Bokrecension: Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

Den här boken har dykt upp ett par gånger på listor över klassiker man bör läsa, och utan att ha en aning om vad det egentligen var för en bok lånade jag hem den på impuls. Jag var osäker på om jag skulle tycka om den eller ej, men upptäckte med en gång att den inte alls var vad jag väntat mig.

Genom hundra år får man följa släkten Buendía, och samtidigt byn Macondo, som grundas av släktens patriark José Arcadio Buendía. Boken följer honom och hans sega, livskraftiga fru Ursula och sedan deras barn i sju generationer framåt. De är alla medlemmar i en släkt som verkar dömd att upprepa sina misstag i generation efter generation.

Det är svårt att beskriva vad Hundra år av ensamhet egentligen handlar om eftersom den spänner över en så lång tidsperiod, och samtidigt är poängen med boken på sätt och vis att varje generation är likadan som den förra. Återupprepandet är bokens lysande röda tråd – medlemmarna i familjen liknar varandra, gör samma misstag och lever på sätt och vis om varandras olyckor. Dessutom döper de sina barn till samma namn som de själva har, vilket betyder att ungefär hälften av de viktiga karaktärerna heter Aureliano och den andra hälften José Arcadio. Det är något kan göra mig oerhört förvirrad som läsare ibland, när jag konstant blandar ihop barnen med deras föräldrar och föräldrarna med barnbarnen – men samtidigt anar jag mig till att detta är lite av bokens poäng.

När jag började läsa Hundra år av ensamhet var jag inte helt säker på att det var en bok jag skulle orka mig hela vägen igenom, men den överraskar mig gång på gång med att väcka mitt intresse. Allra mest förvånad blev jag nog över den tydliga, lysande humor som finns boken igenom. Med en titel som Hundra år av ensamhet är humor inte det första som man associerar till, men den här romanen äger en absurd och vitsig humor som jag ibland skrattar rakt ut åt.

Det hänger mycket ihop med användandet av magisk realism – i Hundra år av ensamhet är det hela tiden oklart var den konkreta världen slutar och den andliga tar vid. Det är ett fascinerande sätt att balansera mellan det fantasifulla och det världsliga som ger boken ett element av skröna, av friskt fabulerande och påminner om muntligt berättande. Det är något jag associerar specifikt till latinamerikansk litteratur, men när jag läser kommer jag faktiskt på att det finns en svensk släkting i Fritiof Nilsson Piraten – det överdrivna, fernissan av absurditet är densamma.

Det ska också nämnas att mina tankar hela tiden letat sig till en annan bok som är väldigt snarlik den här – nämligen Andarnas hus av Isabel Allende. Massor av teman och idéer går igen och böckernas uppbyggnad speglar varandra på massor av sätt. Också där är den magiska realismen ytterst påtaglig.

Men även om Hundra år av ensamhet är en bok som leker med konceptet tid och sanning på ett uppfriskande sätt är det samtidigt en väldigt allvarlig bok som behandlar mänsklig tragedi, blodiga inbördeskrig och hoppet om någonting nytt, någonting som bryter de onda mönstren. Jag har bitvis svårt för bokens historiska kopplingar eftersom jag vet så lite om Colombias och Sydamerikas historia – alltför lite, inser jag. När krigen rasar och politiken står i centrum hänger jag inte med, precis som jag ibland inte hänger med i vilken José Arcadio som är äldst och vilken Aureliano jag för tillfället läser om.

Samtidigt är det svårt att ange bokens röriga myller som någonting negativt, för det som verkligen drar med mig i den här boken är just denna brokiga röra av liv och rörelse. Det är en bok där varje mening är viktig, drar en vidare och hakar sig fast i nästa, i en roman så välskriven och detaljerad att jag både blir imponerad och utmattad av att läsa den. På många sätt älskar jag bokens språk, dess färgsprakande beskrivningar och fantastiska formuleringar, men det är ett sätt att skriva som lätt kan bli överväldigande, och om man inte är fokuserad händer det att man missar viktiga detaljer. Det är ett språk och en berättarstil jag kan förstå att Márquez fick Nobelpriset för.

Det slutar ändå med att jag verkligen gillar Hundra år av ensamhet – det är en intressant bok både tekniskt och rent handlingsmässigt, och hur den behandlar tid och upprepning är värt att fundera över. Särskilt magisk realism-stilen går hem hos mig eftersom det ger boken en lättsammare känsla utan att någonsin kännas löjlig. Jag inser varför det är en hyllad bok, även de gånger när jag inte riktigt känner att jag förstår den.

“Cien años de soledad”, 1967

Inlägg senast uppdaterat: 15 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇