Bokrecension: Den yttersta stranden av Ursula K. Le Guin

BerĂ€knad lĂ€stid: 6 minuter ⏳

Den tredje och avslutande delen i trilogin om ÖvĂ€rlden Ă€r ocksĂ„ den lĂ€ngsta, med lite mer Ă€n 250 sidor.

Det Ă€r en av de saker jag uppskattat allra mest med den hĂ€r fantasyserien – böckerna har inte varit sĂ€rskilt lĂ„nga och dĂ€rmed inte kĂ€nts sĂ„ oöverkomliga som fantasy ibland har en tendens att göra.

I Den yttersta stranden möter vi Arren, en ung prins som rest frĂ„n sin hemö Enlad för att varna Ärkemagikern i ÖvĂ€rlden om att trolldomen verkar sina. PĂ„ de yttersta öarna har en slags grĂ„het och apati spridit sig, magikerna har glömt sina formler och det rĂ„der en allmĂ€n hopplöshet.

Ärkemagikern som ocksĂ„ kallas Sparvhök eller Ged, tar med sig Arren ut pĂ„ vad som kanske Ă€r det farligaste uppdrag han stĂ„tt inför.

Det Ă€r en seglats som tar den gamle mannen och den unge prinsen inte bara till vĂ€rldens Ă€nde, utan ocksĂ„ livets – ett uppdrag som för dem in i sjĂ€lvaste dödsriket.

Jag mÄste sÀga att den hÀr serien har vuxit för mig. Till en början var jag ganska tveksam, men Àven om jag inte alltid kÀnner mig sÄ trÀffad och uppslukad som jag skulle önska, sÄ finns det nÄgonting hÀr.

ÖvĂ€rlden har sin egen charm och jag gillar sĂ€rskilt mytologin kring magin som den bygger upp –  en magi som har skarpa konturer och fasta grĂ€nser pĂ„ ett sĂ€tt som jag tycker Ă€r intressant. Att den dessutom vilar pĂ„ förmĂ„gan att kĂ€nna igen saker för vad de Ă€r och kunna nĂ€mna dem vid namn tycker jag Ă€r vĂ€ldigt originellt och tĂ€nkvĂ€rt.

Medan den första boken slog mig som lite för enkelt uppbyggd för att jag skulle ha nĂ„gon vidare glĂ€dje av den, gillade jag den andra bĂ€ttre för sin mer komplexa berĂ€ttelse – och i den tredje boken har komplexiteten stegrats sĂ„ till den grad att jag inte alltid Ă€r helt med pĂ„ vad den vill sĂ€ga. Den ytterstra stranden Àr betydligt mer filosofisk Ă€n sina föregĂ„ngare, Ă€ven om grunderna lagts i de böckerna.

HÀr kommer existensen pÄ tal, livet och döden och vad det innebÀr att leva och att dö.

Jag gillar det – det Ă€r i just sĂ„dana hĂ€r fall som fantasyböcker glĂ€nser, i att kunna utforska Ă€mnen som odödlighet i en vĂ€rld dĂ€r nĂ„got sĂ„dant Ă€r konkret. Men emellanĂ„t gör boken en grej av att tala i gĂ„tor och ge frĂ„gor som svar pĂ„ frĂ„gor. Det gör att den ibland blir svĂ„rtydd och jag önskar ofta att nĂ„gon i boken skulle vilja ta bladet frĂ„n munnen och faktiskt sĂ€ga vad det Ă€r som pĂ„gĂ„r rakt ut.

En annan grej som jag gillar med den hÀr trilogin Àr att den spÀnner över sÄ lÄng tid och inte har samma huvudperson i varje bok.

För en del kanske det Ă€r en nackdel, men jag tycker vĂ€ldigt mycket om att fĂ„ vĂ€xla perspektiv pĂ„ det sĂ€ttet. För Ă€ven om alla böckerna berĂ€ttas ur olika synvinklar (för att behĂ„lla en ung mĂ€nniskas perspektiv, antar jag), sĂ„ Ă€r Ged dess centrala gestalt. Och det hör inte till vanligheterna att fĂ„ lĂ€sa om en karaktĂ€r pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet – först som barn, sedan som vuxen och till sist som gammal, i brottstycken.

Det Àr ett intressant grepp som jag verkligen uppskattar, för det gör att man kan se Geds utveckling genom serien utan att man nÄgonsin blir trött pÄ honom, och det ger honom den mystik som hade varit svÄr att bibehÄlla om alla böckerna hade haft honom i huvudrollen.

Men precis som innan stĂ„r jag fast vid min Ă„sikt om att sprĂ„ket i de hĂ€r böckerna inte riktigt Ă€r min kopp med te. Det Ă€r svĂ„rt att sĂ€ga att det Ă€r nĂ„got direkt fel med det, det Ă€r snarare kĂ€nslan i det – att det Ă€r ganska torrt och sakligt – och tyvĂ€rr gör det mig halvt uttrĂ„kad vĂ€ldigt ofta. I kombination med en hel del miljöbeskrivningar blir jag ibland vĂ€ldigt otĂ„lig och nĂ€stan irriterad.

Hur som helst Àr jag i slutÀndan glad över att jag lÀst den hÀr serien. Det var lÀngsedan jag lÀste en serie, och Ànnu lÀngre sedan som jag lÀste en episk fantasyberÀttelse. Det Àr kul att dÄ och dÄ bli pÄmind om de olika genrernas styrkor och svagheter.

För den som verkligen gillar ÖvĂ€rlden och vill ha mer av den varan finns det mer att hĂ€mta.

Tjugo Ă„r efter att Den ytterstra stranden publicerades kom nĂ€mligen Tehanu, dĂ€r man Ă„terser bĂ„de Tenar frĂ„n bok tvĂ„ och Ged. Sedan finns BerĂ€ttelser frĂ„n ÖvĂ€rlden, som Ă€r en samling korta noveller som utspelar sig i samma universum, och sist ut Burna av en annan vind som kom 2001 och alltsĂ„ Ă€r den femte boken om Ged.

Dock Àr det de hÀr tre böckerna som brukar rÀknas som kÀrnan i serien eftersom de sÄ lÀnge var utan uppföljare, och för mig personligen tror jag att det rÀcker sÄ.

“The Farthest Shore”, 1972

InlÀgg senast uppdaterat: 1 mars, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇