Bokrecension: Emma av Jane Austen

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

Av Jane Austen
Titel: Emma
Original titel: Emma
Utgiven (första gången): 1847
Sidor: 285
Förlag: Norstedts
Första Meningen: Emma Woodhouse kunde nog anses höra till de lyckligt lottade i livet.
Emma Woodhouse har i princip allt man kan önska sig. Hon är ung och vacker, intelligent, och dessutom en svinrik arvtagerska. Och det roligaste hon vet är att försöka para ihop människor hon känner med varandra.

Men när hon äntligen lyckas få sin älskade guvernant Miss Taylor (som varit som en mor för Emma, eftersom mamman dog när hon var väldigt liten) med den högt uppsatte och snälle Mr Weston, så upplever hon något annat än glädje vid bröllopet. Hon inser att para ihop människor med varandra innebär att man i princip mister dem för evigt.

Och nu när Miss Taylor (eller numera Mrs Weston) flyttat till sin man, så blir Emma ensam med sin gamle far i huset. Hennes far är en sån typ som ALLTID är väldigt försiktig om andras hälsa, och tycker synd om alla som gifter sig. han kallar tillexempel sin äldsta dotter den “Stackars Isabelle”, och den nye Mrs Weston “Stackars Miss Taylor”.

Som tur var så brukar den vänlige Mr Knightley hälsa på, som var 16 då Emma föddes, och känt henne hela livet, och han brukar muntra upp stämningen.

Men när Emma en dag får syn på den unge Miss Harriet Smith, så bestämmer hon sig genast för att ta den unge damen som sin skyddsling, och börja lära henne vett och etikett.

Harriet, som känner sig ärad av att blivit uppmärksammad av Emma, är väldigt snäll, men kanske inte jättesmart. Och det första Emma upptäcker är att Harriet blivit förtjust i bonden Mr Martin, som också verkar förtjust tillbaka. Usch, skulle han passa till hennes vän?

Absolut inte, han är henne totalt underlägsen, bort med honom. Istället försöker hon para ihop den stackars Harriet med den nye prästen, Mr Elton.

Dessutom kommer Mr Westons son, Frank, på besök. Han flyttade till sin rike faster (eller något) när hans mor dog när han var väldigt liten, och har nu äntligen bestämt sig för att komma tillbaka. Han livar verkligen upp stämningen, och Emma blir mycket förtjust i honom, även om Mr Knightley inte tycker särskilt bra om honom.

Emma är totalt upptagen av att försöka para ihop sin väninna med lämpliga män, utan vare sig en tanke på att gifta sig själv. Det är hon totalt ointresserad av, men vem vet vad som kommer hända om kärleken kommer i första hand?

Jag har länge funderat på att läsa denna bok, eftersom jag gillade TV serien så mycket.

Första gången jag såg den tykte jag den var ganska dålig, jag tyckte att Emma var självisk och jobbig, men sen läste min syrra boken (hon älskade filmen) och lovprisade den så mycket, att jag såg filmen en gång till, och DÅ tyckte jag den var superbra, så därför började jag läsa boken!

Boken är så otroligt rolig och ljus. Till och med när det regnar så känns det som om solen lyser, den är så himla upplyftande.

Det känns som om det borde ha varit ett ganska gammalt språk och så, men den var verkligen inte alls. Man blir så glad av att läsa boken, till och med de dystraste stunderna känns som rena rama julafton.

De bästa delarna var helt klart grälen mellan Mr Knightley och Emma, det är så ovanligt med författare som kan skriva riktigt bra dialoger, speciellt gräl, vilket jag tycker är i princip omöjligt, iallafall för mig. Båda ger så bra argument, och det är väldigt roligt att läsa.

Om jag inte hade sett TV serien innan två gånger, skulle jag nog inte fattat hälften så mycket. Det är ganska mycket namn att hålla reda på, dessutom säger de aldrig förnamnen, vilket skulle blimycket enklare (utom Emma, då) utan de säger alltid Miss Bates, Mrs Bates, Mr Weston, Mrs Weston, vilket jag blir ganska förvirrad av, men man lär sig så småningom.

Även om slutet är ganska uppenbart, finns det flera saker man inte alls kunde ha listat ut, och som blev lite överraskad av på slutet.

Den kanske inte är vad man skulle kalla spännande, det är inget blod som sprutar och det är inga ondingar som försöker ta över världen, men den är spännande på sitt eget sätt, man är så inne i boken att det känns som om man är på platsen den utspelar sig på, och jag älskar att den utspelar sig på ett enda område, och att det handlar om just de personerna i området.

Mina favoritkaraktärer är Emma och Mr Knightley, och den personen jag hatar mest är verkligen den där Mrs Elton…

Hon är så himla jobbig och irriterande, och tror att världen ligger i omloppsbana runt bara henne.
Men det är nog meningen att hon ska vara jobbig, det blir ingen rolig bok om ALLA är snälla och godhjärtade.

Inlägg senast uppdaterat: 7 mars, 2022