Bokrecension: Flickan från ingenstans av Justin Cronin

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

Det är barta februari och jag måste redan ha läst en av det här årets längsta böcker – Flickan från ingenstans är inte mindre än 907 sidor lång. Så vitt jag vet är den också första delen i en trilogi, och allt tyder på att de följande böckerna blir minst lika långa. Dock är jag inte helt säker på hur gärna jag vill läsa vidare.

Jag blev intresserad av den här boken på grund av två saker.

Ett: jag älskar omslaget, det är skitnsyggt.

Två: Det här är en bok som fullkomligt överösts med beröm.

På framsidan är min favorit Stephen King citerad; ”Läs denna bok och den vanliga världen försvinner”. Bloggrecensenter har gått bananas, filmrättigheterna är redan sålda. Det är bara positivt från alla håll och kanter.

Kanske är det därför jag blev lite besviken på den här boken, för att jag förväntade mig för mycket?

Men jag förstår att Stephen King gillar den.

Till en början har jag nämligen en ganska stark déjà-vu känsla – Kings Pestens tid bara måste ha varit den huvudsakliga inspirationen här.

Det finns så mycket likheter att jag nästan rynkar på näsan – militären och FBI fifflar med ett virus, experimentet går naturligtvis fel och smittan sprider sig urskillningslöst över den nordamerikanska kontinenten. Förresten är det inte bara handlingen som liknar King – också själva skrivsättet har något Kingskt över sig (för att inte tala om tjockleken på boken).

Men i Flickan från ingenstans räcker det inte att de som smittas med viruset dör. Nej, Justin Cronin har följt vampyrtrenden och alla som smittas förvandlas till blodtörstiga monster. Det är kanske detta som gör mig mest skeptisk av allt.

Jag har svårt för apokalyptiska historier överlag (ja, även Pestens tid – jag har aldrig riktigt förstått varför folk envisas med att kalla den för Kings bästa verk). Kanske för att det är så uppenbart att de inte är sanna – det räcker trots allt med att jag tittar upp och ut genom fönstret för att övertyga mig själv om att jo, världen är kvar. Jag har helt enkelt aldrig kunnat sätta mig in i världen-går-under-scenariot.

Och även om Cronins vampyrvarelser, kallade viraler eller pyrer, är väldigt originella och inte liknar något jag läst om eller sett på film förr, så har jag svårt att ta till mig hur viruset skulle fungera.

På något vis tycker jag det blir löjligt med dessa självlysande, fladdermusliknande monster (och jag ser av någon anledning förvuxna gremlins för min inre syn, vilket inte underlättar problemet).

Hursomhelst. Boken är indelad i en före-del och en efter-del, skulle man kunna säga.
Läsaren får se hur det går till när viruset bryter sig ut, och sedan kastas vi ungefär hundra år in i framtiden.

Varje dag är en kamp för de överlevande, varje natt är skräckens tid eftersom det är då som viralerna är aktiva.

Mörkret fruktas och ingen vet vem som kommer vara död när morgonen kommer.

Ingen vet det än, men det enda hoppet är flickan från ingenstans, vandrerskan, den eviga – Amy.

Det är svårt att säga mer om vad boken handlar om, eftersom det skulle förstöra läsningen, och det vill jag inte.

För även om jag är lite kritisk så kan det aldrig bli tal om en totalsågning här – för det är boken alldeles för bra. Ingen kan komma och säga att boken är dåligt skriven eller har en tråkig intrig. Men även om Flickan från ingenstans är otroligt välskriven och jämn i språket så kan jag inte låta bli att irritera mig på en del saker.

För det första är persongalleriet väldigt stort. Inget fel i det, och Cronin är skicklig på att framställa karaktärer som människor, men jag glömmer faktiskt bort vem som är vem ibland och jag får svårt att bry mig om så himla många människor samtidigt. Dessutom känns det som om alla får en lite för lång bakrundshistoria.

Detta hjälper givetvis läsaren att bry sig om dem, men herregud, måste jag få reda på allt? Särskilt när karaktärer dör till höger och vänster så får jag svårt att fatta varför jag behövde läsa allt det där om deras förflutna. Det gör mig otålig, jag vill bara vidare.

Boken är himla bra, missförstå mig inte, men det kan liksom kännas som om man får för mycket av det goda. Den är mastig att ta sig igenom, med mycket miljöbeskrivningar, mycket bakgrundshistoria, mycket av allt. Den lever enligt något slags more is more-motto som gör mig lite trött som läsare.

Visst är Flickan från ingenstans en bra bok. Ja. Ingen tvekan om saken. Och den är definitivt läsvärd och spännande och jag skulle inte bli förvånad om någon sa till mig att det var en av deras favoritböcker.

Det är den värd. Men jag är själv trött när jag är klar med den. Kanske för att storyn inte alltid tilltalar mig. Kanske för att jag läst den på så kort tid. Kanske för att jag vet att det här bara är första delen och att jag inte har energi nog för resten av serien. Åtminstone inte just nu.

För man vet ju aldrig, eller hur?

”The Passage”, 2010

Inlägg senast uppdaterat: 27 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇