Bokrecension: Recension: Tid att älska dags att dö av E.M. Remarque

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

För flera år sedan läste jag E.M. Remarques bok På västfronten intet nytt, och blev alldeles förälskad. Den är fortfarande en av de bästa, mest brutala och mest gripande böcker jag läst, och den sitter kvar hos mig som en krok i hjärtat. Allt detta hade jag i åtanke när jag plockade upp den här boken, inte bara eftersom de är skrivna av samma författare utan också för att de utgår från samma teman.

Andra världskriget börjar lida mot sitt slut och den unge tyske soldaten Ernst Gräber befinner sig vid östfronten i Ryssland. Han regemente håller på att dra sig tillbaka och trots att ingen vill säga det rakt ut, så börjar alla inse att Tyskland inte längre kan segra. Gräber får tjänstledigt i några veckor och vänder tillbaka till Tyskland på permission, där han hoppas på att kunna vila upp sig hos sina föräldrar innan han måste tillbaka ut. Han tror att han lämnar kriget bakom sig för en välförtjänt semester, men när han kommer till sin hemstad blir han chockad av hur svårt bombat och förstört allting är. Förödelsen är enorm och hans föräldrar är spårlöst försvunna. Hans barndomshem ligger i spillror. Medan han letar efter sin mor och far möter han många människor vars liv skakats om i grunden av kriget – bland annat Elisabeth, en ung kvinna som fort börjar betyda mycket för honom.

Den största skillnaden mellan Remarques två krigsromaner är naturligtvis att de utspelar sig under olika krig. På västfronten intet nytt är en skildring av livet vid fronten under första världskriget, och Tid att älska dags att dö är en bok om andra världskrigets effekter inte bara på Tysklands soldater utan också på dess befolkning, de som inte befann sig vid en front men vars liv ändå ödelades. Handlingen i den här boken är till störst del förlagd till Gräbers hemstad som vi aldrig får veta namnet på under den tid då han har permission, och man får följa hans sökande efter sina föräldrar, hans förälskelse i Elisabeth och hans uppvaknande då han inser att människor blir bortförda, ihjälgasade och brutalt mördade av just den regering som han slåss för med sitt liv.

Jag har haft ganska svårt att läsa den här boken, vilket förvånade mig då jag hade så lätt för På västfronten intet nytt. Men kanske är mitt problem just att jag hela tiden jämför de två böckerna, och hela tiden finner att den här inte är lika bra. Det beror på massor av saker. För det första är handlingen desto mindre koncentrerad i den här boken, desto mindre fokuserad. Ibland känns det som om boken vill vara en episk krigsroman och samtidigt en episk kärlekshistoria och samtidigt en episk moralkaka med resultatet att den bara trasslar in sig och faller platt. Mycket beror också på att karaktärerna är väldigt många och svåra att hålla isär, framför allt de soldater som Gräber slåss tillsammans med. Gräber själv är en trist, ganska platt karaktär som inte känns trovärdig, rolig eller spännande. Elisabeth är också som någon urklippt ur en bit kartong – förutsägbar, trist och intetsägande. Bristen på djup och originalitet gör att det blir svårt att bry sig om vad som händer de två huvudpersonerna.

Språket i boken är en märklig historia. Det känns träigt och föråldrat, med en uråldrig kommatering, uttryck som “eljest” och en dialog som kan ibland vara mycket stel och formell – samtidigt som den ibland lättar och språket flyter på obehindrat och enkelt. Om det är en översättningsfråga vågar jag inte uttala mig om, med det gör att boken blir ganska svårläst och långsam.

Men trots att boken är förutsägbar, tråkig och berättar en historia som inte på något vis är unik eller nyskapande, så har den ändå många goda poänger. Precis som På västfronten intet nytt avglorifierar den krig så brutalt och uppriktigt som bara någon som upplevt det kan göra. Scenerna från striderna är så förkrossande uppriktiga och välskrivna att man förstår att författaren hämtat mycket från egna erfarenheter.

Det finns en djup tragik i boken och en enorm känsla av orättvisa. Vad boken vill framföra är att krig inte är något som stannar vid soldaterna i skyttegravarna, utan blir som en sjukdom som äter sig in också i det civila livet. Det är en bok om Tysklands folk, de människor som var fångade där – inte Hitler eller onda SS-män utan helt vanliga, unga människor som tvingats bli gamla mycket fort, som ser sina hem ligga i ruiner, och som måste börja inse att krigets skador går djupare och når längre än vad de någonsin kunnat föreställa sig, och att det är någonting de aldrig kommer kunna bli fria från. Och för det är det ändå en viktig bok, även om jag skulle rekommendera På västfronten intet nytt före den här alla dagar i veckan.

“Zeit zu leben und Zeit zu sterben”, 1954

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇