Bokrecension: Recension: Försoningen av Amanda Schulman och Hannah Widell

Beräknad lästid: 6 minuter ⏳

Okej, jag tror att alla som följer min blogg det minsta lilla har fattat vid det här laget att Försoningen inte är den typ av bok jag själv hade valt. Men det är den första boken som min nya bokklubb läser, och alltså gav jag den en chans.

Vanessa och Alicia är två systrar som alltid stått varandra nära, i vått och torrt. Men på sista tiden har deras olikheter verkat komma emellan dem. Vanessa är den tuffa, raka som festar massor, medan Alicia lever överklassliv med sin snobbiga pojkvän som kanske egentligen inte alls uppskattar henne. Hon ignorerar sin ångest och biter ihop för att passa in. Men utan den ena fungerar inte den andra, och systrarna inser att de måste hitta tillbaka till varandra. Men hur?

Det här är första delen i en trilogi, och intressant med den är att de två författarna kanske är mest kända för sin podd “Fredagspodden”, som har hundratusentals lyssnare varje vecka. Själv har jag inte lyssnat på ett enda avsnitt, och om det varit bra eller dåligt i min läsning av boken är svårt att avgöra. Jag skulle ändå gissa att man får mer ut av Försoningen om man har en mer personlig koppling till författarna, eftersom det då och då känns som att boken är löst baserad på deras egna personligheter.

Hur som helst ville jag verkligen närma mig den här boken med ett öppet sinne. Jag har läst så otroligt lite chicklit och gillar inte den default-inställning jag har till genren, vilket jag skrev lite om i det här inlägget. Så oavsett de fördomar jag haft, så har jag verkligen försökt ge den här boken en ärlig chans. Dessutom kan det ju vara roligt ibland, att ta ett steg ut ur sin komfortzon.

Tyvärr hade jag inte kommit många sidor in i Försoningen innan alla mina fördomar om chicklit i stort och boken i sig började bekräftas. Jag har, minst sagt, haft svårt för den här romanen, och det beror på en hel uppsjö av saker. Det som är mest uppenbart och som slår mig gång på gång är språket, som är platt, trist och fantasilöst. När det då och då vågar sig in på en liknelse väjer det lika fort tillbaka, det vågar inte ta några risker över huvud taget. Med jämna mellanrum blir språkets fantasilöshet nästan komisk – vad sägs om en formulering som: “Hon hade på sig ett par örhängen som var minst sagt stora”?

Både språket och handlingen är mediokra, och det bara när det är som bäst. Det finns, i brist på bättre ord, en väldigt kommersiell känsla över hela utförandet. Karaktärerna känns visserligen som om man försökt framställa dem genuint, men själv hålls jag tillbaka från någon djupare sympati för någon av dem. Kanske för att jag upplever de flesta av deras problem som väldigt ytliga och typiska för en vit överklass – ska man operera brösten eller inte? Killen i det coola kända bandet gillar mig inte, jag har festat för hårt för att lyckas på mitt drömjobb, min klänning blir förstörd. När man sätter karaktärernas problem i perspektiv blir jag emellanåt nästan arg.

Visst gör boken några försök till djupare problematik hos karaktärerna, ändå kan jag inte ta det till mig hur mycket jag än försöker. Det finns för mycket fokus på yta för att det ska gå – för många detaljerade beskrivningar av exakt vad de har på sig, precis hur de gör med håret, och istället för att bli det minsta intressant känns det som typiskt genre-fluff som slängts dit för att blidka någon ihopfantiserad typisk kvinnlig läsare.

Jag inser att det jag ogillar med chicklit, eller åtminstone den här typen av chicklit, är den inbyggda föreställningen om vem läsaren är, och att den läsaren inte har kapacitet nog att uppskatta annat än just kläder, killproblem och ett språk som en tioåring skulle förstå utan minsta problem. Försoningen är en bok som på ett nästan oroväckande sätt cementerar precis alla könsroller som finns, när den har varje chans att inte göra det. Till det kommer att det är en konstlad, stel bok utan särskilt mycket substans att ta fasta på. Ingenting i den lyfter någonsin för mig.

Det jag dock kan uppskatta med den är att den aldrig någonsin utger sig för att vara något den inte är. Den skriker underhållningslitteratur, och vill man ha något enkelt som inte kräver en djupdykning i vare sig karaktärer, berättelse eller språk så går den absolut att läsa. Men jag vägrar tro att den här genren inte har bättre att komma med. Jag är säker på att det någonstans finns flera välskrivna, engagerande chicklit-romaner som jag borde ha läst istället, men för stunden får det nog räcka med chicklit för min del.

“Försoningen”, 2015

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇