Bokrecension: Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Beräknad lästid: 5 minuter ⏳

Till skillnad från förra året hade jag faktiskt ett hum om vem årets Nobelpristagare var – just Kriget har inget kvinnligt ansikte hade jag stått och tittat på i biblioteket, men utan att låna den. När Aleksijevitj sedan vann tänkte jag att det var dags.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är en samling vittnesmål från de sovjetiska kvinnor som deltog i striderna mot Tyskland under andra världskriget – de var prickskyttar, kompanichefer, tvätterskor, sjukvårdare, partisaner och mycket mer.

Men efter krigets slut glömdes de bort – männen välkomnades hem som hjältar, medan kvinnorna mottogs med misstänksamhet.

I fyrtio år var de tysta, tills Svetlana Aleksijevitj började söka upp dem och be dem berätta sina historier.

Hur många redogörelser som finns med i Kriget har inget kvinnligt ansikte vet jag inte, men det är många. Väldigt många.

Jag hade ingen aning om att så många kvinnor, ofta flickor som inte var äldre än sexton eller sjutton, stred för Sovjet. Att läsa den här boken har stundvis varit väldigt tungt, eftersom den berättar om ett så ofattbart lidande.

Men samtidigt har det hela tiden funnits någonting förvånansvärt inspirerande i läsningen – kanske beror det på de här kvinnornas stora mod, deras viljestyrka och deras välförtjänta upprättelse. Och kanske också på att det här, trots att jag läst ganska många krigsskildringar, är allra första gången som jag läser en om kvinnor.

Det finns någonting fantastiskt bara i det, och det ger hela boken en unik och helt ny känsla för mig.

Jag kan inte påstå att jag förstår den sovjetiska önskan att gå ut i krig, hur självklart det uppenbarligen var för så många att strida och dö för sitt fosterland och för Stalin. Inte heller kan jag relatera till ett Ryssland på fyrtiotalet, men det behövs faktiskt inte heller.

Det här är en sida av inte bara andra världskriget utan alla krig, som varit undangömd så länge och som jag inte vetat någonting om, och det känns så viktigt att läsa om den.

Det känns som en plikt att noga läsa alla vittnesmål, att se till att bokstavera sig igenom alla de ryska namnen, att på något vis ge dem upprättelse, om så bara för mig själv. För jag beundrar dem, väldigt mycket.

Det är dock viktigt att minnas att Kriget har inget kvinnligt ansikte inte är uppbyggd som en roman, och att den inte har en enda engagerande röd tråd på det sättet som man kanske gärna vill ha.

Den är fragmentarisk, en kör av röster ur det förflutna. Men jag tycker det är både bra och viktigt att den här typen av dokumentärt skrivande också får vinna Nobelpriset.

Det är ett erkännande av en annan sorts litteratur, ett annat sätt att berätta.

Att boken är dokumentär innebär inte att den inte samtidigt kan vara litterär. För till detta kommer ju Aleksijevitjs språk, som ofta gräver sig rakt in under huden. Det enda jag har svårt för rent språkligt är den överdrivna användningen av ellipser, alltså tre punkter i rad.

Jag antar att syftet med dem är att visa att det alltid finns en fortsättning, att erfarenheterna inte tar slut, men när det används efter så väldigt många meningar blir jag störd i läsningen.

Men allra oftast är språket pricksäkert och urskillningslöst, liksom kvinnornas redogörelser – ofta grips jag av ett stort medlidande – att behöva gå igenom sådana fruktansvärda saker, att vara tvungen till så ofattbara handlingar går utöver allt man kan föreställa sig om vad krig är. Vad det innebär det egentligen att döda och att vilja döda?

Det är också en bok om hur kriget aldrig lämnar en, hur djupa ärr det skapar, och om hur oförlåtligt det är.

Men allra mest är Kriget har inget kvinnligt ansikte kanske en bok om den lilla människan i det stora, om hur det stora historiska kriget faktiskt handlade om riktiga, levande människor. Det är ett vittnesmål om styrka, mod och överlevnad.

Jag har lärt mig väldigt mycket när jag har läst Kriget har inget kvinnligt ansikte, och det känns som en väldigt viktig bok som många, eller alla, borde läsa. För detta och för sitt språk är Aleksijevitj definitivt värd sitt Nobelpris, och jag hoppas att det får många, många fler att läsa den här boken. För dessa kvinnor bör och ska kommas ihåg.

“U vojny-ne zjenskoje litso”, 2006

Inlägg senast uppdaterat: 23 februari, 2022