Bokrecension: Himmelsdalen av Marie Hermanson

BerĂ€knad lĂ€stid: 5 minuter ⏳

Det hĂ€r Ă€r den fjĂ€rde romanen av Marie Hermanson som jag lĂ€ser – förut har jag lĂ€st Mannen under trappan, HembitrĂ€det och VĂ€rddjuret. Det jag gillar sĂ„ mycket med henne Ă€r hennes skrĂ€ckbetonade scenarion, obehaget som alltid ligger och bubblar under ytan, och hur hon ofta lyckas vrida det mĂ€nskliga psyket hos sina karaktĂ€rer utan att lĂ€saren mĂ€rker det förrĂ€n det Ă€r för sent.

I Himmelsdalen trÀffar vi Daniel, som reser till Schweiz för att besöka sin tvillingbror Max. Max bor pÄ en klinik för mÀnniskor med psykiska problem, mÀnniskor som behöver vila upp sig i det vackra landskapet i en pittoresk dal med god mat och professionell behandling.

Max ber Daniel om en tjĂ€nst – att byta plats med honom i ett par dagar. Inte ens en vecka, bara tillrĂ€ckligt för att han ska kunna hĂ€mta pengar för att betala klinikrĂ€kningen. Daniel accepterar och börjar spela rollen som sin bror – men Max kommer inte tillbaka. Och ju lĂ€ngre tid Daniel spenderar i den vackra dalen, ju mer börjar han inse att allt inte Ă€r som det verkar under den felfria fasaden


Jag har setts fram emot den hÀr boken vÀldigt lÀnge och föreslog den som bok till lÀsecirkeln jag Àr med i. SjÀlva upplÀgget tilltalade mig mycket, med tvillingarna som byter plats och den allt mer skrÀmmande dalen, vars invÄnare stÄr i kontrast till den vackra naturen och det vackra namnet. Det hela andas skrÀckfilm och obehag.

Men tyvĂ€rr Ă€r jag lite besviken pĂ„ boken. Kanske handlar det om mina höga förvĂ€ntningar, men det har hĂ€nt mig förut med Marie Hermansons romaner – jag gillar upplĂ€gget pĂ„ dem, sjĂ€lva förutsĂ€ttningarna, men det Ă€r Ă€ndĂ„ nĂ„got som hindrar mig frĂ„n att bli fĂ€ngslad av dem. Av de romaner jag lĂ€st av henne Ă€r det bara VĂ€rddjuret som jag verkligen hittade lĂ€slust i, och jag har svĂ„rt att peka ut varför.

Kanske Àr det för att den Àr den kortaste boken, kanske för att den Àr skriven i jagform och dÀrmed minskar avstÄndet mellan mig och huvudkaraktÀren.

För i Himmelsdalen kĂ€nner jag en stor distans till Daniel, han kĂ€nns lĂ„ngt bort, trĂ„kig och förutsĂ€gbar i sina reaktioner – personlighetslös, helt enkelt. Det blir svĂ„rt för mig att relatera och oroa mig för honom nĂ€r jag har svĂ„rt att bry mig om honom.

Jag hittar egentligen inga karaktÀrer som jag verkligen kÀnner en koppling till, och dÀrmed blir hela boken trist att lÀsa eftersom allt verkar ske pÄ ett annat plan dÀr jag inte befinner mig.

SprĂ„ket i boken kan ocksĂ„ bidra till att jag tycker boken Ă€r sĂ„dĂ€r – den Ă€r skriven pĂ„ ett rakt och rĂ€ttframt sĂ€tt utan nĂ„gra sprĂ„kliga krumbukter eller stilmedel, och det slĂ„r ibland över till att bli rakt igenom trĂ„kigt, Ă€ven om det finns snygga liknelser dĂ„ och dĂ„.

Dessutom tycker jag att den skriver mig lite pÄ nÀsan med sina övertydliga förklaringar; det lÀmnas inte sÀrskilt mycket till lÀsarens fantasi och förestÀllningsförmÄga, vilket kan göra lÀsningen torr och trist.

Allt detta Àr sÄ himla synd, för jag gillar verkligen upplÀgget, de moraliska och etiska frÄgorna som boken tar upp, och jag gillar framförallt att boken kÀnns sÄ unik. Om det finns nÄgonting som jag uppskattar med Marie Hermanson sÄ Àr det hennes originalitet, hennes unika scenarion och den psykologiska skrÀck som hon alltid verkar vÀva in i sina berÀttelser.

SÄ det Àr synd att det inte rÀcker hela vÀgen för mig.

Jag önskar att det gjorde det. För nÄgonstans vill jag verkligen gilla Marie Hermanson mer Àn vad jag gör, för hon skriver sÄdana böcker som jag sjÀlv skulle vilja skriva, hon har en ton och en röst som kÀnns unik i svensk romanutgivning idag och pÄ pappret verkar hennes romaner alltid vara precis det jag önskat mig.

Det Ă€r sĂ„ svĂ„rt att sĂ€tta fingret pĂ„ vad det Ă€r som saknas i Himmelsdalen. Är det sprĂ„ket? KaraktĂ€rerna? Den lite hastiga och lĂ„ngsökta upplösningen? Jag vet inte, men jag hittar aldrig nĂ„got riktigt fĂ€ste i boken, trots att sĂ„ mycket av handlingen Ă€r sĂ„ tilltalande.

Men jag tipsar gÀrna om den hÀr boken Àven om jag sjÀlv kÀnner mig distanserad frÄn den. För faktum kvarstÄr att det Àr en unik och obehaglig roman som jag tror att mÄnga skulle uppskatta.

“Himmelsdalen”, 2013

InlÀgg senast uppdaterat: 27 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇