Bokrecension: American Psycho av Bret Easton Ellis

BerĂ€knad lĂ€stid: 7 minuter ⏳

Att jag alls bestÀmde mig för att lÀsa American Psycho beror mest pÄ att den gÄng pÄ gÄng Äterkom pÄ listor jag hittade över kontroversiella böcker, och att det fÄngade mitt intresse att den beskrevs som sÄ motbjudande. Jag undrade, kan den verkligen vara sÄ illa?

Svaret Àr, helt utan tvekan, ja. American Psycho Àr förmodligen den mest vidriga roman jag nÄgonsin lÀst, och det vill inte sÀga lite.

PĂ„ pappret verkar Patrick Bateman vara en riktig fullpoĂ€ngare – ung, snygg, vĂ€lutbildad, smart och ofantligt rik.

Han jobbar pĂ„ Wall Street, rör sig i de mest vĂ€lbestĂ€llda kretsarna och har sinne för det exklusiva. Men precis under den sĂ„ vĂ€lpolerade ytan döljer sig nĂ„gonting helt annat – en okontrollerbar vrede, en pervers blodtörst och svindlande brist pĂ„ kĂ€nslor.

Patrick Bateman Àr en skrupelfri seriemördare utan nÄgon som helst förmÄga till empati.

Jag Ă€r inte alls en sĂ€rskilt kĂ€nslig lĂ€sare – skrĂ€ck Ă€r en av mina favoritgenrer och det Ă€r inte ofta jag tycker att böcker blir jobbiga att lĂ€sa. Men jag mĂ„ste tillstĂ„ att den hĂ€r romanen faktiskt gör mig nĂ€stan illamĂ„ende.

Till en början Àr det mest vaga antydningar som jag tycker Àr snyggt utformade och pÄ sÀtt och vis lockande, men ju lÀngre boken varar, desto mer detaljerade blir vÄldshandlingarna, och det Àr riktigt, riktigt svÄrt att lÀsa utan att dÀmpa impulsen att helt enkelt bara blÀddra förbi tills sekvensen Àr över, lite som att vilja tÀcka för ögonen nÀr en sÀrskilt Àcklig scen visas pÄ film.

Jag har alltsÄ hittat den första bok som jag fullt ut kan förstÄ att man vill förbjuda.

För Àven om jag förstÄr syftet med vÄldet i boken kan jag ibland inte lÄta bli att tycka att den vÀltrar sig alltför mycket i det. Riktigt bra skrÀckromaner Àr bra nÀr de lyckas fÄ en att kÀnna rÀdslan utan att man fÄr den slÀngd i ansiktet, och i American Psycho kan jag kÀnna att boken förlitar sig sÄ mycket pÄ den totala Àckelfaktorn att det nÀstan blir billigt.

Dessutom bildar de grova vÄldsskildringarna en mur som blir svÄr att se förbi.

Det Àr synd, för sjÀlva bokens teman och handling Àr betydligt mer intressanta Àn morden i sig.

För egentligen Àr det hÀr en bok om vÄr tids mÀnsklighet, om kapitalism och om ett samhÀlle dÀr man vÀrderar yta högre Àn intellektualitet och dÀr det enda som spelar roll Àr vÀrdet pÄ saker och ting. Det som boken egentligen utforskar Àr vad som hÀnder med oss som mÀnniskor nÀr det enda vi har att bli respekterade för Àr materiella ting.

Bateman börjar behandla ocksÄ mÀnniskor som Àgodelar att göra vad man vill med, och dÀri ligger den riktiga skrÀcken i American Psycho. Det Àr en skrÀck som Àr iskall och betydligt mer skrÀmmande Àn det överdrivna vÄld som huvudpersonen Àgnar sig Ät, och som tyvÀrr hamnar lite i skymundan nÀr allt blod, hjÀrnsubstans och krossade tÀnder istÀllet drar Ät sig rampljuset.

Boken Àr skriven i jagform vilket ocksÄ bidrar till en viss osÀkerhetskÀnsla. Patrick Bateman Àr otroligt instabil och ibland frÄgar jag mig sjÀlv om alla de mord han begÄr faktiskt hÀnder eller om de Àr nÄgon typ av hallucinationer.

Besattheten av yta mĂ€rks ocksĂ„ allra tydligast genom att man fĂ„r se alla andra karaktĂ€rer genom Batemans ögon – det Ă€r ett stĂ€ndigt upprĂ€knande av vad för mĂ€rkesklĂ€der de bĂ€r, i vilka material och i vilka mönster. OcksĂ„ maten de Ă€ter och prylarna som Ă€gs Ă€r beskrivna i extrem detalj vilket förstĂ€rker kĂ€nslan av att de Ă€r det enda som spelar roll.

De maximalt detaljerade beskrivningarna har visserligen sin tydliga poÀng men det hindrar ocksÄ lÀsningen nÄgot, eftersom det i lÀngden blir ganska trist att lÀsa.

En grej jag ocksĂ„ reagerar över med boken Ă€r hur daterad den börjar bli – den Ă€r i stor utstrĂ€ckning en satir över det samhĂ€lle den skrevs i, och Ă€ven om det finns mĂ„nga gemensamma nĂ€mnare med vĂ„rt 2010-tal Ă€r det svĂ„rt att undgĂ„ den kompakta 80/90-talsstĂ€mpeln. Det Ă€r freestyles, kassettband och videokassetter, och hela kapitel Ă€gnas Ă„t artister som Genesis och Whitney Houston pĂ„ ett sĂ€tt som jag tycker blir lite tröttsamt. Samtidigt Ă€r det naturligtvis en del av romanen att den Ă€r ett slags tidsdokument.

Det finns ocksÄ, absurt nog, en slags bitter, vriden humor i boken som Àr svÄr att undgÄ.

Alla karaktÀrer Àr sÄ rika och viktiga, men samtidigt sÄ totalt lika varandra att de blir utbytbara. Genom boken blir det som ett stÄende skÀmt att ingen nÄgonsin kÀnner igen varandra. OcksÄ nÀr karaktÀrerna pratar men aldrig kommunicerar Àr det svÄrt att inte tycka att det Àr lite roligt samtidigt som man ryser över vilken ensamhet de alla flyter omkring i.

Sammanfattningsvis mÄste jag ÀndÄ sÀga att jag finner American Psycho vÀldigt intressant, mest pÄ grund av hur vÀl författaren har lyckats skildra den totala tomhet som uppstÄr nÀr man börjar lÀgga vÀrderingar i saker istÀllet för mÀnniskor, och hur det avhumaniserar oss. Jag gillar bokens tema och den Àr skickligt skriven, och den tÄl fortfarande att diskuteras och tÀnkas pÄ.

Dock Àr min aversion mot vÄldsskildringarna svÄr att komma över, och det finns tillfÀllen i boken nÀr jag verkligen inte kan se nÄgon poÀng med att lÀsa nÄgot sÄ fruktansvÀrt Àckligt. Jag rekommenderar den, men för första gÄngen bara till mÀnniskor som Àr arton eller betydligt Àldre.

“American Psycho”, 1991

InlÀgg senast uppdaterat: 27 februari, 2022

📚 Vinn en bok!

Vi lottar ut 1 bok varje dag pĂ„ 1MiljonBoktips.se đŸ˜Č
Ange din e-postadress nedan för att delta i utlottningen idag 👇

Du mÄste bekrÀfta din prenumeration via e-post för att delta i tÀvlingen. Vi skickar aldrig skrÀppost till dig eller delar din e-postadress.
Ta reda pÄ mer i vÄr Integritetspolicy.

Har du lĂ€st nĂ„gon bok som Ă€r nĂ€mnd i inlĂ€gget? LĂ€mna din recension nedan 👇