Bokrecension: Mothstorm 

Beräknad lästid: 5 minuter ⏳

Det blir en kort recension, för jag har middag att göra, och ett annat inlägg att planera, så den får helt enkelt bli lite kort.

Av Philip Reeve
Titel: Mothstorm
Språk: Engelska
Serie: Har inget speciellt namn
Del: 3
Utgiven: 2008
Sidor: 386
Förlag: Bloomsbury
Första Meningen: “Dunderhead!”

Art och Myrtle Mumby är mitt uppe i julpyntandet när Jack Havocks skepp Sophronia kommer ditflygande. Och när senare ett annat skepp från Brittiska inmperiet kommer med ett rop på hjälp så förstår Art att semestern är över. En läskig svart prick syns på en radar, och den bara växer. Eller så kommer den närmare.
Det visar sig att en forskare gav sig ut för ett tag sen med sin dotter till planeten alldeles bredvid den mystiska rymdpunkten, och de har inte hörts till sen dess. Det enda man fått tag på är ett rop på hjälp. “Great danger…Imperative that-“, vilket inte precis hjälper dem. Men i förhoppningen att hinna hem innan julafton åker hela familjen Mumby med för att inspektera den mystiska klumpen och se om de kan hitta forskaren som gått i vilse. Men allt blir inte riktigt som de tänkt sig. När de tillslut kommer till planeten Georgium Sidus där forskaren och hans dotter ska vara, så blir de anfallna. Av gigantiska malar med mystiska rustningsklädda flygare på. Skeppet går i bitar, och det är knappt alla hinner ner i livbåtarna. Men Art råkar av misstag hamna i fel livbåt, istället för att hamna med sin familj hamnar han med paret Burton och en skeppspojke, och de störtar ner mot planeten. Där hamnar han bland en massa gigantiska salladsblad, och blir dessutom anfallen av giftiga pilar, men han hinner fly, men tyvärr inte de andra.
Resten av familjen hade inte lika stor tur. De blir tillfångatagna på en gång och möter den onda mothmakern, som planerar att ta över världen med hjälp av sina soldater och malar. Och som vanligt faller det på familjen Mumbys lott att rädda världen och hela universum undan ondskan och galenskapen. Men fienden är starkare än de tror, kanske till och med starkare än dem själva? Det enda de vet är att om de inte lyckas så kommer världen i princip gå under, flera ljusår från att någon någonsin skulle kunna räddas.
_____________________________________________________________________________
Eftersom detta är en så kallad kortis-recension så kommer jag inte skriva så mycket.
Jag är verkligen förvånad hur varje bok bara blir bättre och bättre i serien. Det var en cool skurk i den här, så det blev lite mera motstånd i det hela. Mothmakern ensam vore ju svår att slå, men nu har hon dessutom en hel armé. Och det är så typiskt Philip Reeve, känns det som, som att komma upp med gigantiska malar.
Nu när man vet om mammans sanna natur så är det väldigt intressant att få veta mer om hennes sort. Man fick ingen vidare information i de tidigare böckerna, så när man fick se alla former hon någonsin tagit så var de på tiden. Men jag antar att det är vissa grejer som man inte vill avslöja förrän i slutet.

Art och Myrtle skiljs ju åt i början av boken, så man får se ur bådas perspektiv. och det är ju så roligt när Myrtle försöker vara författare, och speciellt Arts små noter i marginalen. De är såna underbara karaktärer, Art är så…pojk-aktig, och Myrtle är så flick-aktig. Hon kommer alltid med påpekningar om artighet och uppfostran, och känns lite som en skolfröken, men det är väldigt roligt. Boken är lättläst, och bilderna är makalösa, utan dem vore inte boken lika bra. De är otroligt detaljerade och fantastiska, speciellt eftersom det är såna konstiga bilder, på olika slags rymdvarelser och rymdskepp och annat rymdiskt. Det hade ju inte varit likaintressant om det hade varit bilder på granar och älgar, eller hur?

Perfekt underhållning, passar att läsa vid alla tillfällen, och alla borde ha ett exemplar hemma bara för den hysteriskt roliga brittiska patriotiska andan som hålls kvar i hela boken, även om det är lite konstigt att det bara verkar vara engelsmän i rymden, var tog vi svennar vägen då? Blev säkert åksjuka halvvägs till månen och vände om och åt köttbullar, antar jag, så typisk Sverige..

Favoritkaraktär: Alla, i princip. Inte de jobbiga inräknade, utan de roliga.
Citat: Snälla förstå mig, det fanns jättemånga bra citat för boken var hilarious, men jag glömde skriva ner sidnumrena, och nu har jag glömt dem, och…så är det, helt enkelt O.o
Övrigt: Sista boken i serien (tror jag O_o), illustrationerna är gjorda av den (magnifika) David Wyatt, utan honom vore boken inte detsamma!

Inlägg senast uppdaterat: 17 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag på 1MiljonBoktips.se 😲
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du måste bekräfta din prenumeration via e-post för att delta i tävlingen. Vi skickar aldrig skräppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda på mer i vår Integritetspolicy.

Har du läst någon bok som är nämnd i inlägget? Lämna din recension nedan 👇