Bokrecension: Recension: Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

Jag har blivit tipsad om den här boken så många gånger och jag har läst nästan allting annat av John Ajvide Lindqvist utan att läsa just den här. Äntligen, kände jag när jag började läsa den, det var på tiden. Och hu så fint det känns att läsa en riktigt bra, svensk skräckförfattare igen! Det är inget man är särskilt bortskämd med.

En vinterdag försvinner Anders och Cecilias dotter Maja helt spårlöst. Hon är där ena sekunden, och borta i nästa. Det lyckliga liv som den lilla familjen levt på ön Domarö i Roslagens skärgård har tagit slut och allting har blivit till en mardröm. Men när Anders efter några år återvänder till Domarö inser han att allting kanske inte är över. Han är alkoholiserad, deprimerad – och ytterst medveten om en närvaro i det hus där han och familjen bodde innan Majas försvinnande. Kan hon verkligen finnas kvar? Anders sökande efter ett sätt att nå sin dotter blir till någonting mycket större, något som involverar de andra boende på ön, en berättelse som går långt tillbaka i Domarös historia, in till själva mörkret i vattenmassorna som omsluter samhället från alla håll.

Jag hade glömt att Ajvide Lindqvist var så här bra. I Människohamn har han skapat en berättelse som verkligen griper tag, med ett språk som är både exakt och fyndigt och som lutar sig mot mänskligheten i sina karaktärer för att bygga upp obehaget. För obehaglig är den. Till och med jag som älskar skräck och som inte brukar tycka böcker är så värst läskiga, kommer på mig själv med att läsa med en stor klump i magen och snegla mot de mörka hörnen i rummet.

Framförallt är det närheten som skrämmer, alla de små detaljerna som man känner igen sig i. Jag är så van vid att läsa skräckromaner från andra länder – framför allt Stephen Kings som utspelar sig i USA, att själva svenskheten i Människohamn gör att skräcken kommer så mycket närmare. Saker som GB-gubben och Bamse spelar roll i boken – detaljer som ligger så nära ens egna upplevelser att det blir lättare att ta boken till sig och tro på innehållet.

Jag är också förvånad över hur övernaturlig handlingen faktiskt är – av baksidan att döma tror jag att jag tolkade boken som en lite läskig deckare om kidnappning, men ju mer jag läser desto mer inser jag att Människohamn är en bok om spöken, magi och övernaturliga krafter. Men framför allt är det en bok om havet. Jag uppskattar verkligen hur närvarande havet blir i boken, nästan som en egen karaktär, och hur boken ger sig i kast med att utforska havets innersta mörker och den skrämmande kraft som ligger i just vatten och havets nyckfullhet.

Visst finns det detaljer i boken som jag tycker dras lite till överdrift, och jag har extra svårt för när det kommer in en allvetande berättare och tar över några kapitel i kursiv stil. Men på det stora hela är Människohamn en genomgående bra bok. Det har varit svårt att sluta läsa den och när jag inte haft tillfälle att läsa vidare har jag inte riktigt kunnat få handlingen ur tankarna. Framför allt blir den så spännande eftersom den är i princip helt oförutsägbar för mig. Jag litar aldrig på att mina favoritkaraktärer ska överleva och berättelsen tar hela tiden nya vändningar som gör att jag sitter som klistrad framför den för att få se vad som ska hända härnäst. Det är ovanligt för mig, som ofta tycker att böcker följer en mall man vant sig vid, och det är något jag uppskattar boken enormt för.

Och på tal om karaktärer. Jag kan visserligen bli lite irriterad på att så många bakgrundskaraktärer finns med som är svåra att skilja på, och i början hade jag problem att förstå släktbanden, men sen älskar jag verkligen några av dem – särskilt den gamle trollkarlen Simon som spelar stor roll i berättelsen. Också Anders och hans farmor Anna-Greta är välskrivna och trovärdiga karaktärer som jag sympatiserar med och hejar på, även om jag ofta frågar mig själv om de gör rätt. Också bokens två antagonister är fantastiska – två spöken på flakmoppe som endast talar i The Smiths-citat. Det kan verka befängt, men för mig som var fullständigt insnöad på The Smiths för ett par år sedan är det helt otroligt roligt att läsa om dem. Jag kan förstå om någon som aldrig lyssnat på  The Smiths kan bli förvirrade och irriterade – men för mig är det ett av bokens stora plus.

Kort sagt är Människohamn en sträckläsningsroman utan dess like, härligt spännande och kittlande läskig. Den har element som liknar en klassisk spökhistoria men är också en bok om kärlek, som ställer frågan om precis hur långt man kan tänka sig att gå för att rädda sitt barn, hur mycket man skulle göra. Samtidigt är det kanske mer än något annat en bok om havet, om dess makt och om repsekten och rädslan inför det. Vattnet är bokens kärna, och även om jag inte gillar precis allt med hur det tar sig uttryck, så är det tillräckligt skrämmande och fascinerande för att jag ska trotsa både nattsömn och plikter för att få se vad som händer. Det är en originell och snyggt skriven bok av en man som nog kan krönas till vår alldeles egen svenska skräckkung.

“Människohamn”, 2008

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇