Bokrecension: Flugornas herre av William Golding

BerĂ€knad lĂ€stid: 8 minuter ⏳

Efter ett par stressiga veckor försöker jag nu fÄ igÄng bloggen igen; jag hoppas att ingen Àr för besviken pÄ att en-recension-i-veckan-regeln inte riktigt har följts de senaste veckorna.

Jag har lite dÄligt samvete, men bloggandet ska inte kÀnnas som en plikt utan nÄgot jag gör för att det Àr roligt. Dessutom har jag inte tillrÀckligt mÄnga lÀsare för att skapa ett ramaskri av nÄgot slag.

För att ÄtergÄ till att faktiskt recensera;jag befinner mig i en lÀssvacka som jag försöker rÄda bot pÄ genom att lÀsa om böcker som jag vet att jag gillar. Flugornas herre lÀste jag för första gÄngen nÀr jag var alldeles för ung.

Jag var kanske elva Ă„r och hade en klassikerfas dĂ€r jag försökte beta mig igenom “alla” klassiker. MĂ„nga av mina favoritböcker hĂ€nger sig kvar frĂ„n den perioden (bland annat Djungelboken, Robin Hood och Skriet frĂ„n vildmarken). En av böckerna som jag gav mig pĂ„ var den hĂ€r.

Min mamma hade den i sin bokhylla och jag minns hur jag tyckte den var svÄrlÀst sÄ obehaglig att jag var tvungen att lÀgga den ifrÄn mig.

Ett Är senare eller sÄ valde jag att lÀsa den ordentligt, och Àven om jag inte kan minnas att det var en bok som jag Àlskade sÄ har den tveklöst lÀmnat djupa spÄr hos mig.

Jag behöll min mammas gamla orange pocketutgÄva pÄ mitt rum Ànda tills i somras, nÀr jag Àntligen hittade en med ett omslag som jag gillade bÀttre. Och i samband med det ville jag lÀsa om den, och hÀr sitter jag nu.

Det har visserligen gÄtt mÄnga Är sedan sist jag lÀste den, men faktum Àr att jag har precis samma kÀnsla nÀr jag lÀser nu som jag hade som tolvÄring. Om jag var tvungen att vÀlja bara ett ord för att beskriva Flugornas herre sÄ skulle ordet vara obehag. JÀvlar vilken olustig kÀnsla jag har genom hela boken; en pockande övertygelse om att allt hÄller pÄ att gÄ kÀpprÀtt Ät helvete.

Bokens handling kĂ€nner kanske de flesta till men jag kan dra den Ă€ndĂ„; ett gĂ€ngbrittiska pojkar i Ă„ldern sex till tolv Ă„r blir strandade pĂ„ en söderhavsö nĂ€r deras plan störtar mitt under ett pĂ„gĂ„ende krig. Ön Ă€r obebodd, med det finns gott om frukt, en trevlig lagun att bada i, och grisar som visar sig vara relativt lĂ€ttfĂ„ngade.

Medan de vÀntar pÄ att bli rÀddade utser pojkarna en ledare, Ralph, och ett jaktlag, som leds av Jack. Tiden pÄ ön kan bli en fantastisk semester och ett Àventyr för livet, men snart vÀxer oron, missÀmjan och rÀdslan och det bildas olika lÀger mellan pojkarna. Ralph och Jack blir rivaler, och ön förvandlas frÄn ett drömlandskap till en mardröm.

PĂ„ framsidan av min utgĂ„va av boken stĂ„r det att Flugornas herre Àr “ett miniatyrdrama över mĂ€nsklighetens historia”, och under lĂ€sningen har jag funderat mycket pĂ„ vad som menas med det dĂ€r.

Jag antar att man mycket vÀl kan lÀsa den hÀr boken som en metafor över mÀnsklighetens historia; pojkarna landar pÄ ön och utvecklar en civilisation och ett krig pÄ samma sÀtt som man kan tÀnka sig att mÀnniskor hamnat pÄ jorden och gjort samma sak, och ön blir ett eget litet mikrouniversum, medan budskapet blir att alla mÀnniskor Àr dömda att föra sig sjÀlva i fördÀrvet.

Jag tycker dock att det Àr en lite trÄkig lÀsning av romanen, Àven om den teorin har sina poÀnger. För mig blir temat om den inre mÀnskliga ondskan det mest intressanta. Pojkarna Àr barn, oskyldiga och rena.

Att se dem förvandla varandra och sig sjÀlva till monster enbart för att de kan, Àr skrÀmmande och det Àr detta som utgör sjÀlva bokens kÀrna för mig. Kort efter sin ankomst börjar de förestÀlla sig vad de kallar ett odjur, ett yttre hot som lever pÄ ön och som Àr farligt.

Odjuret blir katalysatorn som delar gruppen i tvÄ lÀger; Ralphs sida som representerar logik, civilisation och regler, och Jacks sida, som representerar kÀnslor, vÄld och fysiska, djuriska drifter.

SjÀlva upplÀgget blir sÄhÀr vid en andra och mer vuxen genomlÀsning ganska tydligt, och i slutÀndan Àr Flugornas herre frÀmst en bok som stÀller civilisation mot ursprunget. Samtidigt blir dess budskap det rÀtt deppiga att mörker Àr en del av att vara mÀnniska, och att alla har ett frö inom sig som kan bli gro till ondska.

Bokens sprÄk upplever jag som ganska trÀigt och svÄrgenomtrÀngligt, Àven om jag aldrig riktigt kan sÀtta fingret pÄ vilka formuleringar som ger mig den kÀnslan. Jag har kÀnslan av att Flugornas herre inte Àr en karaktÀrsdriven roman utan en intrigdriven roman, dÀr hÀndelser verkar föra karaktÀrerna med sig snarare Àn tvÀrtom.

Det Ă€r synd, eftersom jag tror att boken hade fĂ„tt större effekt pĂ„ mig om jag kĂ€nde mig nĂ€rmare dess huvudpersoner. KaraktĂ€rerna – Ralph, Jack, Nasse och Simon som Ă€r de mest framtrĂ€dande, blir snarare representationer för olika delar av samhĂ€llet Ă€n faktiska personer som jag bryr mig om.

Mycket av den kĂ€nslan förstĂ€rks av vissa “logiska glapp” som jag valt att kalla dem. Jag menar, jag förstĂ„r att bokens fokus ligger pĂ„ barnens utveckling pĂ„ ön, och att anledningen till att de kom dit inte Ă€r sĂ€rskilt intressant för bokens handling. Men sjĂ€lv kan jag inte lĂ„ta bli att tĂ€nka: var tog planet som kraschade vĂ€gen?

Var det sÄ fullt med barn att det inte fanns en enda vuxen utom piloten, eller vad Àr anledningen till att ingen vuxen fanns med? Finns det inga Àgodelar eller mÀnniskogjorda saker kvar frÄn kraschen? Varför lider ingen av skador eller trauma? Och hur kommer det sig att nÀstan inga barn kÀnner igen varandra? (under min första lÀsning som elvaÄring minns jag att jag hade det ganska oskyldiga intrycket av att pojkarna varit pÄ nÄgon resa utomlands med sina skolor, men den hÀr gÄngen lutar jag mer Ät att de hÄller pÄ att bli evakuerade undan ett atomkrig).

Det Àr mÄnga frÄgor som hade kÀnts naturliga för pojkarna att tÀnka pÄ, men som aldrig tas upp. Som sagt förstÄr jag att bokens fokus inte ligger dÀr, men det irriterar mig ÀndÄ lite att allt detta logiska bara ignoreras.

Det skapar en irritation hos mig som lÀsare eftersom det inte kÀnns naturligt.

Men nu bitchar jag vÀl pÄ om en massa onödigt igen. Flugornas herre Àr en riktigt bra roman om mÀnsklighet, omÀnsklighet och mÀnniskors ofattbara kapacitet till ondska.

Den handlar om mobbing, utsatthet, rÀdsla, grupptryck och vÄld, och om hur detta alltid ligger just under ytan, redo att blomma upp, och den Àr snyggt upplagd med tydlig symbolik. ObehagskÀnslan Àr konstant, inte minst för att den stÀlls emot den paradisaktiga miljön pÄ ön.

Boken tar upp mÄnga viktiga teman och förtjÀnar verkligen sin status som modern klassiker eftersom den tÄl att tÀnka pÄ.

Alla borde verkligen lÀsa den hÀr boken nÄgon gÄng i sitt liv för att bli pÄminda om att medmÀnsklighet inte nödvÀndigtvis Àr nÄgot permanent, och att vi alla bör vara observanta pÄ det primitiva och vÄldsamma mörker som existerar inom oss och som aldrig pÄ riktigt kommer att försvinna.

InlÀgg senast uppdaterat: 24 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇