Recension: Den lille vännen av Donna Tartt

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

Den lille vännen är Donna Tartts andra roman, och länge läste jag den inte eftersom jag fått höra att den var så mycket sämre än Den hemliga historien, som är en av de bästa böckerna jag någonsin läst.

Men efter att ha förälskat mig hejdlöst i Tartts tredje roman Steglitsan var det bara en tidsfråga. Något annat vore bara korkat, för även om Den lille vännen inte är lika bra som hennes andra två böcker, så kan hon omöjligt skriva dåligt, resonerade jag.

Familjen Cleve är väl ansedd i den lilla staden Alexandria i Mississippi, en gammal familj med pengar, som dock på senare år försvunnit allt mer. Harriet är den yngsta familjemedlemmen, uppväxt i skuggan av det fruktansvärda som hände hennes bror Robin när hon bara var en baby. Han dog under mystiska omständigheter, och vad som egentligen hände är det ingen som riktigt vet.

Hans död ligger som ett kvävande täcke över släkten, och ingen vill prata om det. Men Harriet har vuxit upp till en fräck och brådmogen tolvåring, och under sommarlovet som står för dörren bestämmer hon sig för att själv undersöka sin brors död.

Trots att jag hört så mycket om att Den lille vännen skulle vara betydligt sämre än Donna Tartts andra böcker hade jag naturligtvis hoppats att jag skulle tycka annorlunda.  Men det är faktiskt så, den här boken saknar någonting som de andra två böckerna besitter.

Det är svårt att sätta fingret på precis vad, men för mig landar det nog i att jag emellanåt tycker att romanen blir otydlig i sitt fokus och sin handling. Visst finns det ett driv i den, men åt vilket håll blir svårt att avgöra.

Emellanåt liknar boken en spännande sommarlovsbok a la Huckleberry Finn och Tom Sawyer, med tillhörande mordgåta som ska lösas.

Andra gånger är den en fint upplagd och smått tragisk uppväxtskildring som kretsar kring att inse att de vuxnas värld är orättvisare än vad man någonsin föreställt sig. Ibland är den en psykologisk studie i vad som händer med en familj som alltid kommer leva under den tryckande sorgen efter ett dött barn.

Alla är teman som jag gillar, men med jämna mellanrum känns det som om boken har svårt att bestämma sig och istället hamnar mitt emellan allt, utan att vara sig varken det ena eller andra. Jag förväntar mig hela tiden något från boken som den inte riktigt levererar, och det blir frustrerande ibland.

Att jag upplever boken som något spretig kan också bero på berättarperspektivet – i sina andra romaner använder sig Tartt av ett strikt jagperspektiv, men Den lille vännen berättas ur flera olika synvinklar.

Många karaktärer får komma till tals på ett sätt som visserligen är ytterst proffsigt gjort och som skapar en stor och nyanserad bild, men ibland blir det lite tröttsamt att hoppa mellan så många karaktärer.

Men på tal om karaktärerna. Om det finns något i Den lille vännen som jag verkligen faller för så är det karaktärerna. Jag är oerhört fascinerad av hur verkliga de alla känns, och Harriet kan vara en av de bästa och mest minnesvärda jag någonsin stött på. Att lära känna henne har på sätt och vis varit den här bokens största behållning.

Men också resten av persongalleriet – Harriets sömngångaraktiga syster, hennes manhaftiga mormor och hennes fnoskiga systrar, Harriets bästa kompis Hely och de lokala metamfetamintillverkarna – de är alla fantastiskt välskrivna och känns så verkliga att det känns absurt att de inte finns på riktigt.

Också språket är en av romanens allra största styrkor, med sin detaljrikedom, klockrena beskrivningar och sitt sätt att kännas både komplicerat och totalt fängslande.  Men att boken innehåller en del transportsträckor är ändå svårt att undgå, och det märks särskilt när handlingen slår över i en annan växel och man inser hur olidligt spännande boken kan vara.

När upplösningen kom satt jag som klistrad vid boken med hjärtat i halsgropen, och det är synd att man inte kan säga detsamma för hela romanen.

I slutändan är det nog ändå så att jag kritiserar Den lille vännen hårdare än vad jag skulle göra med en annan roman, helt enkelt för att jag ständigt jämför den med Donna Tartts andra böcker. I mina ögon närmar sig både Den hemliga historien och Steglitsan mästerverk, och i skuggan av dem ter sig den egentligen väldigt välskrivna Den lille vännen rentav medioker.

Men den är i själva verket långt ifrån en dålig roman, tvärtom. Det är en riktigt bra bok. Den är otroligt välskriven och på sina ställen rent blodisande spännande, och dess teman kring barndomen och orättvisan är snyggt behandlade.

Dessutom innehåller den både karaktärs- och miljöbeskrivningar som är så lysande att jag skulle kunna komma ihåg dem till döddagar.

“The Little Friend”, 2003

Inlägg senast uppdaterat: 2 mars, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇