trots det har hon tonat ner sin egen roll i den tunisiska revolutionen och menar att det var en kamp som utkämpades både på gatorna och på nätet.
Lina Ben Mhenni, född 1983, undervisar i engelska vid universitetet i Tunis. Hon tilldelades priset Bästa bloggare vid International Blog Awards som anordnades av den tyska radio- och tevekanalen Deutsche Well och nominerades till Nobels fredspris 2011.
Sammanfattning av arabiska våren 2011
Rörelsen ’Arabiska våren’ startade först i Tunisien. Det förekom en del protester tidigare men det tog fart när en kille tände eld på sig själv, främst som ett sätt att protestera mot förhållandena i landet och den då regerande presidenten Zayn al-Abidin Ben Ali.
Denna handling inspirerade en rörelse som så småningom skulle få al-Abidin Ben Ali att fly landet. Det var verkligen plötsligt men responsen var så stor och stark att lyckas åstadkomma det resultat som det gjorde. Det som hände i Tunisien motiverade också andra människor i andra länder i Mellanöstern att gå ut och protestera mot sina regeringar där det är normalt för en äldre man att sitta vid makten under en lång tid.
Det första landet efter Tunisien var Egypten och de gick ut och protesterade mot Hosni Mubarak som satt vid makten i runt 30+ år. Återigen var responsen stor och stark nog att få Mubarak att tappa sin makt och han blev så småningom dömd.
Vad var arabiska våren för något?
Den arabiska våren var en våg av prodemokratiska protester och uppror som ägde rum i Mellanöstern och Nordafrika 2010 och 2011. Rörelsen började i Tunisien 2010, och därefter spreds den snart till andra länder i Nordafrika och Mellanöstern Öst. Det utmanade några av regionens mest auktoritära regimer.
Demonstranter som uttryckte politiska och ekonomiska klagomål möttes av våldsamma tillslag av sina länders säkerhetsstyrkor.
I januari och februari 2011 lyckades protesterna i Tunisien och Egypten på några veckor störta två regimer som ursprungligen ansågs vara bland regionens mest stabila. De första demonstrationerna ägde rum i centrala Tunisien i december 2010. En proteströrelse, kallad ”Jasminrevolutionen” i media, spred sig snabbt genom landet.
Den tunisiska regeringen försökte få slut på oroligheterna genom att använda våld mot gatudemonstrationer och genom att erbjuda politiska och ekonomiska eftergifter. Men protesterna överväldigade snart landets säkerhetsstyrkor, vilket tvingade pres. Zine al-Abidine Ben Ali skulle avgå och fly landet i januari 2011.
Massiva protester följde i Egypten i slutet av januari 2011. Den egyptiska regeringen försökte också och misslyckades med att kontrollera protester genom att erbjuda eftergifter samtidigt som de slog till med våld mot demonstranter. I februari pres. Hosni Mubarak lämnade ämbetet efter nästan 30 år vid makten, och lämnade ett råd av högre militärofficerare att styra landet.
Uppmuntrade av demonstranters snabba segrar i Tunisien och Egypten tog proteströrelser fäste i Jemen, Bahrain, Libyen och Syrien i slutet av januari, februari och mars. I dessa länder ledde emellertid utflöden av folkligt missnöje till utdragna blodiga kamper mellan oppositionsgrupper och styrande regimer.
I Jemen, där de första protesterna dök upp i slutet av januari, visade pres. ʿAli ʿAbd Allah Salihs stödbas skadades när ett antal av landets mäktigaste stam- och militärledare anslöt sig till de demokratiska demonstranterna som krävde att han avsattes. När förhandlingarna om att ta bort Salih från makten misslyckades, drabbade lojalist- och oppositionskämpar samman i staden Sanaa. Salih lämnade Jemen i juni för att få medicinsk behandling efter att han skadats i en bombattack. Han återvände till Jemen fyra månader senare, men ökade osäkerheten och förvirringen om Jemens politiska framtid. I november 2011 undertecknade Salih ett internationellt förmedlat avtal som kräver en gradvis överföring av makten till vicepresidenten, ʿAbd Rabbuh Mansur Hadi. I enlighet med avtalet tog Hadi över det styrande ansvaret omedelbart och blev formellt president efter att ha ställt upp som ensam kandidat i ett val i februari 2012.
Massprotester som krävde politiska och ekonomiska reformer bröt ut i Bahrain i mitten av februari 2011, ledda av Bahrains människorättsaktivister och medlemmar av Bahrains marginaliserade shiitiska majoritet. Protester slogs ned med våld av Bahrains säkerhetsstyrkor, med hjälp av en styrka på cirka 1 500 soldater från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som tog sig in i landet i mars. I slutet av månaden hade massproteströrelsen kvävts. I efterdyningarna av protesterna dömdes dussintals anklagade protestledare för anti-regeringsaktivitet och fängslades, hundratals shiamuslimska arbetare som misstänktes stödja protesterna sparkades och dussintals shiitiska moskéer revs av regeringen.
I Libyen eskalerade protesterna mot Muammar al-Qaddafis regim i mitten av februari snabbt till en väpnad revolt. När rebellstyrkorna verkade vara på gränsen till nederlag i mars inledde en internationell koalition ledd av Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) en kampanj med flyganfall mot Gaddafis styrkor. Även om Natos ingripande i slutändan förändrade den militära balansen till rebellstyrkornas fördel, kunde Gaddafi klamra sig fast vid makten i huvudstaden Tripoli i flera månader till. Han tvingades från makten i augusti 2011 efter att rebellstyrkorna tagit kontroll över Tripoli. Efter att ha undvikit fångst i flera veckor dödades Gaddafi i Surt i oktober 2011 när rebellstyrkorna tog kontroll över staden.
I Syrien protesterades som kräver att pres. Bashar al-Assad bröt ut i södra Syrien i mitten av mars och spred sig genom landet. Assadregimen svarade med ett brutalt tillslag mot demonstranter och drog till sig fördömanden från internationella ledare och människorättsgrupper.
Effekterna av den arabiska vårens rörelse märktes på andra håll i Mellanöstern och Nordafrika eftersom många av länderna i regionen upplevde åtminstone mindre prodemokratiska protester. I Algeriet, Jordanien, Marocko och Oman erbjöd härskare en mängd olika eftergifter, allt från avskedande av impopulära tjänstemän till konstitutionella förändringar, för att
Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022