Bokrecension: Recension: The Year of the Flood av Margaret Atwood

Beräknad lästid: 5 minuter ⏳

Det är ganska längesedan nu som jag läste den första delen i den här trilogin, Oryx and Crake. Men jag gillade verkligen den boken skarpt och köpte resten av delarna i serien nästan med en gång. Sedan blev det förstås saker som examensarbete och annat som kom i vägen för vidare läsning, men nu har jag alltså äntligen läst också del två.

Världen ligger öde efter den sjukdom som dragit över jordklotet och dödat nästan alla människor. Kvar finns några enstaka som kämpar för överlevnad i en värld där naturen tar över allt mer. Bland dem finns Toby och Ren, två kvinnor som delar ett förflutet men som är ovetande om varandras överlevnad. Toby rör sig på hustaken med sin fars gamla jaktgevär, medan Ren sitter inlåst i en före detta sexklubb där musiken fortfarande dånar på den öde scenen. De har båda varit medlemmar i den religiösa natursekten The Gardeners, och det är både tron och erfarenheterna därifrån som håller dem vid liv. Men finns det någon mer?

Precis som Oryx and Crake är The Year of the Flood en bok som rör sig både framåt och bakåt i tiden, och därmed återbesöker vi händelserna från den första boken på ett liknande sätt, men rör oss också lite, lite in i framtiden. Karaktärer från förra boken dyker upp – både Crake och Snowman återkommer, och det är synd att det gått så pass lång tid sedan jag läste den första boken eftersom det finns en del saker jag inte längre minns. Men det är också roligt att återse de karaktärer man redan lärt känna, och få se dem ur andra synvinklar.

Världen som Atwood skapat är nog bokens största styrka – fortfarande en fascinerande men olycksbådande tänk-om-värld som tyvärr inte känns helt omöjlig. I den bor märkliga djur framtagna i labb – från de obehagligt smarta pigoonerna till de löjligt färgglada Mo’Hair-fåren, resultat av en forskning där möjligheterna är oändliga. Även om boken visserligen är fiktion, är den inte riktigt så mycket fiktion som man skulle önska, för allt detta finns redan, om än inte i en riktigt lika uppskruvad variant. Konsumtionssamhället som beskrivs, jakten på något större, bättre och vackrare som urartat, känns obehagligt nära. För vad händer egentligen när forskningen gått så långt, när gränserna till vad som är möjligt tänjts ut så mycket att även rätt och fel blir svårt att skilja på? Var någonstans går gränsen till vad som är okej att skapa?

Nyligen lärde jag mig också om genren som kallas cli-fi, alltså science fiction där det bärande elementet är att boken utspelar sig i en värld där klimatkatastrofen är ett faktum. Denna genre passar den här trilogin verkligen in i, och i kombination med de överentusiastiska genmodifieringarna blir det en dyster framtidsblick. Samtidigt kan jag inte låta bli att hitta en hel del svart humor i alla de märkliga djurkombinationer som Atwood hittat på – det finns något absurt komiskt i de märkliga lejon/får-djuren, de färgglada fåren och de självlysande rosorna som vittnar om författarens fantasi och humor.

I denna bok behandlas dock desto mer religionens roll i ett allt mer vetenskapligt samhälle. Inte heller det är utan humor – The Gardeners åkallar helgon som Sankt Dian Fossey och sjunger hymner inte bara om Gud utan också om celler och elektroner.

Kort sagt uppskattar jag också denna andra del i serien, även om jag nog inte blev lika förtjust som när jag läste del ett. Kanske har nyhetens behag lagt sig, eller så är det den där del två-transportsträckan som är så vanlig i trilogier. Hur som helst ska jag inte låta det gå lika lång tid innan jag ger mig på den avslutande delen, MaddAddam.

“The Year of the Flood”, 2009

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022