Bokrecension: Aniara av Harry Martinson

Beräknad lästid: 3 minuter ⏳

Titel: Aniara
Författare: Harry Martinson
Förlag: Bonnier pocket

Inlägg skrivet av Hanif.

Harry Martinson är en av de stora svenska poeterna och författarna. Han dog 1978, men innan dess hann han få Nobelpriset i litteratur 1974. Aniara är ett rymdepos med 103 sånger. All text är dikt eller poesi, ibland på vers som rimmar och ibland inte.

Det handlar om en man som är mimarob, det vill säga han sköter en maskin (miman) som kan se ut i rymden och visa bilder från jorden och andra världar. Jorden håller på att förstöras och människorna måste flytta ut i solsystemet. Han och mängder av människor blir satta att fly på stora rymdskepp, så kallade goldondrar. Men just Aniara missar på något vis sin destination, kommer ur kurs och hamnar i hög fart mot Lyrans stjärnbild långt borta.

Det mesta av boken ägnas åt den vanmakt huvudpersonen känner och så småningom även alla andra ombord. De färdas år ut och år in genom den svarta rymden. Att se de bilder miman genererar blir som en drog och maskinen börjar hedras som en gudinna. Hon erbjuder flykt.  Men till och med miman slutar fungera för att hon ser allt hemskt som människan gör. Människorna ombord blir allt mer desperata och skapar olika religiösa sekter och illusioner för att döva sin ångest och tankar på sin förestående död.

Huvudkaraktärens sinne blir allt mörkare när Aniara, likt en sarkofag, drar fram i det nattsvarta. Han liknar deras färd vid en blåsas resa i ett glas. En blåsa färdas så långsamt så att det tar tusen år för den igenom en glaskropp. Ett ljusår är en grav.

Boken är dyster och inte det mest lättlästa man kan hitta i bokhyllan. Men eftersom den är skriven på vers och inte speciellt omfattande så behöver man inte gripas av panik när man försöker vara kulturell. Många kanske tragglar sig igenom sig denna bara för att ha läst den, men jag tycker den har en del att tillföra förutom det.  Den får sju kakor, en extra lite pretentiös.

Inlägg senast uppdaterat: 13 februari, 2022