Bokrecension: Recension: I Know What You Did Last Summer av Lois Duncan

Beräknad lästid: 4 minuter ⏳

Jag har faktiskt aldrig sett den kända slasherfilmatiseringen av den här boken, och egentligen inte haft något intresse av det heller. Det var först när jag läste om boken som jag insåg att den verkade vara något i min smak – psykologisk thriller för tonåringar, ja tack!

De hade druckit, rökt gräs och de körde för fort. Men det var inte meningen att köra på pojken på cykeln. De fyra tonåringarna Julie, Ray, Helen och Barry lämnar olycksplatsen utan att göra något mer än ringa ett anonymt samtal till polisen, men händelsen slår alla deras liv i spillror. De lovar varandra att aldrig nämna det som hänt för någon, men det finns hemligheter som är för stora för att hållas gömda. Ett år senare får Julie ett anonymt brev i posten med bara sju ord: I know what you did last summer.

När jag läste om den här boken förstod jag att den var mindre en skräckroman och mer en psykologisk thriller om skuld och konsekvenser. Och sådant gillar jag, jag tycker att själva utgångspunkten för handlingen i I Know What You Did Last Summer är väldigt intressant. Vad händer när en sådan hemlighet måste hållas mellan fyra tonåringar? Hur påverkas man, och vad skulle hända med ens liv om man var tvungen att bära en sådan skuld?

Tyvärr tycker jag dock att boken fokuserar mindre på de interna känslorna och karaktärerna än vad jag skulle ha velat. Istället blir det hela till en märklig katt-och-råtta-lek mellan de fyra huvudpersonerna och den person som är ute efter hämnd. Det hela blir nästan löjligt i sitt upplägg och betydligt mer filmiskt än vad jag väntat mig av den här boken, eftersom författaren själv kritiserat den berömda filmatiseringen hårt.

Dessutom inser jag ungefär en tredjedel in i boken vem som är “hämnaren”. Jag ska inte spoila något, men boken innehåller så få karaktärer att antagonisten blir tydlig med en gång med hjälp av lite sunt förnuft och uteslutningsmetoden. Det är trist, för det ger boken en tröttsam och förutsägbar känsla av att gå på räls mot ett mål som man själv ser men inte karaktärerna.

Karaktärerna, ja. De är alla ganska stereotypa och tråkiga, på samma sätt som man är van vid i skräckfilmer – den pryda tjejen, den nördiga killen, den snygga tjejen, den sportintresserade killen. Det är så extremt tydligt upplagt att man nästan himlar med ögonen. Ovanpå det är boken dessutom väldigt könsstereotypisk, med kvinnor som lagar mat och män som jobbar. Några intressanta eller minnesvärda karaktärer är det verkligen inte tal om.

Men som irriterar mig allra mest med boken är nog ändå att den känns så präktig på något vis, att den så tydligt andas moralkaka. Så här går det minsann, om man dricker innan man kör bil! Där ser ni! Så här går det när man är oförsiktig. Inte för att det är ett dåligt budskap, men det gör att man med en gång får svårt för att ta till sig boken.

Men nej, I Know What You Did Last Summer är inte en värdelös bok. Den har ett underhållningsvärde och själva utgångspunkten – skulden, hemligheten – är faktiskt intressant. Tyvärr dras det bara aldrig till sin spets, utan fokus ligger på helt utomstående hot. Personligen hade jag föredragit en bok som riktade in sig ännu mer på de psykiska aspekterna av olyckan, inte på någon galen hämnare som är svår att ta på allvar och som man dessutom redan upptäckt på hundra sidors håll.

“I Know What You Did Last Summer”, 1973 (i reviderad upplaga 2010)

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022