Bokrecension: Lolita av Vladimir Nabokov

BerĂ€knad lĂ€stid: 8 minuter ⏳

Jag Ă€r vĂ€ldigt fascinerad av fenomenet med den ”opĂ„litlige berĂ€ttaren” som förekommer inom litteraturen.

Jag blev inte helt varse om vad en opÄlitlig berÀttare var förrÀn jag besökte en författartrÀff med Lionel Shriver, författarinnan till en av mina favoritböcker Vi mÄste prata om Kevin. NÀr jag sedan lÀste litteraturvetenskap i Lund och lÀste bÄde dikter och romaner berÀttade av opÄlitliga huvudpersoner har fascinationen bara vÀxt.

Det var ocksĂ„ under litteraturstudierna som jag blev intresserad av Lolita. Boken nĂ€mndes gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng med dök aldrig upp pĂ„ lĂ€slistan till förelĂ€sningarna. Jag köpte den Ă€ndĂ„ nĂ€r jag hittade en nyöversatt pocketversion mitt under höstterminen, och boken har tĂ„lmodigt vĂ€ntat i hyllan medan jag lĂ€ste Balzac och Rimbaud och faktiskt ocksĂ„ Thomas Mann, vars bok Döden i Venedig har ett liknande pedofilinriktat tema.

För pedofili Ă€r vad det handlar om i Lolita – de flesta Ă€r sĂ€rkert smĂ„tt bekanta med vad romanen innehĂ„ller Ă€ven om de inte lĂ€st den. Den utspelar sig under slutet av 40-talet dĂ„ den medelĂ„lders Humbert Humbert blir ohjĂ€lpligt förĂ€lskad i en tolvĂ„riga Dolores Haze, ocksĂ„ kallad Dolly, ocksĂ„ kallad Lo, ocksĂ„ kallad Lolita.

Hans desperata försök att komma flickan nĂ€rmare mynnar ut i en roadtrip över hela Nordamerika – han, den sexualla och melodramatiska avvikelsen, tillsammans med den kĂ€cka och bortskĂ€mda flickan som han avgudar.

Boken blev dömd som osedlig, som skandalös, som pornografisk och Àcklig. Lolita Àr allt detta, och ÀndÄ inte alls.

Nabokov satte en Àra i att aldrig nÄgonsin genom bokens fyrahundrafemtio sidor anvÀnda sig av ett enda vulgÀrt ord. Det förekommer inga svordomar eller ingÄende sexuella beskrivningar, utan snarare det motsatta. Lolita Àr nÀstan outhÀrdligt svÀrmande, poetisk, vacker och högtravande.

Bara de inledande meningarna kan ge en förestĂ€llning om hur boken Ă€r skriven: ”Lolita, ljuset i mitt liv, elden i mina lĂ€nder. Min synd, min sjĂ€l. Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp pĂ„ tre steg nedĂ„t gommen för att slĂ„, vid tre, mot tĂ€nderna. Lo. Li. Ta.”

Jag ska vara Ă€rlig och sĂ€ga som det Ă€r – att det Ă€r en jobbig bok.

Den Ă€r jobbig just pĂ„ grund av detta stĂ€ndiga trassliga sprĂ„k med invĂ€vda ordlekar, pretentiösa formuleringar, obskyra ord och pĂ„ inte sĂ€rskilt fĂ„ stĂ€llen ocksĂ„ en massa franska och vid nĂ„gra tillfĂ€llen latinska passager. Jag lĂ€ste visserligen franska under fyra Ă„r i grundskolan – totalt bortkastade timmar som bara resulterat i att jag kan sĂ€ga vad jag heter och att jag Ă€r tolv Ă„r gammal. TĂ€mligen oanvĂ€ndbart.

DÀrför glider bara mina ögon över denna franska och undrar vad dÀr egentligen stÄr. Det Àr störigt eftersom det verkar vara viktiga meningar och uttryck, men jag har knappast lust att anlita Google Translate eller Babelfish för att förstÄ romanen jag lÀser.

Lolita
 Àr heller ingen strÀcklÀsningsroman eller en bok som tar kort tid att lÀsa. Den Àr inte spÀnnande. Den Àr inte nervkittlande.

Dess tjusning ligger i nĂ„got helt annat och man mĂ„ste vara beredd pĂ„ att sjĂ€lv anstrĂ€nga sig och offra sig som lĂ€sare för att kunna ta sig igenom boken. Det Ă€r ingen avslappnade sommarlĂ€sning utan en orgie i svamlande uttryck som ”Vilken romantisk sjĂ€l spelade piano dĂ€r inget piano plaskat och stĂ€nkt den förhĂ€xade söndagen dĂ„ solen smekt min Ă€lskade flickas ben?”

Man fÄr ofta lÀsa om, och lÀsa lÄngsamt, men Àven om jag har svÄrt för att lÀsa den hÀr boken lÄnga stunder sÄ lÀr jag mig pÄ nÄgot sÀtt att uppskatta Humbert Humberts romantiska, sjÀlvupptagna och melodramatiska svammel.

Dessutom Ă€r boken faktiskt rolig i all sin komplexitet med jĂ€mna mellanrum – Humbert Humbert driver med sig sjĂ€lv och Nabokov leker stĂ€ndiga ordlekar som nĂ€stan fĂ„r mig att vilja lĂ€sa boken pĂ„ engelska – men bara nĂ€stan, för jag tror inte att det hĂ€r Ă€r den typ av bok jag skulle klara av att lĂ€sa pĂ„ ett annat sprĂ„k Ă€n mitt modersmĂ„l.

PĂ„ tal om modersmĂ„l Ă€ger Lolita en viss historia runt detta. Humbert Ă€r av mellaneuropeeiskt ursprung och hans sprĂ„k har den gamla kontinentens sĂ€tt. Precis som Vladimir Nabokov som var av ryskt ursprung hör Humbert Humbert inte riktigt hemma i det unga Amerika dĂ€r boken utspelar sig. Det Ă€r kulturkrock bĂ„de för Humbert och för Nabokov, som skrev Lolita som sin första roman pĂ„ engelska, men ocksĂ„ en kĂ€rleksrelation mellan den gamla och den nya kulturen.

För att Ă„terkomma till den opĂ„litlige berĂ€ttaren – boken Ă€r uppbyggd som Humbert Humberts memoarer, skrivna i hĂ€ktet (och har till och med ett fiktivt förord som jag i min dumhet antog var ett genuint, Ă€kta förord och inte en del av romanen. Eftersom min erfarenhet av förord Ă€r att de ofta spoilar berĂ€ttelsen hoppade jag över det och kĂ€nde mig sedan rĂ€tt sĂ„ dum).

BerÀttelsen Àr lagd helt i Humberts mun utan nÄgra störande utomstÄende inslag frÄn andra berÀttare, och med tanke pÄ Humberts sÀtt att uttrycka sig, hans historia med depression och psykiska problem och framförallt hans sexuella preferenser, sÄ blir berÀttelsen av det slag dÀr man inte bara tycker illa om huvudpersonen men ocksÄ misstror denne. Vad har egentligen hÀnt? Vill jag lita pÄ denne medelÄlders, Àcklige pedofil med det obskyra ordförrÄdet? Vad kan jag lÀsa mellan raderna, vad Àr sant, falskt, förskönat och förvridet?

Det Àr detta problematiska förhÄllande till lÀsaren som fascinerar mig, och en bok som Lolita Àr det ultimata exemplet. Den fÄr mig att tÀnka pÄ Alex, huvudpersonen i A Clockwork Orange av Anthony Burgess, som Àr en liknande huvudperson, Àcklig, kriminell, moraliskt vidrig och opÄlitlig i sin utsaga. (Det kan vara vÀrt att nÀmna att Stanley Kubrick filmatiserat bÄde A Clockwork Orange och Lolita).

För mig Ă€r Lolita inte bok jag skulle klassa som bra pĂ„ det allmĂ€nt vedertagna sĂ€ttet. Den Ă€r för omstĂ€ndig, för uppblĂ„st och för jobbig för att vara ”bra”. DĂ€remot Ă€r den desto mer intressant. Jag finner författarens roande efterord och översĂ€ttarens genomgĂ„ng av romanens historia lika intressant som boken i frĂ„ga. Lolita Àr originell, den Ă€r pervers och den Ă€r kontroversiell. AlltsĂ„ Ă€r den det som litteratur faktiskt Ă€r till för.

Litteratur Àr sÄ klart till för att underhÄlla, men den viktigaste litteraturen Àr den som Àr nyskapande, men ocksÄ omskakande, och som ger lÀsaren insikt i nÄgon annans liv, tankar och erfarenheter. Det spelar ingen roll om det Àr sanna upplevelser under andra vÀrldskriget, en psykotisk ungdomsbrottsling i en dystopisk framtid eller en pedofils berusande förÀlskelse i ett barn.

Det Àr dessa böcker som lÀr oss saker, om oss som mÀnniskor, varandra som individer och om samhÀllet vi lever i, pÄ bÄde gott och ont, och dÀrför Àr det ocksÄ dessa romaner som förÀndrar inte bara oss som mÀnniskor utan samtidigt vÀrlden omkring oss. Att lÀsa ur vidriga personers perspektiv Àr en del av förstÄelsen. Och detta, mina damer och herrar, Àr Lolitas faktiska styrka.

”Lolita”, 1955

InlÀgg senast uppdaterat: 1 mars, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇