Bokrecension: Svensk-danska kriget i ny tappning

Beräknad lästid: 4 minuter ⏳

Titel: Barkhes döttrar
Författare: Bodil Mårtensson
Serie: Barkhe-trilogin
Genre: Historisk roman

Hanna Barkhe växer upp på Barkhehus som äldsta dotter till Helsingborgs länsman Fans Barkhe. Hennes situation är inte helt lätt; den stränge fadern vill till varje pris ha en son och de fem döttrarna är en ständig påminnelse om hans tillkortakommanden. När hustru nummer två i ordningen, den blida och rättvisa Margareta, förblöder under förlossningen av Barkhes hett efterlängtade son är förlusten inte så stor… Det vill säga, tills Barkhe blir klar över att även sonen strukit med. Den danske kungen Christian missar aldrig ett tillfälle att pika Barkhe om de uteblivna sönerna och låter förstå att hans position som länsman är högst prekär om inte en manlig arvinge trollas fram.

Under faderns frånvaro tar hans älskarinna Elna över tyglarna på Barkhehus. Hennes mål är att äntligen ta sin rätta position som husets härskarinna och hon skyr inga medel för att dominera de fem systrarna. Hanna försöker med alla medel försvara sig själv och sina yngre systrar mot den högmodiga Elna,

Sverige och Danmark befinner sig i ett känsligt läge. Det är återigen risk för krig och när kungens förtrogne Edmund Kagge hittas mördad på ett värdshus i Vittsjö skyr man inga medel för att hitta hans mördare. Frans Barkhe görs ansvarig för jakten. En jakt som tar honom på oväntade vägar in i snapphanenästet.

Bodil Mårtensson har mest gjorts sig känd som helsingborgsbaserad deckarförfattarinna. Även denna gång håller hon sig i helsingborgstrakten. Jag ska ärligt säga att hon inte tillhör mina favoritdeckare… Framför allt som jag ju bor i Helsingborg blir det en aning pinsamt när hon i detalj beskriver helt alldagliga saker som helt fantastiska. Jag antar att jag inte stört mig om det handlade om Uppsala eller vilken annan stad som helst som jag inte har en relation till… Nog om detta.

Barkhes döttrar är faktiskt något helt annat. Ibland irriterar mig språket en smula, särskilt i början: det dyker upp dubbla negationer och huvudpersonerna envisas med att le i njugg istället för i mjugg. Det hade varit lite charmigt i en högstadieuppsats, men inte i en roman. En korrekturläsare hade inte varit bortkastad på den här boken. En annan petitess som jag hängt upp mig på är att varm choklad serveras på ett värdshus i Vittsjö 1650 och att Frans Barkhes far ska ha hetat Noel… Ja, jag antar att det finns en avlägsen möjlighet att det kan ha varit så, men historieläraren i mig är ganska tveksam.

Men varför låta dessa småpetiga invändningar få ta överhand? Nej, Barkhes döttrar är faktiskt en bra bok. Med all sannolikhet inte korrekt rent historiskt, men författaren gör sig heller inte såna illusioner. Personerna är fint beskrivna och de är inte enbart onda eller goda. Jag ser fram emot bok nummer två!

Inlägg senast uppdaterat: 14 februari, 2022