Bokrecension: Pojken i randig pyjamas av John Boyne

BerĂ€knad lĂ€stid: 6 minuter ⏳

PĂ„ baksidan av min pocketupplaga av Pojken i randig pyjamas citeras DN, som beskriver det som ”ett snilledrag av den irlĂ€ndske författaren John Boyne att berĂ€tta det oerhörda och obegripliga genom att filtrera det genom en nioĂ„rings kĂ€nslor och tankar.” Det kan jag vĂ€l hĂ„lla med om, men att skriva om andra vĂ€rldskriget i kombination med barndomsperspektivet Ă€r Boyne knappast ensam om.

LĂ„t mig pĂ„minna om Godnatt mister Tom, eller kanske Boktjuven. Eller varför inte En ö i havet nĂ€r jag Ă€ndĂ„ Ă€r igĂ„ng, för att bara nĂ€mna nĂ„gra av alla de böcker som, liksom Pojken i randig pyjamas, Ă€r skriven för en yngre mĂ„lgrupp med en yngre berĂ€ttare, med andra vĂ€rldskriget i fokus. AlltsĂ„ konstaterar jag ganska snabbt att jag inte tycker att det Ă€r riktigt ett ”snilledrag”, men det Ă€r klart att det funkar. Kontraster brukar ju vara effektfulla nĂ€r allt kommer omkring.

Boken, dĂ„. Det Ă€r en liten, tunn bok som handlar om den nioĂ„rige Bruno, som mĂ„ste flytta med sin familj frĂ„n Berlin till ”Allt Svitch” (ja, sĂ€g det högt sĂ„ vet ni vilken plats det rör sig om), dĂ€r han vantrivs storartat. Han har ingen att leka med lĂ€ngre, förutom sin Ă€ldre syster Gretel som knappt vill veta av honom, och huset Ă€r mycket mindre Ă€n vad han Ă€r van vid (”bara tre vĂ„ningar!”). Det finns kort sagt ingenting med Allt Svitch som Ă€r bra.

Men sÄ trÀffar Bruno en annan pojke, en pojke som Àr pÄ andra sidan ett högt stÀngsel och som Àr klÀdd i en randig pyjamas. Pojken heter Shmuel, och de bÄda utvecklar en stark vÀnskap, en vÀnskap som lyckas vÀxa sig igenom inte bara stÀnglset, utan ocksÄ religionen och deras egna olikheter som skiljer dem Ät.

Visst lÄter det ganska lovande? Det tyckte jag med. Men det griper mig av nÄgon anledning inte. Det kanske Àr att boken Àr sÄ kort (175 sidor) att den aldrig riktigt hinner fÄ fÀste. Det Àr kanske att jag aldrig hittar nÄgot jag gillar med Bruno, som jag anser vara en bortskÀmd och egoistisk liten unge.

Eller kanske handlar det om att jag aldrig fĂ„r en kĂ€nsla av exakt hur viktig vĂ€nskapen de tvĂ„ pojkarna emellan blir, pĂ„ grund av att den berĂ€ttas sĂ„ mycket utifrĂ„n snabba överblickar i stil med ”under de följande veckorna trĂ€ffades de nĂ€stan varje dag”. Eller sĂ„ Ă€r det helt enkelt bara boken som inte Ă€r min stil.

Kontentan Ă€r Ă€ndĂ„ densamma – den griper mig inte, berör mig inte riktigt. DĂ€remot fĂ„r den mig att kĂ€nna mig nervös eftersom jag som lĂ€sare Ă€r den enda som förstĂ„r sammanhangen och detaljerna, och dĂ€rför kan rĂ€kna ut vad som kommer hĂ€nda hĂ€rnĂ€st.

Boken har ett irriterande sÀtt att upprepa sig sjÀlv rent sprÄkmÀssigt, ett grepp som förmodligen ska göra Bruno som huvudperson mer levande och trovÀrdig i rollen som barn, men jag tycker att upprepningarna snabbt förlorar sin tjusning nÀr de anvÀnds om och om igen.

Ett exempel som inte spoilar nĂ„got Ă€r hur Bruno stĂ€ndigt referar till sin syster som ”det Hopplösa fallet”. Roande den första gĂ„ngen. Andra, tja. Tredje
 fjĂ€rde
 femtielfte
 not so much. Dessutom finns det en övertydlighet som genomsyrar boken. Jag vet att den Ă€r riktad till en yngre publik, men snĂ€lla, dumförklara mig inte.

Jag har heller aldrig varit ett fan av författare som censurerar sitt sprÄk pÄ grund av publiken de vÀljer, och John Boyne tillhör tyvÀrr den grupp som verkar tycka det Àr befogat att göra sÄ. Den del av mig som Àr besviken pÄ boken har hakat upp sig en del pÄ just det hÀr.

Om syftet med boken Àr att visa koncentrationslÀgrenas grymhet, varför dÄ dra in pÄ den skrÀck som onekligen fanns dÀr? Varför beskrivs inte slagen, varför beskrivs inte blodet, vÄldsamheten, terrorn?

Varför inte göra relationen med Shmuel till ett uppvaknande för Bruno, som baksidetexten utlovar? Ska det göras kan man vÀl göra det ordenligt, Àr mitt motto, sÀrskilt nÀr det handlar om specifika hÀndelser som faktiskt Àgt rum.

Och sÄ lÄter jag överkritisk igen. Nej, inte heller det hÀr Àr en genuint dÄlig bok. Det Àr en sÄ liten och tunn bok som knappt tar nÄgon tid alls att ta sig igenom, att jag tycker att man gott kan ge den en chans. Min tid kÀnns inte bortkastad, jag Àr Ä andra sidan glad över att jag lÀst den och sett vad det handlade om eftersom jag hört mycket om boken.

Den Àr ödmjuk, nÀstan ansprÄkslös, och den Àr skriven med kÀnsla av nÄgon som bryr sig. Och vem vet, kanske uppskattar nÄgon annan den hÀr lilla berÀttelsen sÄ mycket mer Àn vad jag gjort. Jag nöjer mig dock med en axelryckning.

”The Boy in the Striped Pyjamas”, 2006

InlÀgg senast uppdaterat: 22 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇