Bokrecension: Recension: Timmarna av Michael Cunningham

Beräknad lästid: 5 minuter ⏳

Jag har skjutit på att läsa den här boken ett tag, eftersom jag varit lite rädd för den. Jag har ju upptäckt Michael Cunningham ganska nyligen, och han är verkligen fantastiskt bra. Timmarna är hans mest kända roman, belönad med Pulitzerpriset och allmänt betraktad som hans bästa bok. Därför måste jag ju läsa den, men förväntningarna på den har varit så höga, och jag har läst den med en oro för att den inte ska leva upp till dem.

1923 har Virginia Woolf börjat skriva på sin nya roman, Mrs Dalloway, samtidigt som hon längtar tillbaka till livet i London. Men hon har lovat sin man att försöka bli fri från rösterna hon hör, och därför lever hon isolerat och stilla ute på landet. 1949 har den gravida hemmafrun Laura händerna fulla med sin mans födelsedag, medan det enda hon vill göra är att läsa. Läsa, och kanske försvinna. Och i New York 1990 förbereder Clarissa en fest för sin vän och före detta älskare, den svårt aidssjuke Richard som just vunnit ett prestigefullt litterärt pris.

Redan innan jag började på Timmarna har jag haft mina tvivel, och det beror på flera saker. Först och främst kunde jag över huvud taget inte ta mig igenom Virginia Woolfs Mrs Dalloway när jag skulle läsa den till skolan för ett par år sedan. Jag tyckte att den var helt enormt tråkig, och Timmarna vilar mycket på paralleller till den boken.

För det andra har jag extremt svårt för när författare plockar verkliga personer som funnits och omskapar dem till fiktiva karaktärer. Det är ett grepp som jag alltid haft väldigt svårt för, eftersom det på något vis sticker hål på den fiktiva bubbla jag befinner mig i när jag läser. Jag tycker alltid att det känns olustigt att läsa om en person som funnits i verkliga livet, men som en författare liksom gjort anspråk på, oavsett hur respektfullt det är gjort, och tyvärr är Timmarna inget undantag.

Boken är skriven ur de tre kvinnornas perspektiv, ett stilgrepp som Cunningham redan visat att han är väldigt bra på, men jag har väldigt svårt för kapitlen som är skrivna ur Virginia Woolfs synpunkt. De andra två kvinnorna gillar jag bättre, och jag tycker om upplägget som följer de tre kvinnorna under en dag i deras liv, och hur deras liv sedan vävs ihop trots tidsrymden och skillnaderna mellan dem.

Språket i boken är som vanligt Cunninghams största styrka, även om jag emellanåt kan ha svårt för den här bokens många parenteser och lite väl långa, virriga meningar som jag antar ska kopplas till Mrs Dalloways stream of consciousness-metod. Men det finns formuleringar som är att dö för, och Timmarna är en enormt välskriven bok. Jag beundrar språkbruket och jag beundrar den här bokens upplägg, men jag kan inte låta bli att tycka att romanens struktur ibland verkar bli viktigare än själva berättelsen. Jag kan känna att jag skulle vilja veta så mycket mer, om de här kvinnornas liv, deras förflutna, deras hopp och drömmar, än vad som får plats. Det gör att jag inte tycker att jag lär känna dem, och därför berör de mig heller inte lika mycket som karaktärerna i Ett hem vid världens ände eller Kött och blod.

På det stora hela lämnar Timmarna mig betydligt mer oberörd än vad jag hade förväntat mig eller hoppats på. Det beror kanske dels på de höga förväntningarna jag hade, som den inte kan leva upp till, men också mycket just på att jag inte riktigt känner det som om jag känner karaktärerna, eller bryr mig om dem tillräckligt mycket för att boken ska kännas personlig. Kanske beror det på mina svårigheter att läsa om Virginia Woolf som en fiktiv karaktär, eller på att jag inte tyckte om Mrs Dalloway. Jag vet inte, för samtidigt förstår jag ju medan jag läser att Timmarna inte är en dålig bok. Det är en bra roman – genomtänkt, välskriven, med viktiga teman som döden, livet och ödet och den bjuder på ett par överraskningar. Men jag har också svårt att se hur Timmarna skulle vara bättre än Cunninghams föregående böcker, som åtminstone jag personligen fick ut mer av.

“The Hours”, 1998

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022