Bokrecension: Drömgångare av Samantha Shannon

Beräknad lästid: 7 minuter ⏳

Av Samantha Shannon
Titel: Drömgångare
Original titel: The Bone Season
Sidor: 479
Utgiven: 2013
Förlag: Modernista
Första mening: Jag vill gärna tro att vi var fler från början.

Handling:

Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i T-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.

Året är 2059. Det är tvåhundra år sen Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är- en ockupationsmakt, ett växande imperium.

Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.

Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende, kommer hon tids nog att bli varse.

Omdöme:

När man börjar läsa boken verkar den mest som en vanlig dystopi, det verkar ju som om författare nu för tiden bara pumpar ut dystopier i stora laster. De vanliga kännetecknen för en dystopi finns med; ett korrupt samhälle som styrs av en oåtkomlig makt, en otroligt snygg kille, en stark och ruff kvinnlig huvudroll som på något sätt är annorlunda från alla andra, avancerad teknologi som inte finns i vår värld.

Alltså, det vanliga. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken i början. Den var väldigt lik så många andra dystopier, och huvudkaraktären Paige är som en blanding av det vanliga; Katniss, Tris, hon i Delirium (okej jag har inte läst boken men jag gissar att det är typ samma).

Tuff, rebellisk, annorlunda, typ den enda som står upp mot det samhälle de lever i. Och jag måste erkänna att jag stör mig på Paige ibland, men jag stör mig på att hon alltid ska vara så tuff, det hade varit värre om jag tyckt hon var jobbig eller mesig.

Och så ska hon alltid vara sarkastisk. Det är ju ett bra karaktärsdrag, men det är alltid på ett elakt sätt istället för ett skämtsamt. Men när hon väl hamnar i riktigt känslomässiga situationer så måste jag berömma henne för hennes mod och karaktärsstyrka, hon ger aldrig upp, och om jag läser resten av serien när den kommer ut tror jag att jag kommer börja tycka om henne mer.

Historien är mycket mer intressantare ju längre man kommer, och lyckas blanda in båda aliens, andra dimensioner och övernaturliga krafter.

Inte den typiska dystopin nu för tiden, skulle jag tro. Och jag gillar att Scion, övermakten som tydligen styr hela staden, egentligen är styrda av några helt andra slags varelser från en annan dimension, som kommit dit genom ett hål i tid och rum?

Det är lite Doctor Who över det hela, eller hur? Jag var verkligen förvånad över historien utvecklades i början.

Jag trodde hon bara skulle springa där på gatan med sitt lilla gäng och försöka stoppa Scion, men författaren lurade mig helt.

Och en sak som jag faktiskt älskar är hur Straffkolonin fungerar. Alla olika ranker mellan både människor som är amaurotiker (?) och de som är klärvoajanta, så väl som mellan olika refaiter och de voajanta. Och hur det finns en hel undre värld som ingen vet om (utom Scion?) och hur de klärvoajanta måste genomgå två test för att bli rödrockar (allt kommer make perfekt sense när ni läst boken).

Att vissa människor är klärvoajanta, och att det är förbjudet, att de bryter mot lagen bara genom att finnas till, är en sån bra idé. Och att det finns så många olika sorter, som alla hanterar sin voajanthet på ett eget sätt, och hur alla har olika mycket kontakt med etern.

Och så älskar jag detta med etern, och hur det framstår som ett levande inre, och hur de klärvoajanta har drömlandskap. Man skulle kunna beskriva det som om de klärvoajanta ser allt omkring dem i färger, medan alla andra ser saker i svartvitt.

Men en sak som är lite mystiskt, är hur snart i framtiden den utspelar sig. Boken utspelar sig 2059, jag borde tekniskt sett leva då. Och visst, framtiden kan ju förändras, men jag ser inte särskilt stor skillnad mellan nu och 1940-talet, så att det skulle vara så stor skillnad mellan nu och 56 år är lite orealistisk. Men, från den positiva sidan, detta ger plats för en svensk karaktär, fån Stockholm, wohoo.

Jepp, ni hörde en rätt, det finns en svensk med. Och hur beskrivs han? Lång, blåögd och isblont hår. Isblont? Jag har knappt någonsin sett en svensk med isblont hår, allt mindre att det skulle vara det typiska utseendet.

Det är väl snarare rågblont hår, eller brunt hår, som är det vanliga.
Men onej, för att få fram att det verkligen är en person från Skandinavien måste han såklart ha isblont hår.

Om en svensk hade haft brunt hår i en engelsk eller amerikansk bok skulle alla tro att det var någon slags invandrare, eftersom alla svenska ursprungligen måste varit isblonda, på grund av…isen?

I alla fall, det är inte så viktigt, bara en liten sak jag störde mig på.
Och trots att boken var lite lik andra dystopier på några sätt, så är den väldigt olik från väldigt många andra sätt.

Flera av karaktärerna gillade jag verkligen, och själva historien är faktiskt väldigt bra. Och jag tror att detta kan vara början på en ny bra serie, jag är väldigt sugen på att se hur historien fortsätter i bästa bok. Så boken rekommenderas!

Inlägg senast uppdaterat: 7 mars, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇