Bokrecension: Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

BerĂ€knad lĂ€stid: 5 minuter ⏳

Till skillnad frĂ„n förra Ă„ret hade jag faktiskt ett hum om vem Ă„rets Nobelpristagare var – just Kriget har inget kvinnligt ansikte hade jag stĂ„tt och tittat pĂ„ i biblioteket, men utan att lĂ„na den. NĂ€r Aleksijevitj sedan vann tĂ€nkte jag att det var dags.

Kriget har inget kvinnligt ansikte Ă€r en samling vittnesmĂ„l frĂ„n de sovjetiska kvinnor som deltog i striderna mot Tyskland under andra vĂ€rldskriget – de var prickskyttar, kompanichefer, tvĂ€tterskor, sjukvĂ„rdare, partisaner och mycket mer.

Men efter krigets slut glömdes de bort – mĂ€nnen vĂ€lkomnades hem som hjĂ€ltar, medan kvinnorna mottogs med misstĂ€nksamhet.

I fyrtio Är var de tysta, tills Svetlana Aleksijevitj började söka upp dem och be dem berÀtta sina historier.

Hur mĂ„nga redogörelser som finns med i Kriget har inget kvinnligt ansikte vet jag inte, men det Ă€r mĂ„nga. VĂ€ldigt mĂ„nga.

Jag hade ingen aning om att sÄ mÄnga kvinnor, ofta flickor som inte var Àldre Àn sexton eller sjutton, stred för Sovjet. Att lÀsa den hÀr boken har stundvis varit vÀldigt tungt, eftersom den berÀttar om ett sÄ ofattbart lidande.

Men samtidigt har det hela tiden funnits nĂ„gonting förvĂ„nansvĂ€rt inspirerande i lĂ€sningen – kanske beror det pĂ„ de hĂ€r kvinnornas stora mod, deras viljestyrka och deras vĂ€lförtjĂ€nta upprĂ€ttelse. Och kanske ocksĂ„ pĂ„ att det hĂ€r, trots att jag lĂ€st ganska mĂ„nga krigsskildringar, Ă€r allra första gĂ„ngen som jag lĂ€ser en om kvinnor.

Det finns nÄgonting fantastiskt bara i det, och det ger hela boken en unik och helt ny kÀnsla för mig.

Jag kan inte pÄstÄ att jag förstÄr den sovjetiska önskan att gÄ ut i krig, hur sjÀlvklart det uppenbarligen var för sÄ mÄnga att strida och dö för sitt fosterland och för Stalin. Inte heller kan jag relatera till ett Ryssland pÄ fyrtiotalet, men det behövs faktiskt inte heller.

Det hÀr Àr en sida av inte bara andra vÀrldskriget utan alla krig, som varit undangömd sÄ lÀnge och som jag inte vetat nÄgonting om, och det kÀnns sÄ viktigt att lÀsa om den.

Det kÀnns som en plikt att noga lÀsa alla vittnesmÄl, att se till att bokstavera sig igenom alla de ryska namnen, att pÄ nÄgot vis ge dem upprÀttelse, om sÄ bara för mig sjÀlv. För jag beundrar dem, vÀldigt mycket.

Det Ă€r dock viktigt att minnas att Kriget har inget kvinnligt ansikte inte Ă€r uppbyggd som en roman, och att den inte har en enda engagerande röd trĂ„d pĂ„ det sĂ€ttet som man kanske gĂ€rna vill ha.

Den Àr fragmentarisk, en kör av röster ur det förflutna. Men jag tycker det Àr bÄde bra och viktigt att den hÀr typen av dokumentÀrt skrivande ocksÄ fÄr vinna Nobelpriset.

Det Àr ett erkÀnnande av en annan sorts litteratur, ett annat sÀtt att berÀtta.

Att boken Àr dokumentÀr innebÀr inte att den inte samtidigt kan vara litterÀr. För till detta kommer ju Aleksijevitjs sprÄk, som ofta grÀver sig rakt in under huden. Det enda jag har svÄrt för rent sprÄkligt Àr den överdrivna anvÀndningen av ellipser, alltsÄ tre punkter i rad.

Jag antar att syftet med dem Àr att visa att det alltid finns en fortsÀttning, att erfarenheterna inte tar slut, men nÀr det anvÀnds efter sÄ vÀldigt mÄnga meningar blir jag störd i lÀsningen.

Men allra oftast Ă€r sprĂ„ket pricksĂ€kert och urskillningslöst, liksom kvinnornas redogörelser – ofta grips jag av ett stort medlidande – att behöva gĂ„ igenom sĂ„dana fruktansvĂ€rda saker, att vara tvungen till sĂ„ ofattbara handlingar gĂ„r utöver allt man kan förestĂ€lla sig om vad krig Ă€r. Vad det innebĂ€r det egentligen att döda och att vilja döda?

Det Àr ocksÄ en bok om hur kriget aldrig lÀmnar en, hur djupa Àrr det skapar, och om hur oförlÄtligt det Àr.

Men allra mest Ă€r Kriget har inget kvinnligt ansikte kanske en bok om den lilla mĂ€nniskan i det stora, om hur det stora historiska kriget faktiskt handlade om riktiga, levande mĂ€nniskor. Det Ă€r ett vittnesmĂ„l om styrka, mod och överlevnad.

Jag har lĂ€rt mig vĂ€ldigt mycket nĂ€r jag har lĂ€st Kriget har inget kvinnligt ansikte, och det kĂ€nns som en vĂ€ldigt viktig bok som mĂ„nga, eller alla, borde lĂ€sa. För detta och för sitt sprĂ„k Ă€r Aleksijevitj definitivt vĂ€rd sitt Nobelpris, och jag hoppas att det fĂ„r mĂ„nga, mĂ„nga fler att lĂ€sa den hĂ€r boken. För dessa kvinnor bör och ska kommas ihĂ„g.

“U vojny-ne zjenskoje litso”, 2006

InlÀgg senast uppdaterat: 23 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇