Bokrecension: Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten

Beräknad lästid: 4 minuter ⏳

Det finns så många ansedda svenska författare som jag läst så lite eller ingenting av. Elisabeth Rynell. Sara Lidman. Och Bodil Malmsten. Det var egentligen först när hon dog förra året som jag började kika närmare på det hon skrivit, men jag tog mig inte i kragen. Men så hittade jag den här boken i min lokala second hand-butik och tänkte att tiden var kommen för att prova på henne.

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är den sista delen i Bodil Malmstens serie loggböcker, en slags fragmentarisk journal eller dagbok där samhälleliga betraktelser och stora frågor möter den lilla människan och de individuella upplevelserna. Läsaren får följa flytten till lägenheten i Stockholm, politiska betraktelser och mötena med människorna i näromgivningen, såväl som en förlamande sorg.

Och ett skepp är en av de sista böckerna som Bodil Malmsten skrev innan sin död, och jag kan lite tycka att det ligger mig som en ny läsare i fatet. Jag tror att jag skulle ha uppskattat henne betydligt mer om jag läste en av hennes romaner, än en av de sista loggböckerna hon skrev, som ibland nästan verkar förutsätta en viss förkunskap. För mig känns boken ganska lösryckt och jag har haft svårt att verkligen fastna i den även om jag gillar många av de knivskarpa betraktelserna.

Det är utan tvekan en bok som handlar mycket om åldrande och en tillbakadragenhet inför en värld som uppfattas som allt mer negativ och oroväckande. Många av inläggen i boken handlar om privatiseringen av välfärden, om sociala problem och klassklyftor – allt genom en prisma av den egna maktlösheten och det gnagande samvetet. Bodil Malmsten fantiserar om att låta rumänerna hon ser på gatan sova uppe på vinden i hennes hus, betraktar ofta den hemlösa kvinnan i kvarteret och våndas över sitt eget privilegium.

Ändå finns det alltid ett hopp som genomsyrar boken – det är en kritik mot dagens samhälle, men aldrig så pessimistisk att den dränks i mörker. Där finns de vackra skildringarna av barn och av balkongen som en dag ska blomma i full lummighet. Det är en bok tillägnad de ofödda, och på många sätt uppfattar jag boken som en skildring av en förberedelse inför att ge sig av – en stillsam, sorgsen sådan som ändå lyckas blicka framåt.

Loggboken är inte skriven i kronologisk ordning utan tiden böljar lite fram och tillbaka som den vill. Emellanåt bryts texten av med fotografier och bilder, och jag gillar det, det ger en bok som hade kunnat bli tung en lättare, mer lättsmält framtoning.

Ändå är det något som saknas för mig. Upplägget på boken verkade nästan lova någonting lika briljant som Elisabeth Rynells Skrivandets sinne, men Och ett skepp kommer mig inte så nära. Formuleringarna är vackra, iakttagelserna skarpa och relevanta, men det är ändå en bok jag läser på armlängds avstånd. Kanske får jag prova en av Malmstens romaner nästa gång.

“Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig”, 2013

Inlägg senast uppdaterat: 1 mars, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇