Bokrecension: Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Beräknad lästid: 10 minuter ⏳

Verkligheten är ständigt fluktuerande. Ständigt i rörelse.

Det är så det börjar. Tankar kring de olika liv vi alla lever. Alla dör. Alla lever. Vissa lever som döda. Verkligheten utan definition. Drömfakulteten, en litterär fantasi.

Ge mig ett liv.

Ge mig ett liv som inte påverkas av yttre omständigheter.

Ge mig ett liv som är oberoende av andras handlingar.

Ge mig ett liv vars verklighet är uthärdlig.

Ge mig ett liv som genomsyras av allt det vackra livet kan vara.

Ge mig ett liv som inte är värt att leva.

Det går inte att definiera liv.

Det finns ingen sann verklighet.

Inget liv är verkligt.

Och nu står Valeri Solanas liv i centrum. Hon som sköt Andy Warhol. Hennes verklighet beskrivs i Sara Stridsbergs roman Drömfakulteten. Som är en litterär fantasi. Vad det nu skulle kunna innebära? Allt är liv och allt är död. Som i verkligheten. Detta sätter sin prägel på, omfamnar eller är hela denna roman.

Den som inte läser den förlorar. Den som läser den dör en aning.

Från ett fönster, inte vilket som helst, kan man följa människor och deras verklighet. Det är i Köpenhamn. En stad med många Valeri Solanas. Naturligtvis finns inga sanningar att uttolka. Föreställningen om dessa människors verklighet är subjektiv och fylld med motstånd.

På gatan möter jag dagligen Valeri Solanas, tror jag. En verklighet är aldrig lika. Det är inte en gata som alla andra. Från fönstret kan jag höra och se dem. Sluter jag mina ögon följer deras ansikten in i min fantasi. Möter jag dem på gatan känner jag stanken, inte doften, lukten från deras nedsmutsade sorgliga kroppar och kläder. Deras händer spruckna, ögonvitorna är grågröna och ofta saknar de riktning.

Ofta saknar de liv.

Blickarna distanserade. Även de vaknar någonstans.

I deras spår, i mina spår, går de prostituerade, gathororna. Orden bär emot. Att se dem omvärderar allt. Deras verklighet så främmande. Valeri Solanas finns här någonstans. Hennes livsöde känner jag nu till. Människorna, så långt borta men nära, delar livsöde med Valeri Solanas. Jag ser sprutor i armar. Jag ser männen som svänger upp och frågar om pris. Valerie Solanas verklighet har Sara Stridsberg återgivit i Drömfakulteten. Och oavsett Valeri Solanas verklighet har Sara Stridsberg återgivit en sanning.

Jag har sett henne. Valerie. Känt lukten. Sett henne i ögonen. Hon har frågat mig om jag vill ha lite kul. Hennes verklighet fyller mig med obehag. Vem som helst kan känna detta om de kommer till denna gata.

Det kan inte undgå någon. Inte ens med slutna ögon.

Det finns platser som är värre, bättre, något helt annat. Det hör inte hit. Vad som hör hit är den möjlighet som Drömfakulteten utgör till att se en annan verklighet oavsett om den är sann eller ej. Detta gäller rimligtvis all skönlitteratur men i högre grad ett verk som kvalificerar sig som en litterär fantasi.

Om Drömfakulteten är en verklighet, en betraktelse om en sanning som beskriver Valeri Solanas liv, finns det fog för att låta henne ha rätt i allt hon tycker och tänker. Efter ett par sidor framkommer det att läsningen kommer att kräva något. Oklart vad.

Den 3 juni 1968 säger Valeri, under förhör vid Manhattan Criminal Court, att ”Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här”. Den enda kvinnan som inte är galan, männen räknas inte. Så ser hennes verklighet ut och den är sann.

Utan någon som helst förklaring eller förvarning tvingas läsaren ständigt att omprioritera ordning och innehåll.

Sortera, utesluta, omvärdera och nyansera.

Den verklighet som läsaren uppehåller sig i är konstant på drift. Oavsett vad, är Drömfakultetens ambition diffus. De olika uppenbara infallsvinklarna undkommer inte att flyta ihop och sammanblandas. Ingenting är klart och tydligt. Och därmed inte sagt att det ska vara det. Orden haltar framåt, språket flyter, tankarna stakar sig. Det handlar om feminism, skotten mot Andy Warhol, ett brutalt manssamhälle, hav och surfing, akademiska studier, knark och prostitution. Och mer därtill. Men formatet är inte nytt. Det stilistiska greppet kan stundom kännas sökt. Precis som verkligheten. Men den verklighet som beskrivs är mer häpnadsväckande än det faktum att andningen är en reflex. Det är en verklighet som ständigt balanserar på knivseggen. Den rakbladsvassa. Livet som en snigel som sakta glider, rör sig, fram över den tunna, tunna, vassa eggen. Det vassa är den påverkan som ofrånkomligen överskuggar livsödet. Som aldrig är oberoende av andras handlingar. Detta liv är inte uthärdligt. Men är i grund och botten värt att leva. Och det är det. Och detta liv beskrivs som Valeri Solanas. Ett liv värt att inte avslutas. En verklighet som ingen kan uthärda. Som om hon vore en slags hjältinna. En döende hjältinna utan något egentligt existensberättigande. Hon dog när hon skulle börja leva. Hon förstördes av hennes styvfar.

Det skär i själen.

Om alla andra får bestämma finns inte hennes verklighet. Hennes liv fick aldrig bli liv. Det läser jag om i Drömfakulteten, en sann litterär fantasi. Inte nog med att hon blev missbrukare. Hon blev även den fattigaste formens hora. Hon blev en knarkarhora. Det är hennes verklighet. Och även hon vaknade. Ibland på dagarna. Ibland på nätterna.

I kretsen kring Solanas florerar ett antal karaktärer och till hennes liv skriver författaren Sara Stridsberg in sig själv. Anledningen eller syftet med detta är oklart. Lika oklart som mycket annat i denna roman. Ett antal verkligheter sammanblandas med Solanas fiktiva och verklighetstrogna porträtt.

Hon skjuter en konstnär. Hon tar plats i verkligheten. Vilket på ett sätt är mer sant än mycket annat i hennes liv. Det tycks som att Andy fick lite vad han förtjänade. Men hon förtjänade nog bättre. Hennes verklighet gjorde henne till den hon var. Sara Stridsberg vill vara en del av Solanas verklighet – och det blir hon. Troligtvis i högre grad än hon kan föreställa sig. Hon kan inte se sin verklighet utifrån.

I gränslandet mellan fiktion och verklighet återberättas ett livsöde, en verklighet, långt från verkligheten. Eller kanske mitt i.

Inget kan veta.

Verkligheten haltar. Allt haltar. Intrycken osorterade. Sara Stridsbergs Drömfakulteten är en litterär fantasi som tar sitt avstamp i Valeri Solanas.

Hon som sköt Andy Warhol.

Egentligen är det inte så mycket mer med det. Eftersom ingen någonsin kommer att kunna ta reda på sanningen. Det är bara att acceptera verkligheten som beskrivs. Valeri Solanas är så mycket människa men så lite liv. Eller mycket liv och lite människa. Förmodligen allt och ingenting. Men en helt annan verklighet.

Drömfakulteten är en beskrivning av en verklighet som i samma mening är liv och förnedring. En roman, en litterär fantasi står det skrivet. Texten, orden, meningarna och syftningarna genomsyras av en förvirrande föreställning om verkligheten. Författaren Sara Stridsberg förställer sig till den grad att alla eventuella sanningar kan ifrågasättas. Men det finns det ingen anledning till. Karaktärerna är mänskliga chimärer, verkliga fantasifoster. Men de är verkliga inte bara utifrån ett litterärt perspektiv. Deras öden är sanna, oavsett graden av sanningshalt.

Men det är verkligheten. Om ögonen väljer att se sanningen är verkligheten överväldigande och rasande obehaglig. Drömfakulteten tillför en annan bild av verkligheten. Beskrivningarna är sanningen. Och sanningen om Valeri Solanas är i denna form tragisk och oroväckande. En universell ondska som återfinns överallt. Denna, för så många, dolda verkliga ondska. Det måste ses som ett hopp om något bättre.

Ingen behöver komma till denna gata där det finns så många Valeri Solanas. Det är ingen teater. Det är en verklighet. De som inte kommer till denna gata kan läsa Drömfakulteten. All smärta tränger igenom. Ut ur texten. Stanken följer med. Den fräna doften av desperation. Stress och svett. Om Valeri Solanas liv var ett smutsigt, besynnerligt och fruktansvärt liv, är berättelsen om henne minst lika obehaglig. Denna litterära fantasi. Men berättelsen vittnar om något annat.

Men egentligen är det bara en skildring av ett öde Valeri Solanas delar med så många andra. Hennes öde är dessvärre inte unikt. Men eftersom hon sköt Andy Warhol och eftersom Sara Stridsberg tycks gilla henne får vi nu möjligheten att följa detta öde.

Utan skotten ingen beskrivning av verkligheten.

På en gata samsas trasiga och hela. Vi delar alla samma overkliga, odefinierbara verklighet. Denna roman är den gatan. Valeria Solanas är du, jag, alla andra. Lika men olika. Verkligheten diffus.

Inlägg senast uppdaterat: 28 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Grundare hos 1MiljonBoktips.se
Vi är, som namnet på sajten avslöjar, helt galna i böcker & ljudböcker! 📚

Vi har därför valt att starta den här sajten i syfte att publicera våra alldeles egna boktips i hopp om att det hjälper människor där ute att finna en ny bok att bläddra i eller en ny ljudbok att lyssna på 🎧

Just nu kan du lyssna på ljudböcker gratis i hela 30 dagar via ljudbokstjänsten Nextory, något vi är väldigt måna att tipsa om då vi tycker det är en helt fantastisk deal. Se även till att se vår stora jämförelse av de olika ljudbokstjänsterna 👈

Stort lycka till i ditt sökande! 🙏
Team 1MiljonBoktips
Senaste inläggen av Team 1MiljonBoktips (se alla)

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇