Bokrecension: Grand final för Phèdre

Beräknad lästid: 3 minuter ⏳

Titel: Kushiel’s avatar

Författare: Jacqeline Carey

Antal sidor: 750

Genre: Fantasy

Tio år har gått sen förra boken och Phèdre söker fortfarande efter kunskapen som ska frigöra Hyacinthe, The Master of Straits, från hans bojor. Hon blir mer och mer säker på att det är det bortglömda Guds namn som är svaret på gåtan. Men ingen vet var detta kan hittas.

Inte förrän Phèdre kallas till La Serenissima av Melisande. Hennes son Imriel de la Courcel har försvunnit från det kloster han hållits gömd i de senaste tio åren. Melisande ber Phèdre att ta upp jakten på Imriel eftersom hon själv inte kan lämna Asherats tempel. Som belöning får Phèdre en gammal skriftrulle som  indikerar att hemligheten med Guds namn finns gömd i det gamla kungariket Saba.

Men innan Phèdre kan söka sig till Afrika måste hon leta upp Melisandes son. Spåren leder till ett rike som ”dött och nu lever igen” där ett mörker och en ogenomtränglig ondska råder. Phèdre avråds från att försöka ta sig dit och hennes relation till Joscelin utsätts för ett omänskligt prov.

Carey är tillbaka i gammal, fin form. Phèdre är återigen sig lik och den sado-masochistiska touchen likaså. Den här gången är det för övrigt inte bara en touch utan snarare veritabla floder av det. Någon skrev på internet att det här var den äckligaste boken vederbörande läst. Det är inte min allra äckligaste bok, men den kvalar definitivt in på topp tio. Boken är mycket välskriven och håller definitivt min engelska top notch. Om jag ska peka på något som slår mig som märkligt är det Phèdres totalt osannolika språköra som gör det möjligt för henne att lära sig ett helt främmande språk på mindre än en vecka och dessutom följa med och delta i avancerade samtal… Men jag antar att det är ett av privilegierna med att skriva fantasy!

Inlägg senast uppdaterat: 14 februari, 2022