Bokrecension: Horns av Joe Hill

BerĂ€knad lĂ€stid: 6 minuter ⏳

Joe Hill dras med nĂ„got som folk gĂ€rna tar upp i samband med hans verk – att han Ă€r Stephen Kings Ă€ldste son.

Det mÄste vara ganska trist att hela tiden nÀmnas i samband med en förÀlder, men Ä andra sidan har ocksÄ Joe Hill valt att skriva skrÀck, precis som farsgubben som bara rÄkar vara vÀrldens mest lÀsta skrÀckförfattare.

DÄ fÄr man kanske rÀkna med att stÀndigt bli jÀmförd med och kopplad till sin pappa.
Men Ä andra sidan lÀr ju försÀljningssiffrorna knappast bli sÀmre.

Och Àven om jag försöker se Joe Hill som en fristÄende författare för att göra honom rÀttvisa, sÄ gÄr det inte att förneka att det faktiskt finns nÄgot lite King-aktigt över hans sÀtt att skriva. Men precis som med John Ajvide Lindqvists böcker sÄ finns det nÄgot med sjÀlva berÀttelsen, kÀrnan i boken, som kÀnns unikt och som Àr annorlunda frÄn Stephen Kings verk.

Framförallt kan det i det hĂ€r fallet bero pĂ„ generationsskillnaden – eftersom mĂ„nga av Kings mest hyllade böcker vid det hĂ€r laget Ă€r bĂ„de trettio och fyrtio Ă„r gamla (men fortfarande extremt lĂ€svĂ€rda), ligger Hills böcker mycket nĂ€rmare rent tidsmĂ€ssigt Ă€n mĂ„nga av Kings största verk. Men jag ska inte Ă€gna mig Ă„t nĂ„gon jĂ€mförelse dem tvĂ„ emellan.

Det skulle ta för lÄng tid och dessutom kÀnnas orÀttvist och off topic.

Jag har tidigare lÀst En hjÀrtformad ask, som var Joe Hills debutroman, och sedan dess har han gett ut novellsamlingen VÄlnader och nu, romanen Horn. Som man kan rÀkna ut bara genom att översÀtta En hjÀrtformad ask till Heart-Shaped Box, sÄ gillar Joe Hill rockmusik (Heart-Shaped Box Àr, för er som inte redan vet, titeln pÄ en av Nirvanas största lÄtar). NÄgot som ocksÄ gÄr igenom i Horn.

Rockmusiken verkar vara en röd trÄd genom hans verk, om Àn inte riktigt lika tydlig hÀr.

TjugosexĂ„rige Ig Perrish har levt i vad som liknar en mardröm Ă€nda sedan hans flickvĂ€n Merrin hittades vĂ„ldtagen och mördad ute i skogen. Ig var den huvudmisstĂ€nkte i utredningen, men det saknades tillrĂ€ckligt med bevis för att man skulle kunna straffa honom – som om inte omgivningens reaktioner Ă€r straff nog. Alla verkar hata honom och har dragit sig undan frĂ„n honom sedan Merrins död.

I byns ögon Ă€r han skyldig, redan dömd – och fördömd.

Efter ett försök att supa bort allt det onda en kvÀll vaknar Ig inte bara med baksmÀlla, utan med tvÄ horn utvÀxande ur huvudet. Han tror först att han hallucinerar, men sedan slÄr verkligheten obarmhÀrtigt emot honom. Hornen finns, och deras kraft fÄr alla han möter att berÀtta sanningen om sina innersta begÀr. Plötsligt berÀttar alla invÄnare i byn hur de vill mörda, slÄ, fly och straffa andra och sig sjÀlva.

Hornen öppnar vÀgen till deras djupaste, mest hemliga brunnar av rent hat.

Ig inser att med hjĂ€lp av hornen, med hjĂ€lp av sanningen, kan han kanske Ă€ntligen hitta den som verkligen mördade Merrin


Vid första anblicken ter sig Horn som en ganska komisk bok, men ju mer den vecklar ut sig, desto grymmare blir den. Visst finns det ett komiskt element, men det Àr en mycket mÀnsklig och tragisk slags komik. Ig upplever mÀnniskorna runt sig frÄn deras vÀrsta tÀnkbara sidor, nÄgot som Àr skrÀmmande bara i sig.

Det vÀcker tankar om att alla bÀr pÄ en inre demon, en inre djÀvul, och vi lever alla i ett eget privat helvete pÄ ett eller annat sÀtt. Det Àr vÀldigt intressant och kÀnns originellt.

OcksĂ„ sjĂ€lva idĂ©n till boken kĂ€nns unik och frĂ€sch, och dĂ€rför Ă€r den vĂ€ldigt rolig att lĂ€sa – man vet aldrig riktigt var den ska leda hĂ€rnĂ€st. Den Ă€r pĂ„ ett sĂ€tt en mordgĂ„ta med en enorm twist, men boken tar ocksĂ„ upp teologiska frĂ„gor om gud och djĂ€vulen, himlen och helvetet.

Jag Àr i allmÀnhet inte sÀrskilt intresserad av sÄdant eftersom jag betraktar mig sjÀlv som ateist, och visst finns det nÄgot stÀlle i boken som jag tycker blir lite för bibliskt inspirerat. Men Horn tar upp aspekter av frÄgan som Àr vÀldigt intressanta, och vÀnder och vrider pÄ frÄgan om gott och ont tills djÀvulen blir hjÀlten och gud boven, pÄ ett sÀtt som pÄminner mig om Anne Rice och hennes DjÀvulens frestelser.

Jag gillar den hÀr boken skarpt. Den var rolig, sorglig och skrÀmmande samtidigt som den var oförutsÀgbar, nÄgot som jag kommit att vÀrdera vÀldigt högt ju fler böcker jag lÀser.

Den Àr inte en av de bÀsta böckerna jag lÀst, men det Àr en bra bok som klart hamnar i överkanten av listan. Jag rekommenderar den, bara för att den kommer ta dig pÄ en resa dÀr du inte har en aning om vad som kommer hÀnda pÄ nÀsta sida. Det Àr vÀrt sÄ mycket.

”Horns”, 2010

InlÀgg senast uppdaterat: 27 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇