Bokrecension: Hembiträdet av Marie Hermanson

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

Jag tycker det är lite märkligt att läsa Marie Hermansons böcker, eftersom hennes stil och berättarteknik påminner mig om min egen. Hon skriver berättelser vars idéer liknar de jag fastnar för, och hennes skrivsätt liknar på något vis mitt.

Därmed inte sagt att jag älskar henne. Jag har läst två böcker av henne, den förra var hennes Mannen under trappan, och det är lätt att se en röd tråd i hennes skrivande.

Hon är psykologisk, och obehaglig på ett smygande vis. Precis som Mannen under trappan är Hembiträdet suggestiv och gör en djupdykning ner i vår medelklass-Svenssons liv: Yvonne Gärstrand har på ytan allt hon egentligen kan önska sig – ett framgångsrikt företag, en man och en son. Men när företaget står på egna ben och det inte längre behöver hennes ständiga inblandning, börjar hon känna att jobbet är tråkigt. Också hennes äktenskap är livlöst och rutinmässigt.

För att få in lite äventyr och spänning i sitt liv börjar Yvonne besöka ett främmande villaområde. Där går hon omkring på gatorna, betraktar familjer och hus på avstånd och bildar sig en uppfattning om dem.

Området blir som Yvonnes egen, privata tv-serie utan slut. Här utvecklas karaktärer, här flyttar folk in och ut, skiljer sig och får barn, festar och blir sjuka. Hon betraktar människorna som genom ett fönster, och de blir en krydda i hennes tillvaro. Men det finns ett hus som hon inte riktigt förstår sig på. Ett hus där hon inte ser några invånare, men som ändå verkar vara bebott.

Yvonne blir mer eller mindre besatt av detta hus, Orkidévägen 9, pusslet hon inte får ihop. När hon ser att husets invånare söker en hemhjälp går hon dit på intervju under falskt namn och får jobbet. Hon kan inte låta bli att gå tillbaka dit, och börjar leva ett dubbelliv. Men ju längre hon jobbar för Bernhard Ekberg, desto klarare står det för henne att något inte stämmer.

Yvonne märker att hon inte längre är en utomstående betraktare, utan har blivit indragen i Bernhards hemligherer…

Hembiträdet är en sån där bok som handlar om att en fasad bara är en fasad, och hur ogenomtränglig ytan än må verka, så finns det alltid något dolt bakom den. Det klassiska är förstås ett villakvarter där alla lever sina till synes oklanderliga liv, men när lamporna släcks och alla invånarna ligger i sina IKEA-sängar, så jagar mardrömmar och hemligheter ifatt dem.

Kontrasten mellan den utåt sett lyckliga familjen och människors inre demoner har använts väldigt mycket – Hembiträdet får mig att tänka på tv-serien Desperate Housewives, på Jonas Gardells En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré, eller varför inte på Stepford Wives? Idén att det finns mörka hemligheter dolda under den fernissade ytan är fascinerande för att den är sann.

Den bild vi visar upp utåt speglar sällan våra innersta känslor.

Marie Hermansons skrivsätt är på något sätt långsamt, vilket jag märkte också i Mannen under trappan. Det händer mycket under ytan, och karaktärerna förändras på ett subtilt vis  utan att man riktigt märker det. Men trots att det är skickligt gjort, så kan jag inte med bästa vilja i världen påstå att Marie Hermanson skriver spännande böcker.

Det är inte outlidligt fängslande. Man känner inte att boken vill ta upp all vaken tid. Den är okej läsning, varken mer eller mindre, och den är fascinerande och lite kittlande eftersom huvudpersonen Yvonne gör något som vi kanske ibland önskar att vi kunde – hon skakar av sig sin vanliga roll, byter om, tvättar bort sminket och är plötsligt en helt ny person i ett helt nytt sammanhang.

Men Hembiträdet är ingen wow-upplevelse. Det är en lugnt och sakligt berättad bok utan större utsvävningar eller krusiduller. Jag gillar den eftersom den är ovanlig för en svensk roman – den är lite skräckbetonad, den är psykologisk och har en originell handling – men den når inte ända fram.

Det är synd, eftersom den innehåller alla de ingredienser som tillsammans skulle kunna bli precis en sådan bok jag skulle älska. Men någonstans på vägen drunknar allt det där i ett mediokert berättande, ett par märkliga, omotiverade svängar, och helt enkelt en slags nedtoning av allt som gör att boken på något sätt blir färglös och vattnig. Jag har svårt att riktigt bry mig.

Jag kände samma sak när jag läste Mannen under trappan, och när jag läser på baksidan av hennes andra romaner är det samma sak. Marie Hermanson har allt som skulle kunna göra henne till en av mina favoriter, men hennes personliga uttryck motverkar det, och faller mig inte alls i smaken.

Därmed inte sagt att hon inte är läsvärd. Både Mannen under trappan och Hembiträdet är klart värda att läsas, de står ut från mängden av svensk litteratur och Marie Hermanson är faktiskt ganska unik som just svensk författare – det finns ingen som riktigt liknar henne här i landet vad jag vet. Och jag har en del av hennes böcker kvar på min lista över böcker att läsa – handlingen i till exempel Hjärtdjur eller Himmelsdalen är alldeles för coola för att jag inte ska ge dem en chans.

”Hembiträdet”, 2004

Inlägg senast uppdaterat: 27 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇