Bokrecension: Klätterbaronen av Italo Calvino

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

Jag minns hur jag fick den här boken väldigt väl.
På somrarna brukade mitt bibliotek ibland ha bokloppis, där vem som helst kunde hyra ett bord och sälja begagnade böcker.

En bekant till min familj stod där och sålde, och hon gav mig Klätterbaronen gratis eftersom hon så gärna ville att jag skulle läsa den. Men det har dröjt ända tills nu, mest av anledningen att jag inte känt mig särskilt attraherad av handlingen, som för mig verkade konstig och bisarr.

Berättelsen tar sin början år 1767, då den tolvårige Cosimo di Rondó vägrar äta maten som hans syster lagat. Arg på sin familj klättrar han upp i en av trädgårdens ekar och svär att han aldrig ska komma ner. Och han håller sitt ord. I fortsättningen lever Cosimo i träden.

Han skapar ett liv för sig själv i samklang med naturen omkring honom, skild från men ändå förenad med människorna omkring sig som han ofta hjälper eller ger råd. Han blir allmänt kallad Klätterbaronen och hans rykte sprider sig vida omkring medan han lever ut sitt uppror bland trädens grenar. Där får han uppleva alla möjliga äventyr, liksom både illvilja och kärlek.

Själva grundidén till Klätterbaronen kan tyckas märklig, men den fungerar mer än väl, kanske just därför. Boken berättas av Cosimos bror, som redogör i andra hand för Cosimos liv från det att han bestämmer sig för att klättra upp i familjens ek och fram till hans död.

Andrahandsperspektivet ger berättelsen en osäker ton, en känsla av muntligt berättad skröna som späds på av de otroliga och ofta komiska strapatserna som Cosimo upplever – det är en berättarstil som påminner om Mark Twains Tom Sawyer och Huckleberry Finns äventyr, eller Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag.

Allting är liksom lite för bra för att vara sant, bara snudd på för otänkbart men aldrig tillräckligt för att man ska vara helt säker.

Ibland kan jag ha lite svårt för bokens överdrifter, men det går inte att förneka att de ofta gör den väldigt rolig.

Att den utspelar sig på 1700-talet är också något jag har svårt att ta till mig, mest eftersom det innebär att den behandlar många av dåtidens händelser i Italien och Frankrikes politik och samhälle, bland annat franska revolutionen.

Jag är inte alls insatt i den tidens förändringar och det är ofta, särskilt framåt slutet på boken, som jag inte alls förstår vem som är vem eller vad som egentligen händer, och det gör bokens sista kapitel ganska svårlästa och sega.

Jag föredrar egentligen bokens första del, innan politiken och samhället blir en så stor del av berättelsen, när den istället fokuserar mer på Cosimo och hans självvalda exil.

För det finns någonting väldigt poetiskt och mänskligt i hans flykt till trädtopparna; ett uppror mot samhället där han förväntas vara en del av adeln och ta sina plikter som arvtagare på allvar. Han släpper allt detta, struntar i alla krav som omgivningen ställer på honom och följer sina egna önskningar istället.

Man får följa honom medan han bemästrar sitt nya element, och beskrivningarna av träden och grenarna och bladen blir sällsam och påtaglig – boken får läsaren själv att skifta synsätt, precis som Cosimo själv.

På ren vilja bor han i träden, dag som natt, sommar som vinter, och skapar ett liv åt sig själv som han trivs med och som människorna kring honom slutligen måste acceptera. Jag tror att alla som någon gång behövt stå upp för sina livsval inför sin omgivning kan relatera till Cosimo, även om hans val att leva i träden naturligtvis är ett exempel draget till sin yttersta spets.

Själva boken blir på många sätt en metafor för upproret och det fredliga sätt som Cosimo gör uppror på är inspirerande, precis som hans omgivningar och ensamhet skapar en bitvis väldigt melankolisk stämning – och där är boken som allra bäst.

Det är när den blandar in för mycket av olika politiska rörelser som jag tröttnar, och när det redogörs för lite väl otroliga berättelser blir jag också skeptisk. Men karaktärsteckningen i boken är fantastisk i sin överdrivenhet, från den krigsbesatta modern och den paranoida fadern, till den sadistiska systern och den egensinnga Violante – och så klart Cosimo själv.

Också dialogen är ofta väldigt flytande och välskriven, även om jag ibland har svårt att hålla isär karaktärerna.

Kort sagt; Klätterbaronen är en bok som jag delvis tycker väldigt mycket om för dess originalitet, sina karaktärer, sin humor, känsla och tema. Jag har aldrig stött på något som är riktigt som den här boken.

Men den tröttar också ut mig ibland med sitt lite komplicerade språk, alla de aspekter av handlingen som är knutna till dåtidens samhälle och kanske ibland också att humorn dras så långt att jag får svårt att relatera alls till berättelsen.

För mig är den som bäst när humorn går på sparlåga och det melankoliska  utanförskapet får ta upp mer plats – och då är den ohyggligt bra. I de stunderna tror jag att många har någonting att lära av berättelsen om Cosimo och hans bisarra livsval.

“Il Barone Rampante”, 1957

Inlägg senast uppdaterat: 5 mars, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇