Bokrecension: Ormringen av Elvira Birgitta Holm

BerĂ€knad lĂ€stid: 7 minuter ⏳

Ormringen Àr uppföljaren till MÄnskensvargen, en bok som jag blev sÄ positivt överraskad av att jag var tvungen att lÀsa fortsÀttningen.

Dock mÀrkte jag fort nÀr jag började pÄ Ormringen att jag glömt mycket av första boken, och egentligen var det enda jag hade en minnesbild av hur mycket jag tyckte om den, min förvÄning över hur bra jag tyckte den var och sÄ cliffhangern pÄ slutet som var det som lockade mig allra mest att lÀsa andra delen.

Det Àr synd, för trots att baksidan pÄ Ormringen utlovar att den Àr en fristÄende fortsÀttning pÄ MÄnskensvargen, sÄ kan jag omöjligt hÄlla med. Viss förkunskap krÀvs för att man ska förstÄ den hÀr boken, och att ha glömt delar av den första Àr nÄgot som jag upplevt som ett stort handikapp i lÀsningen. Att inte ha lÀst första boken alls skulle vara extremt förvirrande.

Vi följer Äterigen Ylva och Mikael, tvÄ tonÄringar pÄ resa genom 1350-talets Sverige.

I efterdyningarna av den stora pesten reser de genom ett land som fortfarande Àr mÀrkt efter all död. Mikael nÀr sitt brinnande hat och sin lÀngtan efter Anselm. Med sig har han Ylva, som bÀr hans barn och som han Àr ohjÀlpligt bunden till.

Bunden Àr han ocksÄ av ringen som han bÀr, ringen som förestÀller en orm som biter sig sjÀlv i svansen. Mikales löften om hÀmnd och lojalitet kommer föra honom och Ylva till bÄde Norge, Tyskland och Gotland, och kanske slutligen rakt ner i fördÀrvet.

Det Àr svÄrt att försöka förklara vad boken handlar om utan att förstöra lÀsnöjet för den som vill ge sig pÄ den, eftersom den bygger mycket pÄ att saker utvecklas runt situationerna medan man lÀser.

Att faktiskt uppbĂ„da energin att lĂ€sa den hĂ€r tegelstenen till att börja med Ă€r lite av en bedrift bara i sig – det Ă€r en bok pĂ„ över sexhundra sidor, och Ă€ven om skrivsĂ€ttet, all dialog och kapitelbyten underlĂ€ttar lĂ€sningen mycket, sĂ„ kvarstĂ„r Ă€ndĂ„ faktumet att det Ă€r en bok som Ă€r full av medeltida ord och som ofta drar igĂ„ng relativt lĂ„nga beskrivande stycken.

Detta hjÀlper naturligtvis boken genom att grunda berÀttelsen i sin miljö, men samtidigt kan jag inte lÄta bli att undra om det inte kan bli lite vÀl mycket beskrivningar av stÀder, kustlinjer, gatstenar och torg.

Personligen tycker jag dock mycket om alla de medeltida uttrycken som kommer fram i tankar och dialog.

Det skapar en trovÀrdighet som Àr beundransvÀrd och som jag kÀnner igen frÄn MÄnskensvargen. Detsamma kan vÀl egentligen sÀgas om miljöbeskrivningarna ocksÄ, men ibland kÀnns de helt enkelt inte relevanta för berÀttelsen och Àr delar som rent av inbjuder till skumlÀsning.

Men det som jag uppskattar allra mest med Ormringen Àr hur fantastiskt bra den hÀr romanen, och dess föregÄngare, lyckats med att vÀva ihop sin trovÀrdiga medeltida miljö och karaktÀrer med dagsaktuella teman, kanske framförallt homosexualitet, men ocksÄ transsexualitet, diskriminering och frÄgor om könsroller och feminism.

Det Àr vÀldigt skickligt gjort och skapar ett annat plan i romanen som knyter an till lÀsarens egen vardag och det moderna samhÀllet.

Jag Àr ocksÄ ganska förvÄnad över hur stora, mörka och vuxna teman som boken behandlar, trots att den stÄr pÄ ungdomsavdelningen. Inte för att ungdomsböcker inte kan behandla tunga Àmnen, tvÀrtom, men pÄ nÄgot vis missleder den medeltida och Àventyrslika handlingen mig, och nÀr saker som vÄldtÀkt, skuld och skam kommer pÄ tapeten blir man pÄ nÄgot vis tagen pÄ sÀngen.

Det skapar en intressant bok som jag faktiskt aldrig lÀst maken till, föregÄngaren undantagen. Det Àr ett av romanens allra mest attraktiva drag, som ocksÄ gör den mer trovÀrdig som berÀttelse.

TyvÀrr mÄste jag ÀndÄ sÀga att boken inte alls lÀmnar mig med samma positiva och exalterade kÀnsla som den förra. Ormringen Àr pÄ mÄnga sÀtt en mer komplex roman Àn vad MÄnskensvargen var, men jag tycker faktiskt att det blir en svaghet. Den har mÄnga fler karaktÀrer att hÄlla reda pÄ och jag har svÄrt för att skilja de olika personerna ifrÄn varandra.

De jag faktiskt Àr intresserad av Àr Ylva och Mikael, och kanske ocksÄ den mytomspunne Anselm. Resten ger jag faktiskt blanka fan i, och det irriterar mig att berÀttelsen Àr sÄ överhopad av karaktÀrer nÀr fÄ av dem har en ordentligt utvecklad roll att spela. Alltför ofta kÀnns de enbart som stöttor för de tvÄ huvudpersonerna, hÀvstÄngar för att de ska ta sig runt, och det fÄr dem att kÀnnas platta och onödiga.

De mÄnga intrigerna mellan karaktÀrer engagerar mig inte sÀrskilt, utan det Àr egentligen bara relationen mellan Ylva och Mikael och Anselm som jag tycker Àr intressant, och jag Àr besviken över att boken kunde ha fokuserat betydligt mer pÄ detta Àn vad den faktiskt gjorde.

TyvĂ€rr finns allt som jag tycker Ă€r bra med Ormringen redan; de tunga frĂ„gorna om sexualitet och könsroller, mörkret som ligger under ytan, och den autentiska medeltidskĂ€nslan – allt detta fanns faktiskt i MĂ„nskensvargen.

Ormringen tillför en mer bestÀmd kÀnsla av ett avslut, men den tillför just inget annat. Och över sexhundra sidor hade jag nog vÀntat mig nÄgonting mer. Nu ÄterstÄr vÀl att se om det kommer ocksÄ en tredje bok.

En liten del av mig vill ÀndÄ veta vad som hÀnder Mikael och Ylva, men frÄgan Àr om entusiasmen kommer rÀcka till.

”Ormringen”, 2012

InlÀgg senast uppdaterat: 27 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇